Grottmänniskan, som med ett stycke kol och några färgrika jordämnen i sina händer formar tecken på en bergvägg och beskriver händelser ur en omgivande verklighet, som ibland blir till symboler för mera svårbegripbara sammanhang. Det vi kallar utveckling fortsätter, den grottboende människan börjar bygga hus, årtusenden staplas på varann, husen växer till katedraler, färgstoffen förfinas tillsammans med redskapen.

Samtidigt utvecklas fysiken, vetenskaperna – en dag, så långt borta från grottmänniskans tid att tanken inte kan greppa, blir Kameran verklig och därmed fotot. Olika glaslinser, syror, ljuskänsliga material samverkar och det nutida fotot föds. En konstnärligt utformad bild blir till med hjälp av en avancerad teknisk produkt. Grottmänniskans känsliga hand reduceras till en tryckning på en av kamerans detaljer.

”Reduceras” skriver jag, en erfaren fotograf skriver kanske ”utvecklats”, och tillägger att det ögats känslighet som fanns bakom grottbilden fortfarande finns kvar bakom kameran. Här uppstår ett spänningsmoment. Jag har befunnit mig där och finns där delvis fortfarande. Varför all denna teknikalitet när målarens pensel, tecknarens penna fortfarande finns?

Den målade bilden, oljemålningen, akvarellen, muralmålningen och alla andra materialiteter som kommit till genom den mänskliga handens direkta och medvetna rörelser har för mig blivit ”konstverket ”. Visst har fotot också funnits nära mig ända sen barndomen, dokumentbilden som bevarar viktiga minneshändelser både från det privata till det brett samhälleliga, men också foton med ett nostalgiskt grått eller umbrafärgat skimmer som hör de historiska bildalbumen till.

Jag minns också hur min lärare från den konstskola jag gick på under 50-talet ibland vid sidan av sin undervisning i måleri också tog fram kameran och hur han då intensivt, långsamt framkallade sina bilder – ändå blev detta i mina ögon något ”vid sidan av”.

En dag i Löttorps lilla bibliotek på norra Öland visade mig bibliotekarien en fotobok med motiv från just Löttorp. Det var en bok i stort format och den visade fram den intima ödslighet som kan finnas i ett litet landsortssamhälle. Här fanns det dokumentära och genom att jag kände till och hade olika minnen från det mesta som fanns avbildat kom också känslan av igenkännandets närhet fram. Jag skriver ”avbildat”. Det är i sammanhanget ett alltför torftigt ord, kanske rent felaktigt. Det rörde sig om ett återskapande, en granskande blick som ur ett osorterat sammanhang vaskar fram: ”Det här var vad jag såg”.

Vad jag själv såg och stannade till inför var ett foto på ett av de slitna vita asfaltband som finns i ett övergångsställe på en trafikerad gata. I mina ögon blev det också fråga om en gammal katt som smygande alldeles intill markytan tar sig genom trafiken. Det har gått tusentals år sen grottmänniskotiden men här och nu på gatan i Löttorp är situationen densamma: att ta sig genom en tillvaro där död och liv ständigt spelar mot varann.

I grottan var det en människohand som höll i ett färgämne och skapade en bild, här var det samma människohand som höll i sin tids redskap och förvandlade ett stycke asfalt till en drabbande bild. Den långa tiden mellan grottans färgämne och vår tids kamera föreföll i det ögonblicket efemär.

Jag visste då inte heller att det var DAWID, en av dagens mest väletablerade svenska fotografer, som höll i kameran. Bilden bevarade helt sin oskuld.

Asfaltkatten

    Katt

hur nära kryper du inte över asfalten

med din mage släpande mot vägbanan

söker du efter ett bananskal

som ändå inte smakar

eller resterna av en råtta

tillplattad i övergångsställets vita band

vad söker du

eller är du asfaltens eget ansikte

slitet till oigenkännlighet

jag tror ändå du är en katt

som ropar efter något att äta

innan din försvinnelse

du låg vaksamt sömnlös

när han med kameran kom och lyfte dig.

/Till ett foto av Dawid./

Lennart Sjögren, född 1930 och bosatt på Öland, har varit verksam som poet i mer än sextio år och innehar idag en särställning i svensk litteratur. Han debuterade 1958 med Håll portarna öppna och har sedan dess utkommit med ytterligare närmare trettio böcker. Hans senaste bok, Det röda äpplet, släpptes 2022. Han tilldelades Tranströmerpriset samma år. Lennart Sjögren är också verksam som målare.

DAWID (Björn Dawidsson), född 1949, är fotograf/konstnär och verksam i Stockholm. Dawid har gjort böcker som ROST, Mot fotografiet, Beautiful Frames och SJÄLV. Han har ställt ut separat på exempelvis Malmö Konsthall, Folkwang Museum, Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet. Dawid tilldelades Konstnärsnämndens Stora Stipendium 2004 och är representerad i flertalet betydelsefulla samlingar.