Det börjar på en tunnelbana. Lågor av ljus genom mörkret, rytmen från spåret och gnisslet som skär igenom allt. Scener från Stockholms tunnelbana återkommer flera gånger i Ragnhild Ekners film Trafikljusen blir blå imorgon (2017). Motivet konnoterar förortsromantik, nomadliv, subkultur och graffiti. I ett samtal jag har med Ekner förklarar hon sin egen koppling till tunnelbanan.

–  Dels är tunnelbanan jätteviktig i graffitikulturen, eller tåg överhuvudtaget är viktiga för graffitimålare, för det är liksom det coolaste att ha en målning på tåg eftersom målningen då åker runt i staden. Också för att det är svårt att måla tåg, eller riskabelt, och därför har det status. Vi var ju också många av oss i olika förorter och behövde spendera mycket tid på tunnelbanan. Jag räknade ut en gång hur länge jag har varit på en tunnelbana i mitt liv – och det här var ändå typ femton år sedan jag räknade ut det – och det var liksom ett och ett halvt år dygnet runt som jag har spenderat på en tunnelbana. Det är ändå en ansenlig mängd tid, så tunnelbana som kuliss har varit viktig i mitt liv helt enkelt, av nödvändighet.

Ragnhild Ekner. Stillbild ur filmen Trafikljusen blir blå imorgon (2017).

Verket kan ses som ett filmiskt minnesmonument över Ekners ungdomstid samt den förlorade vännen Jussi. Det är en generationsskildring om ett kompisgäng som förkastade idén om samhällskontraktet – att behöva infoga sig i systemet sågs som en boja. Med subtilt känslosam berättarteknik synliggör hon en del av samhällets skuggsida där längtan efter det fria, vackra och storslagna leder till en balansakt mellan att flyga och falla.

Det finns beröringspunkter mellan Ekners film och en lyrisk genre som kallas tunnelbanedikten. Med litteraturhistoriska rötter i teman som underjorden och dödsriket blev det vanligt för poeter att skriva dikter från tåg, tunnlar och tunnelbaneplattformar i början av förra seklet.[1] Det finns en lockelse i att tänka på tunnelbanan som vår tids länk till underjorden; vi stiger ner via mekaniska konstruktioner som hissar och rulltrappor och reser genom vindlande, nedsläckta tunnlar mellan rum insprängda i berget. Mörker. Ljus. Mörker igen. Likt en modern Orfeus återvänder Ekner till sin ungdoms förlorade rike i ett försök att göra den tiden och människorna odödliga.

Man kan använda begreppet rapportering för att beskriva dokumentära arbetssätt inom samtidskonsten och när den nya videotekniken kom i början av 60-talet blev den ofta en del av konstnärers arbetsredskap.[2] Inom graffitikonst är dokumentationen en väsentlig del av processen eftersom det ursprungliga objektet i form av en målad yta oftast är borttvättad eller övermålad.[3] För Ekners film fungerar det filmade materialet som en minnesdatabas över dåtiden, men hon ger det en ny ram i form av sin berättelse. Även i den arbetsprocessen, vi kan även kalla det minnespraktiken, ser jag beröringspunkter med litteraturen. Ett exempel är Maria Stepanovas bok Minnen av Minnet (2019) som är en personlig släktkrönika med minnen rekonstruerade utifrån de enorma mängder bråte hennes släkting lämnade efter sig när hon dog. “Alla dessa saker förenades av ett tydligt, gemensamt band: allihop var betydelsefullt, men bara som helhet, inom ramarna för ett visst liv – just den inramning som just brutit samman”.[4] Ekner rekonstruerar den kollapsade inramningen. Eller fragment av den.

En stark scen är när hon återvänder till gatan där vännen bodde. Hon riktar filmkameran upp mot fönstret och konstaterar kort att “Nu står det en orkidé i fönstret”. En tydlig påminnelse om att det som en gång var någons hem har raderats ut och ersatts av något annat. Någon annans. Något välordnat och städat.

– Den personen som bor där nu har ingen aning om vad som har pågått i den där lägenheten, och hur många som har bott där, olika trasiga själar, eller hur många gånger vi har suttit där och kollat på olika Neil Young videos. Ja, det är konstigt, för det var en magisk plats för väldigt många människor och nu är den väl bara vitmålad och fräsch.

Ekner fogar alltså samman minnesfragment, som när de sätts samman bygger en större helhet. Verket är en kompilation av film, fotografi, ljud, animation och musik.

Hon öppnar minneslåda efter minneslåda. Olika representationer av sig själv och vännerna. Fester, en parkbänk, en katt, ett hem med en blå soffa, en sunkig madrass utan lakan direkt mot golvet, ett överfyllt sopskåp, en diskbänk med berg av smutsig disk, fastbränd mat. Återkommande bilder av cigaretter, tunnelbanevagnar och graffiti. Med lakoniskt tonfall läser hon upp innehållet ur anteckningsböcker, ansökningsbrev och informationsmaterial om suicidprevention. Hon visar fram det som en gång hade mening för att det var sammanlänkat med vännernas liv.

Filmen har en naivistisk, men poetisk form. Det är bitvis kaotiskt, när exempelvis klipp mellan sekvenser med skakig handkamera varvas med mängder av stillbilder i ett icke-linjärt flöde – i montaget skapas rörelse genom rytmen i bildväxlingen och som åskådare kastas man lite hit och dit. Ekner lyckas emellertid samla ihop de varierande intrycken till en enhet, en begriplig form med tydlig konstnärlig röst. Filmen hör hemma i en dokumentärfilmstradition som kallas cinéma vérité. I motsats till direct cinema – en observationell metod som brukar jämföras med flugan på väggen – har Ekner valt att synliggöra sig inför åskådaren. Eftersom hon gör sig själv till en del av narrativet kan arbetsprocessen i stället liknas vid “flugan i soppan”.[5] Hennes text bär historien.

– Nästan hela processen handlade ju om att klippa filmen, utan någon egentlig tanke om hur den skulle bli [...] Min röst kom till och den är jätteviktig i det här brokiga materialet, som en röd tråd, eller något att luta sig mot, och det var också första gången som jag skrev, eller använde ord på det där sättet, och märkte att jag tyckte om det och fick gå in i mina minnen genom texten [...] Jussi var ju redan död när jag gjorde filmen och det kändes orättvist att porträttera honom utan att göra mig själv tydlig också, att avsändaren och ögonen var mina och att det var tydligt. Det är liksom ingen sanning på så sätt utan det var ju min blick.

Inom graffitikulturen finns även en egen minnespraktik. Det är vanligt att skapa målningar som syftar till att markera en specifik händelse eller fungera som en minnesplats över någon som har dött. Dessa memorials uppförs vanligtvis utan godkännande från myndigheter och kan ses som individers eller gruppers kamp att låta minnesplatser finnas i det urbana rummet.[6] Icke-auktoriserade minnesplatser är således ofta i konflikt med myndigheternas vilja att reglera det offentliga rummet, men att förstöra ett minnesmonument, desmemoria, genom att exempelvis tvätta bort det kan också ses som ett sätt att osynliggöra, det vill säga skapa brist på minne.[7] Ekner låter verken leva vidare genom just dokumentation och rematerialisering. Hon låter bilderna cirkulera i en ny kontext.

Ragnhild Ekner. Stillbild ur filmen Trafikljusen blir blå imorgon (2017).

För att återskapa sina minnen knyter hon alltså samman mängder av arkivmaterial med de personer som en gång gav det mening. Samtidigt inser Ekner att valen hon gjorde under den enormt tidskrävande processen, med syfte att göra historien synlig och därigenom odödlig, oundvikligt även har förändrat hennes eget minne av den.

– På ett sätt är det ju lite sorgligt, för när jag gjorde den här filmen så gick jag väldigt mycket in i alla minnen och på ett sätt har det begränsat minnena. Jag minns liksom filmen i stället, om du förstår. Att det blev ett lager emellan. Ja, det var som att jag valde vad jag skulle minnas.

Viktoria Lind är filmvetare och utbildad curator. Hon har även en MSc i management studies och är redaktionsrådgivare för VERK tidskrift. Hon är utbildad på Stockholms universitet, Stockholm School of Entrepreneurship och Konstfack.

Ragnhild Ekner är född 1982 och har under hela sitt liv stått med ena foten i Göteborg och andra i Stockholm. För närvarande och förhoppningsvis för all framtid baserad i Göteborg. Hon tog examen i dokumentärfilmsregi från Stockholms Dramatiska Högskola 2013 och långfilmsdebuterade med Trafikljusen blir blå imorgon 2017. Aktuell med filmen ULTRAS, planerad premiär våren 2024.