Maija Annikki Savolainen, Paperworks (See/Sea) 1) Kökar (twilight tangerine), 2013, 2) Untitled (black light), 2012, 3) Brännskär (bright light), 2013, 4) Hietaniemi diptych (windy indigo), 2013, 5) Untitled (violet), 2012, 6) Lapinlahdenkatu (steel), 2012.
När jag blundar och tänker på horisonten är den i nio fall av tio obruten skimrandes i flera nyanser av blått. Jag minns känslan av att betrakta något som jag trodde var oändligt som barn. Jag vet nu att det var som en hägring, en längtan till något som uppenbarligen var en illusion. Om horisontlinjen var skarp, kisade jag med ögonen och då kom luftslottet tillbaka. Ett magiskt trick som jag som barn ville leva i. Då kunde jag inte sätta ord på vad känslan innebar, men när jag mötte den finska bildkonstnären Maija Annikki Savolainens verk Paperworks (See/Sea) första gången kom den känslan tillbaka till mig. Det svåra med att hela tiden behöva leva i verkligheten, jag ville att livet skulle vara magiskt.
Jag och Savolainen studerade fotografi på samma högskola i Helsingfors och vi hade båda en önskan att utmana fotografiet som medium. Hon hade studerat biologi innan hon fortsatte vidare till fotografi och jag tyckte att det var inspirerande att diskutera fotografins möjligheter med en person som hade ett annat sätt att tänka i bagaget. I Paperworks (See/Sea) möter betraktaren något som ser ut som ett hav fotograferat i olika väder, ljus och vid olika tidpunkter. Ögats perception utmanas av det lilla formatet och du måste gå fram och titta nära för att avkoda bilden. För mig är det här magin börjar, illusionen av ett hav får mig att vilja komma närmre horisonten. På samma sätt som i den japanska fotografen Hiroshi Sugimotos verk Seascapes, där det gåtfulla ikläds känslan av ett lugn. Han skriver: ”[…] Jag får en lugnande känsla av trygghet, som om jag besökte mina förfäders hem; Jag ger mig ut på en resa för att se.”[1] Jag tänker att det handlar mycket om att vara mottaglig för att se, precis som Savolainens titel understryker. Ordet ger oss en ledtråd till berättelsen. Till magin.
Det var slumpen som gjorde att verket kom till. Långt innan Savolainen började studera fotografi fick hon ett tips om att hon kunde kalibrera sin kamera genom att fotografera ett vitt ark. Hon blev då intresserad av hur solljuset reflekterades på pappret och färgade det i alla möjliga färger. En ganska banal iakttagelse men likväl viktig inom fotografi, och det är något som präglat hennes skapande sedan dess. Som erfaren seglare är Savolainen van att iaktta, analysera, ta beslut, hon har lärt sig att se faran på havet innan den kommer, hon har sett himmel och hav färgas av solljuset i olika färger, hon har drömt om den obrutna horisonten. Hon har full kontroll över vad hon serverar oss betraktare, hon har förstått hur mycket hon kan förbrylla vårt sinne.
Den amerikanska fotografen Duane Michals berättar i en kort videointroduktion från en utställning han hade på The Morgan Library & Museum i New York om vikten av att behålla magin i skapandet.
”Att motsäga verkligheten är en stor gåva eller ett vapen som fotografer har över människors perception.”[2] Men han menar att många fotografer berättar vad han redan vet, ”jag är mer uppmärksam på mina tankar än mina ögon.”[3] Det måste finnas magi. Michals har en lång fotografisk karriär bakom sig där han har arbetat både kommersiellt och konstnärligt. Han har manipulerat, mystifierat och lekt med betraktarens uppfattningsförmåga. ”Allt du ser med dina ögon, är faktiskt i ditt huvud”[4] fortsätter han. Samma tanke tänker jag att den tunisiska konstnären Selim Ben Cheikh applicerat på sina fotografier i Blur Project. Horisontlinjen finns där, jag behöver inte kisa med ögonen för att bli insupen i fantasin. Det är som att hela min kropp tar in förnimmelsen av havet. I Ben Cheikhs bildvärld är illusionen liknande den jag ser i Savolainens verk, den är uppbygd med och tack vare solljuset och överraskar den logiska blick vi lärt oss att lita på under vår uppväxt.
Savolainen berättar för mig att en betraktare av Paperworks (See/Sea) analyserat hennes verk som att det vore gjort av en neurotisk och kontrollerande person. Vi skrattar åt minnet. Men vad jag inte berättar för henne är att jag ser sorgen i hennes verk, för när magin avtar kommer längtan krypandes och jag vill till horisonten. Jag vill inte bara betrakta den på avstånd. Författaren Rebecca Solnit skriver i sin bok Avståndets blå: ”I många år har jag varit betagen av det blå i utkanten av det vi kan se, färgen på horisonten, på avlägsna berg, på allt som ligger långt bort. Färgen på det avståndet är färgen på en känsla, färgen på ensamhet och längtan, färgen på ett där sett från ett här, färgen på där vi inte är. Och färgen på dit vi aldrig kan komma.”[5] Jag är manipulerad till att längta och önskar att jag stod där med ett hav brusandes framför mig, och jag älskar det.