Stillbild ur filmen Ambassadörens fru av Theresa Traore Dahlberg.
Jag skulle kunna skriva den här texten om Theresa Traore Dahlbergs film Ambassadörens fru (2018) via en postkolonial diskurs. Jag skulle kunna referera till Frantz Fanon som i sin bok Svart hud, vita masker från 1952 konstaterar att svartas underlägsenhet och vitas överlägsenhet skapar en neurotisk orienteringslinje som ska studeras utifrån ett psykologiskt perspektiv. Fanon skriver om hur vårt samhälle antingen är rasistiskt eller inte, en form av strukturalistisk syn, och att det inte finns någon skillnad mellan en rasism och en annan. Eller så skulle jag kunna se filmen genom det så kallade genussystem, ett begrepp myntat av Yvonne Hirdman, vilket synliggör det maktsystem som finns mellan könen och visar på hur olika egenskaper tilldelas manligt respektive kvinnligt vilket därmed försvårar relationen mellan kategorierna. Men det kommer jag inte att göra.
Istället skriver jag till dig, Ambassadörens fru, stationerad i Ouagadougou, med anledning av hur filmen om dig drabbade mig på ett känslomässigt plan. Eller snarare hur en fysiskt, kroppslig affekt fick mig att stanna av, sjunka in och omvärdera min situation som kvinna, som fru, som vit och verksam inom konstvärlden.
Det finns skeenden som kan tyckas riktiga men som samtidigt blir så fel, vilket blir tydligt när jag ser en bit ur ditt liv. Dina tankar är i frihet, i konsten, och opera som din passion. Jag föreställer mig att du har en kraft, ett driv och en självklar relation till kvinnors rättigheter och historia. Som fru till en ambassadör får du ersättning för att inte arbeta. Istället ska du finnas till för din man och representera ditt land. Du företräder vad kan uppfattas vara höjden av ojämlikhet, du är kvinnan bakom den framstående mannen. Du har människor runt omkring dig som klipper din gräsmatta, beskär dina träd, lagar din mat. Du kommer som vit rik kvinna till Burkina Faso, en före detta fransk koloni och du simmar i din pol. När blev det såhär? Dina tankar som ung, stark och fri kvinna är fångade i lyx, representation och bekvämlighet. Missförstå mig inte, allt är inte svart eller vitt. Man tar ut en riktning, bestämmer sig för att inta en feministisk hållning, men samtidigt finns livet där, räkningar och munnar att mätta, andra människors behov att fylla. Som kvinna, som operasångerska, hur var det att ställas inför valet att följa din man och bli ambassadörens fru?
Kameran som filmar sitter på ett stativ, allt äger rum inom den stilla ramen. Händelser inträffar sakta och scener som får ta sin tid ger utrymme för mina tankar. Du promenerar längs med en stenbelagd gång, inte på det välklippta gräset där dina höga klackar skulle sjunka ner i den fuktiga jorden. Ljudet av en motorsåg som kapar grenar från de höga träden jämte klapper från dina skor. Du går fram och tillbaka över gången, till synes planlöst.
Du spelar tennis. Tränarens blick följer dina rörelser.
Jag hör er, men ser er inte bakom dörren, din man och du. Franskan hörs som ett sorl, en undertext översätter till mitt språk.
– Du är elegant.
– Du är elegant. Jag säger ju det.
– Du ser spänd ut.
– Din blick när du såg mig…
– Vad menar du?
– Du får tänka på… Strunt samma.
– Slappna av det var inget.
– Tänk på hur du tittar på mig.
– ”Vad gör hon, den där tokan?”
– Bli inte arg! Det finns ingen anledning.
– Slappna av…
– Jag är undergiven till naturen.
– Men vänta, det är inte alls…
– Mer än du anar.
Likt ett poem blir er konversation.
Din ambition att bli operasångerska kräver att du tar plats, syns och hörs. Operan fordrar att du ger av dig själv. Du beskriver det som en ton åt andningen. Man tar och man ger tänker jag. Din position som ambassadörens fru kräver att du fungerar diskret i bakgrunden av din man.
Det finns en språklig skillnad mellan fru Ambassadör och ambassadörens fru berättar du. Den förstnämnda personen är ambassadör själv.
Jag får se på när du är hos frisören. Mannen masserar din hårbotten, sensuella rörelser, låter det ta tid. Ringarna blänker på dina fingrar.
Du simmar i en röd baddräkt, i bakgrunden hörs klangen av stenknackning blandat med ljudet av poolens kluckande. Du stannar upp, masserar din panna, dina tinningar, ditt ansikte. Ljudet av knackningarna intensifierats. Sen flyter du i vattnet och allt blir tyst.
En annan plats, din tid att synas, du får vara i fokus och sjunga opera i ett litet kapell. Besökare kommer, de sitter på vita stolar och lyssnar på dig. De klappar sina händer. Eftertexten rullar.
Jag kan inte döma, kan inte säga vad som är rätt eller fel, alla har sin historia att bära på. Beslut vi tar i livet får konsekvenser för oss själva och människor omkring oss. Ambassadörens fru simmar vidare i sin röda baddräkt innanför de gyllene grindarna. Mannen som beskär hennes träd får lön att försörja sin familj. Maktstrukturer uppehålls, en kvinna står tillbaks. Små steg framåt, ibland stora åter.