Vad händer om jag kommer in i ett galleri och inte vet vad jag ser? När jag sätter mig framför en film? Vad måste jag låta mig själv brottas med, förklara vad jag ser, känna vad det minner mig om? Lust, begär, avsky, rädsla, avund, likgiltighet. Söka en mer ingående förståelse.
Catti Brandelius Elitakrobaten är en film som är både dokumentär och fiktion, en performance och en installation. I filmen upprings hon av en kulturenhetschef som frågar efter en performance som skall komma äga rum om tre månader. Arvodet är otroligt lågt. Brandelius på sitt kontor som halvtidsanställd studierektor på en konstskola tackar ja.
Catti Brandelius, Elitakrobaten, 2017, Video, (20 min). Filmstill från Elitakrobaten 1. Foto: Staffan Erlandsson. För att se verket klicka på bilden.
Ur Eliakrobatens dagbok:
2 maj 2014
Igår fyllde jag år. När jag skulle blåsa ut ljusen så blundade jag och skulle önska mig nåt. Det bara dök upp i mitt huvud som en blixt. Elitakrobat! Jag ska bli elitakrobat, tänkte jag och blåste ut alla ljusen. Lite synd bara att jag kom på det 35 år för sent, Nadia Comaneci, världsmästare i gymnastik började träna när hon var 6 år. Men jag är ändå glad att jag kom på det och eftersom jag lyckades att blåsa ut alla ljusen, så kommer det att bli sant.
Elitakrobaten är en film med ett narrativ om att övervinna det meningslösa och låta sig förstå att det finns en lust och en glädje. Filmen är ett berättande med Brandelius träffsäkra ton, skarp och klar. Inget hurtfriskt kom igen, utan detta är ett mentalt övertag över något skrämmande. Att inte orka skapa. Det blev ett manifest och en film. Det är en performance, som i ett senare framförande även visade en hasande och något skadad elitakrobat på en långmatta där hon tacksamt noterade en hand som vill hjälpa henne upp. Hon är en persona som vill påverka våra värderingar och handlingar. Politiskt och emotionellt. Elitakrobaten har en allvarlig underton som talar till betraktaren.
Elitakrobaten idolporträtt. Foto: Åse Bengtsson. Gymnastikdräkt, Gymnastikdräkt till världens längsta kvinna, världens kortaste kvinna och till mig, 2018, siden, specialgjorda trägalgar. Bild från installation på Gävle Konstcentrum. Performance CFF. Bild från interaktiv performance med Elitakrobaten från Centrum för fotografi, 2018. Foto: Pelle Kronestedt.
Hon visar att det är möjligt att förändras och så här kan det låta :” …jag ska slå hårdare än Rocky Balboa. Jag ska bli smidigare än Nadia Comaneci. …Jag ska besegra allt…jag ska frysa, svettas, gråta blod.” Hon skaffar sig en tränare, hon ger upp, hon kommer igen och hon gör det. En affisch visar ett idolfoto med Elitakrobatens signatur. Tre uppsydda gymnastikdräkter passar till den minsta och den största kvinnan i världen samt henne själv. Gymnastikdräkterna på sina galgar som skydd för de kroppar som synliggör de olikheter vi vet finns. Huden är ett tunt skal. En av filmens stillbilder visar en dörr som leder in mot det välstädade köket där diskbänk och spis fått en ljusblå ton. I den andra delen av bilden ser vi Brandelius som uppmärksamt betraktar sin egen bild i hallspegeln. Tröjan är också den blå. Runt spegeln finns bilder som talar om projektet och personliga bilder ur hennes liv. Draperiet döljer ytterdörren. Ett familjealbum i en tagning, ett drama i ett litet format.
Utanför filmens narrativ finns en annan upplevelse, bortom depressionens gråa täcke som lagt sig över tillvaron, nämligen att få syn på det som glömts. Det som kan ha gått tillbaka på ett minne då det lilla barnet lyckades stå upp, gå och med tjut känna det som den späda kroppen svarade mot. Kroppen rörde sig helt självt. Detta ordlösa var förmodligen något som Catti Brandelius fann då hon gick genom en lekpark och såg den klätterställning som låter en hänga i knävecken och häva sig allt högre upp till de tre olika nivåerna som ställningen tillåter. Här återfinns upplevelsen som i manifestet tog sitt uttryck i de utblåsta tårtljusen. Även det en barnslig men meningsfull handling. Att önska är att begära även om begäret aldrig kan tillfredsställas, möjligen nå det önskade.
Anna Linderstam verk Hos en del skalbaggar saknas ögon fullständigt löser upp fotografiets tvådimensionalitet genom att infoga skulpturala element av hudar, metall och glas till en helhet. Att med en minutiös precision få delarna att anpassa sig efter den idé som utgör verket och att bli rätt. Delarna skapar smala glipor, skevar och skjuter ut från väggen.
Detta är ett pågående arbete där början kan spåras till letandet efter en heltäckningsmatta med den rätta rosa färgen och strukturen i materialet. Det tog veckor i London att hitta mattan, som skeppades till studion i Stockholm. Där i det uppbyggda rummet fotograferades mattan och den målade väggen. Ett upprepat fotograferande med en 8x10” kamera och analoga kontaktkopior synliggjorde knappt märkbara skillnader som uppkom genom olika ljus, skärpedjup och strukturer. Vägg och matta i en efterliknande kroppsfärgad rosa ton.
Linderstam skriver: Så föll jag, långsamt försvann världen och jag tappade både min tidsuppfattning och mitt närminne. Allting var tyst, stilla och mjukt. Som om väggarna var vadderade och kapslade in luften. Det var ett rum utan varken tankar eller historia, ett rum av ospråklig närvaro.
Ur detta vakuum efter den psykiska kollaps hon befunnit sig i så återupptog hon sitt arbete. Det blev otaliga fotograferingar av hennes gravida kropp, den som upprepade rörelser av krypande och krälande, och blev en del i det storskaliga collaget I vikande solljus.
Anna Linderstam, Utan titel (2018). 132 x 230 cm och 132 x 154 cm. Teknik: uppspänt pergament och blyertsteckning. Installation: Centrum för fotografi, 2018. Utan titel (2018). 245 x 181 cm. Teknik: fotografi, glas, metall. Titel på hela arbetet/utställningen: Hos en del skalbaggar saknas ögon fullständigt. Installation: Centrum för fotografi, 2018.
Väggen, mattan och glipan mellan matta och vägg finns där. Kroppen, ett svart/vitt fotografi, har fått ett lager av blyertsens fina linjer och mjuka gråtoner, utskuren med skalpell och rörligt uppklistrat med ett fåtal pappersdistanser. Collaget skyddas av det tjocka glaset som fasthålls av de svarta fotohörnen av metall.
Hudarna, de uppspända pergamenten, fotografierna upphängda av kraftiga, smidda, rörliga metallarmar. Att inte ge upp inför alla verkets detaljer som måste bli rätt. Att kräva av sig själv, att veta att det finns en lösning, att förstå att glipan mellan golv och vägg måste ha en exakt vinkel och storlek, hur en del av verket måste skjuta ut från väggen. Även det ett exakt mått för att forma en linje med de andra verken. Att blöta och torka om huden, pergamentet, så det formar sig som det var tänkt. Allt är ett arbete utan avkall. Aluminiumplattan stödjer fotografierna, metallramen spänner hudarna men hindrar dem från att brista, pianotråden lyfter verket från golvet och metallhörnen hindrar glaset som skyddar collaget från att falla.
Anna Linderstam, Långsamt vikande solljus. 245 x 181 cm. Titel på hela arbetet/utställningen: Hos en del skalbaggar saknas ögon fullständigt. Teknik: Collage (fotografi och blyertsteckning)Installation: Centrum för fotografi, 2018.
För Anna Linderstam är Jacques Lacan och Julia Kristevas texter centrala. Begreppet det reala, betecknar den ospråklighet, som tillskrivs barnet innan det blir en del av det symboliska. Innan barnet tillgodogör sig språket och de kulturella koderna och som blir det inträde som kommer att forma människan fortsättningsvis. Det Linderstam utforskar är just detta icke-representerbara.
Varsamt river hon loss teckningar ur sin mormors skissblock. Skisser som visar när mormoderns mor är döende. Sidorna får ett tjockt glas som skydd när de tagits ut ur sitt sammanhang. Teckningarna återger ett långt förlopp som tycks likna det tillstånd av upplösthet som infann sig också hos Linderstam under hennes kollaps. En tråd, som förhoppningsvis får fortsätta utforskandet av brytningen mellan en mor och ett barn, i den process som är pågående i Hos en del skalbaggar saknas ögon fullständigt.
Anna Linderstam och Catti Brandelius visar att existentiella frågor är möjliga att meningsfullt utforska. Meningen med livet, det personliga och i den värld vi påverkar och påverkas av. Två konstnärers arbeten som båda talar om skörhet och brutal kraft. Utan att understryka en romantisk föreställning om konstnären som skapar ur ett mörkt sinne, och endast genom detta, så har psykiska tillstånd självklart betydelse för hur konstnären använder sin erfarenhet. Hur hen visualiserar det som syns o-nåbart.
Ursprunget är det som ej tycks gripbart men stammar från våra inre rum som härbärgeras av vårt omedvetna. En motsägelse men möjligt. I Anna Linderstam och Catti Brandelius konstnärskap blir detta synliggjort.