När jag pratar om fotoboken brukar jag referera till den som en form av rumslighet, en plats att visa bilder på. Den rumslighet som fotoboken erbjuder förutsätter en pärm, som ett skydd eller skal mot det verkliga rummet – det rum som betraktaren befinner sig i. En pärm, gärna i hård kartong, befäster och markerar bok-rummets väggar och jag känner mig trygg med att det ena narrativet, i boken, inte ska läcka in i det andra. Papprets vita ytor förstärker avståndet och blir till mellanrum, likt gallerirummets vita väggar, och leder blicken mot fotografiet. Distansen mellan ögat, pärmen och pappret hjälper mig att avslappnat betrakta och förstå det som sker i fotografiet. Vägen mot blickens tilltänkta fokus kan enkelt brytas av märkliga materialval, som ett omotiverat glansigt papper eller en typografi som är slarvigt satt. Inte för att materialen nödvändigtvis måste vara dyra och färgåtergivningen i fotografiet perfekt, men materialen kan leda, eller vilseleda.

Line Bøhmer Løkkens publikation Choreography with Potatoes and Flour har varken hård pärm eller vita ytor. Den består av ett antal vikta pappersark i olika format som endast hålls samman av en gördel där man också hittar publikationens enda text – i form av en kolofon. När väl gördeln är borttagen är det svårt att veta hur denna publikation ska läsas. Alla lösa delar flyter ut och tar plats, materialet blir snabbt oöverskådligt. Vissa ark blir så stora när jag viker ut dem att de blir svårt att hålla i dem. De utfallande fotografierna tillsammans med den flytande organiska formen osäkrar rummet och den distans som jag tidigare nämnde är obefintlig. Den förkortade vägen – ögat, pappret, fotografiet, skulle kunna vara problematisk, störa uppmärksamheten, men jag saknar inte den hårda pärmen. I stället accepterar jag att fotografiet kommer nära. Det är något med skalan på publikationen – mina egna händer är i nästan samma storlek som de avbildade händerna. Det tillsammans med papprets taktila kvalitéer – det obestrukna pappret är torrt som mjöl – bjuder verkligen in betraktaren.

Line Bøhmer Løkken, ur boken Choreography with Potatoes and Flour.

Titeln antyder en dans, en koreografi som styrs av vana händer. Kanske är händerna en äldre släktings? Jag hittar en kort text om boken på förlagets hemsida som bekräftar att bagaren är Bøhmer Løkkens pappa. Det förklarar den närhet jag upplever som läsare. Skeendet, dansen, som dokumenteras är begränsat i både tid och rum. Fotografierna ser ut att vara tagna under ett tillfälle, ett brödbak, i ett och samma rum som är helt klätt i furu. Kanske är det träpanelen i furu och de äldre händerna som får mig att förstå att brödet som bakas är förknippat med tradition och historia. Recept, kunskap och muskelminne som har gått i arv i generationer. 

Under min utbildning blev jag introducerad till Kerstin Bernhards bok Brödminnen från 1987. Den är en bok som kan beskrivas som resereportage, kok- och fotobok. Framför allt handlar den om kärleken till bröd och den rika kultur som finns kring brödet. På sina resor till Frankrike, Grekland, Egypten och Norden så möter hon bagare, gör korta intervjuer och dokumenterar. Precis som med Bøhmer Løkkens fotografi, och varje dokumentärfotografi med tyngd, finns det i bilderna både lager av personliga och kollektiva minnen. Trots att böckerna i sin utformning är så olika, Bernhards med sin klassiska linjära berättelse med hård pärm och Bøhmer Løkkens med hennes lösa ark, så förmedlar fotografiet samma värme och närhet till det avbildade. Bernhard skriver själv att hon vill gestalta doften av bröd och skildra de människor som håller liv i den kultur som finns kring brödet. Hon menar att det är en tradition som håller på att försvinna i och med industrialiseringen. Tack vare, bland annat hennes bok, tycks mycket brödkultur ha överlevt in i nutid. Kanske finns det en uns nostalgi även i Bøhmer Løkkens fotografi, är det också ett bröd vars recept håller på att falla i glömska?

Av min norska kollega får jag veta att brödet i Bøhmer Løkkens publikation, som av bilderna att döma verkar innehålla potatis, heter Lefse. Till min glädje hittade jag ett kort avsnitt i Brödminnen som beskriver brödet. Likt det svenska tunnbrödet ska det bakas tunt som papper innan det viks och värms. Ett recept på brödet är enligt Bernhard svårt att hitta, det tunna brödets mjölmängd sitter i nyporna och hur det bakas ut är ett svårt hantverk som tar tid att lära sig. Kunskapen sitter i händerna.

I Bøhmer Løkkens publikation finns det ingen tydlig start eller slut, de lösa delarna gör att berättelsen kan styras av läsaren själv. Publikationen är precis som dansen ordlös, men det är ändå enkelt att ryckas med. Ett tag undrar jag om det är läsarens egen dans som menas med koreografin, publikationen är nämligen inte helt enkel att manövrera. Det är dock helt i sin ordning, publikationens styrka är att dess narrativ på flera sätt lyckas läcka över kanten på pappret och in i rummet jag sitter i.

Emanuel Cederqvists är fotograf och fotoboksförfattare bosatt i Göteborg. Han är utbildad vid HDK-Valand där han tog sin masterexamen i fotografi 2018. Cederqvist har publicerat flera titlar och varit med på utställningar både i Sverige och internationellt. Just nu är han aktuell med boken Paler Ash som släpps under våren.

Line Bøhmer Løkken (f. 1970) er virksom som billedkunstner i Oslo. Hun er utdannet ved Högskolan för Fotografi och Film, Göteborgs Universitet. Løkken jobber med fotografi i både bok- og utstillingsrommet og har i alt gitt ut 12 kunstnerbøker. Hun er med å drive forlaget Multipress, hvor hun også er redaktør og kurator for publikasjonsserien Angle 1-90°.