Det är väldigt märkligt att vara på en så vacker plats. Jag blir melankolisk när jag går ner till havet. På något sätt känner jag mig ännu mer ensam än när jag annars känner mig ensam men samtidigt är jag också lycklig över skönheten jag möter, över känslan att vara en del av något större. Jag tänker också ofta, har människan glömt bort hur vackert hav och land är, att det är tillräckligt? Vi jagar allt möjligt på bekostnad av allt det fina vi redan har omkring oss. Eftersom jag ju nästan alltid fotograferar, med en kamera eller med min mobil, blir det också så tydligt hur det går att uppfyllas av en enda plats. Vi kanske reser och vill se världen men en strand är olika varje dag. Ljuset, vinden som påverkar havet, solen, månen. Allt är föränderligt och tittar man bara efter, helt makalöst.

Uppvuxen som ö-människa uppskattar jag vinden. Jag kan älska när det verkligen blåser så att det rycker tag i kläderna, svider i ansiktet och att jag nästan tappar balansen. Vågorna som slår mot stranden eller sköljer över den höga badbryggan, så att den nästan försvinner i skummet. Kraften när vågen dras tillbaka utåt. Eller kontrasten när vinden stillnar, när vattenytan är så glasklar att det nästan ser ut som utsikten från ett flygplan, när molnen speglar sig i vattenspegeln.

Kameran är ofta mitt sällskap. Det är viktigt att tycka om den. Den är inte bara ett redskap. Via den upplever jag och kommunicerar jag mina upplevelser. Det är viktigt att den är skön i händerna, att jag tycker den är fin. På stranden, när jag går omkring där själv, tar jag upp kameran och tänker att jag ska dela det jag ser med någon jag tycker om, kanske blir det en bild som får ett sammanhang tillsammans med andra bilder, kanske berör bilden någon, som ögonblicket jag befinner mig i berör mig.

Fotografier av havet. Jag tänker på svartvita bilder av Robert Adams. Avsaknaden av färg i hans bilder gör märkligt nog att havet glittrar än mer, att sanden blir mer sand, att vassen blir vassare mot det mjuka landskapet i dess bakgrund. Att fotografera något som är så vackert som havet är svårt. Solnedgångar. Soluppgångar. Det är som om skönheten står framför bilden, som om motivet är sig självt nog. Horisontlinjer. Hiroshi Sugimotos horisontlinjer, också i svartvitt. Några av många bilder som påverkar min bild av hav.

Rörlig bild. Video. Brus från havet. Maria Fribergs Erna. Verket beställdes av Hasselblad Center, som en hyllning till Erna Hasselblad. Även detta verk saknar färger, är svartvitt. Två högklackade skor ligger i sanden vid havskanten och fotspår leder ut i vattnet. Vågor sveper inåt och utåt, drar till slut med sig skorna ut. Vems är de? Varför högklackade skor på en strand? För några veckor sedan hittade jag en röd ros på stranden. Jag fotograferade den, lite förbryllad. Det var romantiskt, sorgligt. Hur hade den hamnat där? Vem hade lämnat den, tappat den? Samma dag läser jag ett förord till en diktsamling av Ann Jäderlund. Förordet är skrivet av Burcu Sahin och ett stycke ur det lyder; ”Vad innebär det att ställa sig till förfogande för att bli älskad? Det är en sårbarhet som kräver förvandling, en längtan efter att bli någon annan, förlora sig själv, bli tagen i besittning. Det är en sårbarhet som innebär intrång och potentiell våldsamhet”.[1] När jag läser texten tänker jag; har någon kastat bort rosen i besvikelse, i förtvivlan? När jag ser filmen Erna och ser de övergivna skorna väcks oro. Var är människan? Har hon lämnat, blivit lämnad? Lever hon?

Kameran igen. Solen som bländar genom linsen, men den vill vara med i bild. Det är också lockande att vilja förmedla ljudet. Hav är så mycket ljud. Idag är det dyrt att bo med havsutsikt, status, något många drömmer om. På ön jag kommer från är det mestadels sommargäster som har råd att bo vid kusten. Förr var det fattiga som bodde där. Det var kallt, blåsigt, farligt. Idag hotar vattenhöjningen kustlinjen. Jag tappar kameran i sanden. Det knastrar i linsen när jag försöker fokusera. Jag tar hem den, försöker blåsa den ren med tryckluft. Den verkar inte ha skadats men sanden är kvar, en liten bit strand i min lins.

Linda Bergman (f. 1976) är skribent och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift. 2020 tilldelades hon Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Som konstnär finns hon representerad i bland annat Moderna Museets samling och hennes senaste bok med fotografier och texter, Vind är också beröring (Sandarbeten), släpptes hösten 2022.

Maria Friberg (född 1966 i Malmö) är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (1989–95). Hon bor och arbetar i Stockholm och Örbyhus. Friberg företräds av Bendana Pinel Art Contemporain i Paris, Frankrike, Connersmith i Washington, DC, USA, LMNO i Bryssel, Belgien och The Bonnier Gallery i Miami, USA. De senaste åren har hon bland annat ställt ut separat på Bonnier Gallery i Miami, Florida, USA och Bendana-Pinel Art Contemporain i Paris, Frankrike (båda 2022), på Connersmith, Washington DC, USA (2020) och på Fotografiska i Stockholm (2019–2020). Friberg är representerad i åtskilliga samlingar som Moderna Museet i Stockholm, Kiasma i Helsingfors, Finland, Fotomuseum Winterthur i Winterthur, Schweiz, Museum of Fine Arts Boston och Denver Art Museum, USA.