Kännetecknande för fotografin idag är att mycket av det verkligt intressanta sker i form av publicerade och redaktionellt bearbetade arbeten och händelser – ofta manifesterade i fotoböcker. Även om den tryckta och cirkulerade bilden skapar problem för fotoinstitutionerna, så är det lätt att få intrycket att de inte är särskilt angelägna att göra något åt saken. Det gäller i synnerhet konstmuseer som samlar och visar fotografi. En bidragande orsak till avståndet till de samtida rörelserna är att museernas fokus ligger på enskilda upphovspersoner och på bilden som ett unikt estetiskt objekt. Stor vikt läggs också vid de tidigaste kopiorna av ett fotografi, så kallade vintageprintar. De har en särskild och åtråvärd aura, eftersom deras historia och materialitet skapar en närhet till både upphovspersonens avsikter och tiden då fotografiet blev till.
Det är självklart viktigt att fortsätta vårda och visa vintageprintar, men eftersom institutionerna påverkar såväl det fotografiska fältets möjligheter idag som historieskrivningen, är det nödvändigt att diskutera hur deras prioriteringar styr verksamheten. Fotografi är trots allt ett medium där mångfaldigande, reproducerbarhet och cirkulation alltid har varit centralt. Med den digitala tekniken har detta fått nya dimensioner – såväl när gäller det ständiga flödet av nyproducerade bilder som bruket av äldre fotografier i arkiv och samlingar.
En aktör som har valt en annan väg än de mer traditionstyngda institutionerna är Fotografiska. Av deras utställningar och publiktillströmning blir det uppenbart att många besökare bryr sig mer om motivet och vad det förmedlar, än om bilden är ett ”original” eller inte. Exemplet visar att ett mer öppet förhållningsätt till ursprung och autenticitet skapar möjligheter att cirkulera fotografiska bilder i ett vidare sammanhang och därigenom nå nya grupper. Utmärkande för Fotografiskas verksamhet är också det stora utbudet och genrebredden. Utställningsprogrammet innehåller allt från mode, porträtt och reklam till dokumentära arbeten. Trots det har fotoboken inte heller här någon framträdande plats – annat än i bokhandeln. Det är en tillgång att institutioner arbetar på olika sätt, men för den tryckta fotografin är inte Fotografiska lösningen.
Bild: Niclas Östlind.
Om man återvänder till vintageprintarna så ligger en stor del av problemet i hur de brukar visas. De inramade fotografierna skapar lätt en distans till de andra sammanhang bilderna har ingått i, och därigenom begränsar presentationen möjligheterna till en rikare förståelse för deras roll och betydelse – historiskt, socialt och estetiskt. För både museerna och de kommersiella gallerierna är fotografins möjligheter till mångfaldigande mer av ett problem än en tillgång. Även om skillnaderna mellan museer och gallerier ofta betonas är intressant nog deras visningspraktiker påfallande lika. För att sätta in bilderna i ett sammanhang bortom den vita kuben kompletterar man inte sällan presentationen med tidskrifter, böcker och andra trycksaker där bilderna har publicerats. Det är bra, men löser inte den ökande klyftan mellan den samtida fotografikulturen och de etablerade institutionernas sätt att samla och visa fotografi.
Det är lika beklagligt som begripligt att de arbeten och aktiviteter som i hög grad präglar det fotografiska landskapet sedan snart tjugo år i så liten omfattning har uppmärksammats eller förvärvats av institutionerna. Om man avgränsar sig till fotoböckerna är de sällan unika objekt på samma sätt som vintage-printar eller numrerade och signerade fotografiska verk. Böckerna säljs inte heller genom de för konsten etablerade kanalerna, utan publiceras av förlag eller av upphovspersonerna själva, och distributionen sker via nätet, på mässor, festivaler, bokreleaser och andra händelser som är organiserade av aktörerna själva. Ett litet antal specialiserade konst- och fotobokhandlare har stor betydelse för att upprätthålla den infrastruktur som informerar om nyutkomna böcker, lagerför titlar och skapar mötesplatser för de berörda. Fotobokskulturen är kollegial och ofta kollektivt organiserad och den förenar det lokala, nationella och globala. I denna ekologi har institutionerna – med några få undantag – inte skapat sig någon relevant plats eller funktion.
Bild: Niclas Östlind. Tate Modern har köpt in alla böcker av BBB-Books (Klara Källström och Thobias Fäldt) och Niclas Östlind har tagit en bild av dem här med deras böcker. Bilden finns i boken Published – Photobooks in Sweden som Östlind var redaktör för.
Till svårigheterna för museerna att inkludera böckerna i sina samlingar och utställningar hör också att det är föremål som är gjorda för att handhas. Böcker har man ett fysiskt förhållande till och det uppstår ett slitage som går på tvärs med museernas stränga bevarandekrav. Idag har konservatorerna ett stort inflytande över vad som får visas och under vilka omständigheter. Att bevara för evigheten står mot den nedbrytning som varje utställande innebär. Tanken på att visa böcker utan glasmontrar är då helt främmande, trots att bokens själva idé – både materiellt och redaktionellt – är att beröras och bläddras i.
På flera sätt är biblioteket, snarare än museet, bokens givna hemvist. När Moderna museet öppnade i sina nya lokaler 1998 fanns också Fotobiblioteket placerat mitt i byggnaden. Öppettiderna var generösa och det drevs av en kunnig och hängiven bibliotekarie, Peter Schultz, som kände boksamlingen väl och kontinuerligt köpte in nya titlar av både svenska och utländska fotografer. Det var en plats där fotoboken kom till sin rätt. Det dröjde dock inte många år innan den för ändamålet utformade lokalen utrymdes; biblioteket flyttades utanför museet för att senare upplösas och integreras i Konstbiblioteket. Istället uppfördes ett monument till minne av Pontus Hultén med ett sinnrikt system för att mekaniskt visa verk ur hans samling. Det vore intressant att veta hur ofta maskineriet sätts i rörelse. Denna flytt och nedmontering skedde i samma veva som fotoboken fick sitt stora uppsving, något som säger en del om museets brist på kontakt med det fotografiska fältet. Idag finns endast ett specialbibliotek för fotografi i Sverige – på Hasselbladstiftelsen i Göteborg. Det är för tillfället stängt i väntan på en efterträdare till bibliotekarien Elsa Modin, som nyligen pensionerades.
Specialbibliotek – och bibliotekarier av Schultz och Modins slag – är ovärderliga för fotobokens tillgänglighet och bevarande, men ensamma löser de inte problemet. Många av böckerna som det handlar om här är inte dokumentationer av fotografernas arbete, utan verk i sin egen rätt. Vad betyder det för fotografins och fotografernas ställning att deras verk hamnar i bibliotek och inte i museisamlingar? Det är hög tid att diskutera hur fotbokskulturen bäst stöttas, bevaras och cirkulerar. Internationellt finns föredömliga exempel, inte minst Tate Modern i London som 2017 förvärvade Martin Parrs stora samling med fotoböcker, men i Sverige är det idag hängivna privatpersoner som står för merparten av både samlandet och kunskapen om fotoböcker, vilket är beundransvärt men inte hållbart i längden.