Morfar dog i september, vi stod varandra väldigt nära. Inte geografiskt. Det var 275 mil, 539 timmars promenad. Fast han var rätt skev i kroppen och lutade åt vänster, som om han lyssnade väldigt noga, så promenader var inte hans gren. Men lyssna kunde han. Begravningen närmade sig, men samtidigt delades det ut fler nitlotter runt omkring mig. Jag valde att stanna hemma och inte närvara på begravningen. Liv före död, tänkte jag. Nuet före evigheten.
För en vecka sedan så fick jag morfars begravningsprogram på posten. En sorg i sorgen. Detta vikta, till synes helt oskyldiga A5 gjorde mig helt paralyserad. Födelseåret var fel, viket i mitten spred ut sig likt en jordbävning över uppslaget. Spräckte upp morfars namn som en krater. En krater i kursivt. Visste de om att morfar lutade? Varför annars kursivt? Faller även bokstäverna mot sin död? Är det någon underliggande svart humor i detta? Kursiv, från latinets curro – löpa. Det kan inte stämma på en 96-åring. Eller är det tänkt att det kursiva ska framhäva det som är viktigt, morfar? Eller, likt begrepp på främmande språk, så är morfar främmande för dem? En speciei incognita. Eller kanske var det rentav en hyllning, ett namn på ett verk. Morfar.
Motivet var höstlöv. Varför? Visste de att morfar var rödhårig som ung? Har de sett en bild på honom? Vilken? Eller är det bara en bild som pryder alla minneskort i höstmånaderna? Eller ska de fallande löven symbolisera ännu ett förfall? Visste de om morfars vårdträd? Björken? Inte lönn, som på bilden. Det var slarvigt. Björken är fläckig, som morfars armar. Ett pionjärträd. Först att spricka upp. Och köldtålig. Alltid den där bara halsen. Björken är medlem i bokordningen. Är det därför jag är boktokig? Tokig i boken. Men lönnen, det är ingen vanlig syn i Norrland. Kanske var det just därför den valdes, en raritet, likt morfar? Det var fint tänkt i så fall.
Pappret är bestruket. Fukttåligt. Tårtåligt? Saltavvisande. Här ska inget absorberas och svälla. Praktiskt. Lättskött. Allt ska rinna av. Inga tecken på liv, på fiber. Inget motstånd för fingrarna. De halkar runt som på en isbana (var det inte höst?). På en tunn plasthinna som kväver det som en gång var levande, förfryser det som var varmt och vaket. Rigor mortis. Eller kanske visste de att morfar inte tyckte om värme? Att han var lättbränd, alltid undvek solen? Vek av mot skuggan. Är laminatet rent av en skyddande faktor? En stund av svalka? Det skulle behövts ett tjockare lager i så fall, för det har redan börjat fjälla. Björkfjäll.
Typsnittet är en antikva. Från latinets antiquus, gammal. Gammal, men med stadiga seriffer, promenadfötter. Låg x-höjd, håller den skeve stadigt kvar på jorden. Kontrastrik, med tunna hårstreck under kepsen. Det är en Garamond. Claude Garamond. En metallarbetare, likt morfar. Metalliska typer, 450 år åtskilda. Fyrahundrafemtio år. Lika gammal som Copernicus Om himlakropparnas kretslopp. Och lika ung som det vikta A5 jag håller i min hand.
Tidlös, säger man. Lös i tiden. En fossil och ett foster på samma gång. Den eviga följeslagaren. Vad var det du sade var viktigast hos en vän? Att den håller sitt ord. Garamond håller ordet på det vackraste vis; precis så som det är. Inte mer, inte mindre. Som om den vore osynlig i sig själv. Spöket Garamond.
Textstorleken är liten, för liten. 8 punkter? Och raderna är långa, för långa. De begär mycket av sorgsna ögon. För trötta för att vandra de 61 tecknen utan paus. Och det är tätt mellan raderna. Ögonen hittar inte ingången till nästa. Igenvuxet. Ihopsvetsat. Ögonen får slägga sig fram. Men de orkar inte nu. De fastnar. Och svävar bort. Tittar på löven i stället. Lövdrömmer.
Och så faller ögonen ned, längst ned, till den enda text där graden går upp. En präst i 10 punkter. Det här skulle inte morfar ha uppskattat. Gradskillnader. Vi är alla brödtext, var det inte det du lärde mig? Samma sorglösa typer, framstansade ur samma bit stål. Fast jag är inte alls sorglös, jag är sorgfast. Tung som bly. Men du menade nog att det finns olika snitt på oss typer? Men att vi har samma utgångspunkt, 8 punkter.
Bläcket ligger tung som blötsnö över löven på framsidan (kanske är det därför de faller?). Höstfärger i fyrfärg. Än finns det gröna representerat, sidan är fortfarande full av energi, av ungdom. Plåtslagaren. 12 öre i timmen. Hur många ören fick de för detta program? Hur mycket tid gavs? Hur många frågor ställdes och hur många val gjordes? Hur mycket omsorg? Jag vänder blad, framsida blir till uppslag. Det blir stressigt. För mycket text. Hur ska man hinna med? Klockringning till slutbön utan bladvändning. Löven är dränerade av energi, av färg, ungdomen har rostats. Inga tydliga konturer, det är degigt och dimmigt. Dimmigt och svart. 400% svart. Maximal procent sorg. Och sista sidan. Baksidan. Hans favorit var biskvin. Men det är tomt. Tomt på fallande blad. Tomt på fallande text. Endast ett förfall kvar nu, färgen. Den faller nedåt, som en solnedgång. En sned gång. Innan den helt slukas upp av en undre marginal, 12 mm.