Det finns inga hemligheter i Xenia Kleins verk ”Min morfars hund Finger” och inte heller i ”Avokadofåglar”, men båda verken förmedlar en stark känsla av förtrolighet. Nationalencyklopedin definierar substantivet förtrolighet som ett:

• vänskapligt, tillitsfullt förhållande: de förenades i ett ögonblick av ~ BET.NYANS: om uttr. för detta: de satt med huvudena tätt samman och utbytte ~er

och adjektivet förtrolig som att vara:

• vänskapligt öppen och tillitsfull {→familjär, intim, konfidentiell}: ~a samtal på högsta nivå; efter hand blev stämningen allt ~are BET.NYANS: som lämnas i förtroende: ett ~t meddelande.

 I Xenia Kleins verk skapas känslan av förtrolighet av både form och innehåll, dels genom vad de handlar om, dels genom hur de berättas. Ämnen som inte är hemligheter men som vi kanske helst inte vill se. Om de dessutom förmedlas genom sinnliga och sköra former iscensätts/gestaltas känslan av intimitet och sårbarhet på ett sätt som gör att vi blir varse det förtroende som lämnas i våra händer när vi tar del av verken. Det blir då inte en hemlighet men i allra högsta grad en utsaga om sårbarhet och sorg sagd i förtroende. Ett förtroende det är upp till oss som betraktare att förvalta. Ett förtroende som kräver en reciprocitet av verken.

Substantivet beskriver en relation, ett förtroendefullt utbyte präglat av tillit, direkt kommunikation och öppenhet. Som adjektiv förändras det med tillägget av intimitet och konfidentialitet. I adjektivet kryper det hemlighetsfulla in genom förtroendet mellan de inblandade. Det som kommunicerats i förtrolighet kan kanske inte förmedlas vidare utan blir, enligt SAOL, en hemlighet ”som icke får yppas för ovidkommande”. Mötet försluts. Ett verk är till skillnad från ett samtal mellan två individer offentligt, tillgängligt för alla som kan ta del av verket. Det kan finnas hinder för tillgängligheten, verket kan vara fysiskt svåråtkomligt, övermättat på information, svårbegripligt eller till med ogenomträngligt och därigenom vara en mer eller mindre kommunikativ samtalspartner. Och det kan skapa en känsla av möjlighet för förtrolighet.

2 

I vilket verken beskrivs i sina olika delar och läsaren tar del av bilderna.

Xenia Klein, Min morfars hund Finger, 2017, analogt fotografi utskrivet på satinsilke och mixed media, Konstfack 2017, Installationsbilder: Giulia Cairone

 ”Min morfars hund Finger” - Konstfack hösten 2017  och ”Avokadofåglar” - Konstfack våren 2018, två verk vilka båda består av många olika delar. Betrakta dokumentationsbilderna av Giulia Cairone från Konstfack hösten 2017. Det är antagligen fotografierna och skulpturerna du ser först. Fotografierna är stora, utskrivna på silke och hänger på väggarna. Det gemensamma för fotografierna i båda verken är färg, ett kort skärpedjup och att de återger objekt uppförstorade långt över sin faktiska storlek. De är både abstrakta och föreställande. Skulpturerna i ”Min morfars hund, Finger” är samlade i installationer. Det skulpturerna har gemensamt med fotografierna är de starka färgerna och att de är överlastade av detaljer, närmast barocka i kombinationen av material, färger och former. Vad som lätt förbises i ”Min morfars hund, Finger” är två målningar, ett svartvitt inramat fotografi och ett brunt texthäfte som ligger på en av skulpturerna. Bilderna präglas av en lek med färger, former och objekt av olika typer av material. Tigrar av olika slag – små plasttigrar, stora gipstigrar, en gosedjurstiger – återkommer både på bilderna och bland skulpturerna. Skulpturerna blandar mer igenkännbara element, lätta att avkoda i form och funktionalitet. Ett bord och två stolar placerade på ett svartvitrutigt golv. Andra objekt är mer svårtolkade och abstrakta, kubformer försedda med kulörta tyger, små plastdjur. Två lampor, två burar. Intrycket är lekfullt, direkt men också överlastat och teatralt. Texthäftet innehåller flera olika texter; ett slags essäistisk, berättande prosa indelad i kapitel med arabiska siffror, verktitlar utbroderade till korta historier såväl som titlar på de olika delarna samt på de enskilda bilderna med jonisk alfabetisk numrering, en överbelastning av textuell information. Verkets olika delar fyller hela utställningsrummet och massan är både visuellt och textuellt kompakt.

Xenia Klein, Avokadofåglar, 2018, analogt fotografi utskrivet på satinsilke och mixed media. Konstfack 2018, Installationsbilder: Xenia Klein.

”Avokadofåglar” begränsas till en vägg i samma utställningsutrymme, Vita Havet på Konstfack. Det rumsligt skulpturala är borta. Allt hänger på samma vägg, men bilder, objekt och text samsas. Bilder, upphängda på samma sätt som i det första verket, texter utskrivna på glas placerade på en blå bård, palestinasjalar med arabisk text tryckt i guld, en karta över Döda havsområdet. Koloriten i bilderna är lik de i det första verket och informationsmängden är även här hög men berättelsen är mer koncentrerad. Texten finns närvarande på olika sätt, kanske mer reducerad men lika viktig och den skymmer inte sig själv. I ”Avokadofåglar” använder Xenia Klein också en mängd olika berättande delar för att skapa en annan typ av berättelse än i ”Min morfars hund Finger”.

3

Den fotohistoriska kopplingen, om abstraktion, konvulsiv skönhet och hur materialitet knyts till ett direkt tilltal.

Några av Xenia Kleins mer abstrakta fotografier får mig att tänka på fotografier av Minor White och Aaron Siskind. Hennes bilder är lika abstrakta, uppbyggda av ljus, former, ytor i skärpa och oskärpa och påminner om Whites bilder av isformationer eller Siskinds bild av en sliten handske.  Men där deras svartvita storformatsfotografier är avskalade och reducerade är Xenia Kleins fotografier präglade av en stark, klar och gräll  färgskala som ligger långt ifrån den av metafysik och formorienterat självrefererande estetik som präglat det svartvita modernistiska fotografiet. Det märks också i hur de presenteras, White och Siskinds är ofta gjorda i 30x40 cm storlek, inramade med passepartout och Xenia Kleins bilder är utskrivna på silkestyg som hänger fritt utan ram. White o Siskinds  fotografiska praktik i USA påverkades  bl. a av kontakten med den abstrakta expressionismen inom måleriet och i Whites fall av zenbuddistisk filosofi. Resultatet av de influenserna blev ofta ett renodlat abstrakt uttryck med metafysiska anspråk, ibland kopplat till subjektiv mysticism.  En estetik som även påverkat mycket av svenskt stillebenorienterat fotografi i olika genrer. Kleins bilder däremot är överlastade och lekfullt barocka. I ”Min morfars hund Finger” och i ”Avokadofåglar” påminner de kanske mer om surrealisternas fotografiska abstraktioner, men skiljer sig i koloriten åt från deras sotiga svärta. 

Det som får mig att tänka på surrealisterna är kombinationen av motsättningar i bilderna en motsättning i linje med Bretons definition av skönhet i slutet av romanen Nadja. Skönhet kommer att vara "konvulsiv eller inte alls", våldsam och okontrollerbar som en ofrivillig spasm. "Kombinationen av det frånstötande, motbjudande och det lockande, tilldragande använde ofta surrealister som arbetade med fotografi för att skapa intressanta motsättningar inom samma bild. I boken ”Lámour Fou” om surrealistiskt fotografi exemplifierar Rosalind Krauss med bilder av Jacques-André Boiffard, Wols och Eli Lotar bl. a i bilder som kombinerar tilldragande ljus och former med frånstötande objekt. I ”Avokadofåglar” finns en likhet i den motsättning som aktiveras genom kombinationen av visuellt tilldragande bilder och de föremål som skapar de abstrakta färgerna och formerna i makrofotgrafiernas uppförstoring. Föremål o lämningar kopplade till en plats som präglats av den flera decennier långa konflikten mellan Israel och Palestina. Den motsättningen aktiverar både smärta och sorg på ett annat sätt än bilder av den direkta konflikten gör. Estetiseringen gör inte heller dem som lever i konflikten till offer för en fotografisk blick, förvandlar inte de avbildade på mer dokumentära bilder till likare för våra känslor. Men Xenia Kleins bilder bibehåller kopplingen till en realitet som pågår fortfarande och utnyttjar där på ett effektivt sätt vårat förtroende för våra föreställningar om kopplingen mellan fotografi och verklighet.

Xenia Klein, Min morfars hund Finger, 2017, analogt fotografi utskrivet på satinsilke.

I båda verken bidrar den fotografiska materialiteten till att skapa ett direkt tilltal. Bilderna är utskrivna på silkestyg, i sig lätt transparent vilket tillåter ljuset att spela genom materialet. Tyget är upphängt med en liten distans från väggen vilket gör att det kan röra sig. Tyget har andra associationsmöjligheter än mer konventionella sätt att presentera fotografi. Tyg kan associeras till kläder, filtar, lakan, täcken, alla användningsområden för tyg där vi kommer i direkt kontakt med materialet med våra kroppar och jag tror att det ökar viljan att beröra bilderna, att få känna på dem. Handen vill bekräfta blickens begär. Materialiteten kombinerat med motiven och lekfullheten, upprättar en möjlighet för förtrolighet. En förtrolighet som förstärks av texterna i det texthäfte som ingår i ”Min morfars hund Finger” genom de biografiska och utlämnande inslagen i berättelsen om morfar, hans barndom och det skydd (genom hunden Finger) han som danskt barn behövde i dåtidens Oslo för att undvika de andra barnens slag. I barnets utsatthet, finns en resonansbotten för det förtroliga i berättelsen som samspelar med de leksaker och gosedjur som avbildas i fotografierna.

4 

Om ord som fördjupning och komplexitet, eller varför inte alltid bild o text samspelar med varandra.

Fotografi och text har tidvis haft ett komplicerat förhållande till varandra. Historiskt finns starka föreställningar om att bilden ska bära berättelsen i sig, i svensk kontext ofta kopplat till det mer seriella personligt berättande fotografiet med kopplingar till den dokumentära genren exemplifierat hos t ex Christer Strömholm. Lustigt nog var text och bild mer jämlika element i den mer renodlat dokumentära fotografin exemplifierat av t ex Jens S Jensens böcker om Hammarkullen och Jean Hermanssons och Sune Jonssons böcker var texten ett självklart element tillsammans med bilderna. I mer journalistiskt grundat fotografi är också texten ett oundvikligt element.  Men ofta förpassas texten till en andrahandsnivå när fotografiet förflyttas närmare en mer modernistiskt orienterad konstfotografisk kontext. Där förväntas bilderna tala utan textens assistans. Men i mer konceptuellt orienterade konstkontexter har text och fotografi länge kompletterat varandra på olika sätt. I den historiskt närliggande samtiden då den postmoderna språkkritiska teorin utvecklades i USA och England genom fotohistoriker, teoretiker och kritiker som dessutom ofta kombinerade det med en konstnärlig praktik var ofta text och bild sammanflätade, det gäller både Allen Sekula och Martha Rosler som två exempel I ” The Bowery in two inadequate descriptive systems” av Martha Rosler, är texten ett oumbärligt element för att kunna förmedla kritiken av föreställningar om hur bild och text förmedlar sanningsanspråk. Både orden och bildernas otillräcklighet för att kunna beskriva en komplex situation i The Bowery i New York under sjuttiotalet där många missbrukare då levde och som dessutom ofta blev föremål för fotografiska försök i traditionell dokumentär stil. Där är texten en integrerad del av verket. Precis som texten är ett nödvändigt element i verk av Barbara Kruger och Duane Michals, men som arbetar med text på helt andra sätt. Barbara Kruger i kraftfulla grafiska kombinationer av text och arkivbilder som förmedlar civilisations och konsumtionskritik och Duane Michals i berättelser som präglas av kombinationen av svartvita fotografier och handskriven text för att göra både intrikata drömlika berättelser och mer personliga betraktelser. Texten fungerar här som en likvärdig och oumbärlig berättande komponent i verken.

Text kan också skapa förvirring och spä ut verkets kraft och förmåga att berätta. Ett problem är när texten i sig är visuellt berättande och konkurrerar med bilderna och gör dem överflödiga som ofta sker i kombinationen av lyrik och fotografi. Text kan också skapa förvirring genom att bidra med oklarheter. ”Min morfars hund Finger” tassar på gränsen mellan en fördjupad förståelse och det splittrat obegripliga. Det finns en direkthet i bilder och skulpturer som talar till mig som betraktare precis som texterna i texthäftet men vissa textdelar skapar också en känsla av att  för många olika historier berättas samtidigt utan att de tillför något till varandra. Där blir det i bristen på koncentration ibland otydligt och krångligt och det skapar ett hinder för mig att ta del av verket. ”Min morfars hund Finger” är ett verk som i textdelarna balanserar på gränsen för det svårbegripliga i sina många olika textelement och ibland kliver över den. ”Avokadofåglar” klarar balansgången bättre eftersom verket innehåller färre komponenter, har en mer koncentrerad berättelse och därför lyckas kombinera tydlighet med komplexitet då texten blir ett berättande element som adderar till bilderna. Men jag kan likväl undra om det inte i bristerna i ”Min morfarshund Finger” som det kanske också uppstår en fördjupad känsla av förtrolighet, genom det som krackelerar och inte verkar hålla ihop. Det finns något ofullbordat i det disparata i verket som inte finns på samma sätt i ”Avokadofåglar”.

Textelementen i ”Avokadofåglar” är färre, dels texter på glas, korta prosalyriska ögonblicksbilder från Palestina och dels verktitlarna som ger den information som vi som betraktare behöver för att förstå att objekten på bilderna kommer från Döda Havets strandområden. Här laddas föremålen med den känsla av tyngd och sorg som finns i de korta berättelserna, känslor kopplade till effekterna av konflikten mellan Israel och Palestina. Objekten som avbildas på fotografierna upprättar en länk till de platser dessa kommer ifrån. Föremålen gör konflikten närvarande, brännbar, och den skönhet eller visuella förförelse som finns i bilderna står plötsligt i kontrast till den smärtsamma realiteten i den flera decennier långa konflikten. Detta grepp fungerar på samma sätt som den surrealistiska konvulsiva skönheten och möjliggör en skör förtrolighet och en smärtsam närvaro av en politisk konflikt som annars brukar porträtteras med bilder av människor i utsatthet, bilder vi alltför lätt vänjer oss vid och trubbas av inför och där medkänslan bilderna avser att väcka upphör. Bilder som kan ifrågasättas utifrån etiska motiv, som förutsätter ett användande av andras lidanden. I ”Avokadofåglar” liksom i ”Min morfars hund Finger”, tillåts ting och material tala med en egen röst. En röst som möjliggör reciprocitet, ett förtroligt utbyte mellan verk och mottagare.

Svante Larsson är konstnär och tidigare ansvarig för kursen Fotografins och videokonstens historia på Konstfack.