Det är väl märkligt att konstens utforskande av naturen aldrig uttömmer sig självt. Men om man tänker efter inser man att denna ständigt fräscha blick oftast är resultatet av ett återuppfinnande av själva naturen. I den antropocena tidsåldern återvänder konst än en gång till naturen, dels för att slå larm om dess drastiska förvandling, dels för att återskapa den idylliska natur som inte längre existerar.

Naturbilderna i Trinidad Carrillos bok No Date[1]är dock varken spektakulära eller direkt realistiska. Vid första ögonkastet tycks de framställa vardagliga scener, men inte ur en igenkännbar vardag. Trogna titeln anger de relativt få tidsmarkörer: de flesta är helt tidlösa eller svårplacerade, och endast några få fångar någon detalj som för tankarna till vår tid. Men skulle dessa verk kunna placeras när som helst, och skulle de framför allt kunna placeras i nuet? Med tanke på att de inte visar några tecken på klimatförstörelsen eller på naturens raseri utgör de knappast någon verklighetsenlig bild av vår tid. Jag skulle till och med gissa att sådana naturbilder snart blir omöjliga att ta i något hörn av planeten: klart havsvatten utan flytande plast, stränder som inte invaderats av skräp och parasoller, svalkande skogar där få människor tycks ha satt sin fot. Inga bränder och inga översvämningar, bara stillhet. Om det inte vore för de dominerande blåa och gröna tonerna skulle man kunna tro att No Date föreställer sig människans möte med en ny planet, nästan identisk med vår men än så länge orörd. Kanske Mars, om man tänker såväl på Carrillos föregående bok, The Name from Mars[2], som på forskarnas förhoppningar om att hitta ett nytt hemvist åt mänskligheten.

 Verken i The Name from Marsoch No Date tycks vara besläktade. Återigen fäster jag mig vid de bilder som visar människan mitt i naturen: händer som smeker vatten, kroppar som omfamnar dimma, blickar som tittar bort från världen och rakt in i mörkret. Kontemplation snarare än handling. Den återkommande långhåriga flickan som blir vilse i en mörk skog kan vara en referens till den ökända skräckfilmen The Ring[3], men själv upplever jag inte denna natur som avskräckande. Snarare tvärtom: det är en natur vars skiftande ljus, dimmighet eller mörker utlovar spännande mysterier till dem som vågar ge sig in i den. Återigen undrar jag över bildernas förhållande till verkligheten: är det en alternativ verklighet som framställs? Ett minne från en annan tid? Och i så fall, ett minne från en tid vi förlorat för alltid eller en tid som fortfarande kan komma? Kan de vara en föraning om vår tid på nästa planet, som vi förhoppningsvis kommer att närma oss på ett annat sätt? Och är Carrillos gestalter människor eller utomjordingar? Eller både och?

 Jag associerar till Jeanette Wintersons roman Stengudarna[4]som beskriver en "upprepande värld" där människor - eller rymdvarelser som liknar oss människor - förstör planet efter planet och ständigt flyttar omkring genom galaxen för att överleva, utan att för den delen någonsin lära sig av sina misstag. I början av romanen har man redan förbrukat en röd och en vit planet och beger sig vidare till en blå, vars historia vi läsare redan känner till. "Är det så här det slutar?" undrar romanens berättarjag, och kommer själv på svaret: "Det är inte slut än" (s. 261). Ett kvantumuniversum är ett möjligheternas universum, påminner hon oss, vilket alltid lämnar plats för ett ingripande som kan förändra den förutsägbara utgången. Det "ingripande" som enligt Winterson kan bryta den onda cirkeln är kärlek: "Kärlek är ett ingripande, Varför väljer vi inte den?" (s. 264). Och det är precis vad Carrillos figurer tycks göra. De visar på ett annat sätt att närma sig livet och naturen, genom att låta sig omslutas av naturens mörker, sett som mysterium och inte som fara. Just modet av att ge sig in i (någon annans) mörker med ömhet och nyfikenhet är ju förutsättningen för att nå förtrolighet och därmed även harmoni. 

Som all bra konst bjuder Carrillos verk på flera berättelser samtidigt, men jag väljer den som gestaltar människans möte med en annan planet - en planet som liknar den blå planeten men som man inte är i strid med, en planet man inte vill erövra utan bli förtrolig med. Det är bilder som återuppfinner naturmystiken, och som bevisar att vi nu mer än någonsin behöver konst som återkopplar till naturen. Inte bara för att utforska dess förstörelse, utan framför allt för att tänka ut nya sätt att förhålla oss till den. 

Trinidad Carrillo är en svensk konstnär född i Peru. Carrillo har arbetat med fotografi som uttrycksform sedan 1998 och har ställt ut både i Sverige och utomlands. En del av hennes verk har även samlats i fotografiböckerna Naini and the Sea of Wolves (2008, vinnare av Svenska Fotobokspriset), The Name from Mars (2013) och No Date (2016). 2018 blev Trinidad Carrillo den första fotografen som tilldelades priset Swedish Photography Award.

Eva Leonte är litteraturvetare, kulturproducent, frilansredaktör och översättare. F.d. bitr. chef för Rumänska kulturinstitutet, medlem i styrelsen för Stockholms litteraturmässa och tidigare medlem i styrelsen för litteraturfestivalen Stockholm Literature | Moderna Museet.