I Gorkijparken i Moskva hittas kropparna av tre personer som har skjutits på nära håll. Det är vinter i ett tidigt 1980-tal och tre blodröda ansiktslösa huvuden lyser röda genom den vita snön. Huden är bortskuren men det är inte bara ansiktena som är utraderade. Även fingrarnas hud är noggrant bortskuren och deras tänder bortskjutna. Svårigheten att identifiera de mördade är utmaningen för poliskommissarie Arkady Renko. Vilka är de och vem är mördaren som suddat ut deras identiteter? Detta är upptakten i Martin Cruz Smiths bok Gorkijparken från 1981.
I jakten på mördaren tar kommissarien hjälp av en vetenskapsman som arbetar på ett historiskt museum för att återskapa ansiktena utifrån kranierna. Det är lite oklart riktigt hur restaureringen, eller återskapandet, går till men kanske skulle de ha kunnat ta hjälp av skriften Studier över Ansiktsprofilens förhållande till kranieprofilen utgiven 1914 av svenske Victor Berglund[1]. Frågan han ställer sig i de experiment som föranledde publikationen var: Kan man från skallen sluta sig till en människas utseende under lifstiden, och finnes det några bestämda förhållanden mellan en persons ansiktsdrag och hans skallkonturer?
Berglund sammanfattar studien i sju punkter där den sista vill bekräfta att hans metod ger god möjlighet för identifiering av döda efter kranier, precis det som Renko eftersöker. Berglunds metod bygger på röntgenundersökningar av ansiktsprofiler. Han var precis som sin samtid upptagen av antropologiska mätningar och boken är fylld av tabeller som ska leda i bevis. Röntgenbilderna i boken är överlagrade av en slags kalkering av huvudets profil som tillsammans ger två läsningar.
En av fotografiets begränsningar som undersökningsmetod är att det inte tränger in i djupet utan stannar på ytan. Den fastnar så att säga i ytterhuden och återger dess reflektion och absorbering av ljus. Vi och det fotografiska materialet ser ytan men tränger inte ner till djupare lager. Ljuskänsligt material svärtas av röntgenstrålning på ett liknande sätt som med vanligt ljus och skapar bilder. Röntgenstrålarna passerar igenom materialet och det är den genompasserande strålningen som skapar bilden på andra sidan objektet. Det är mer att liknas vid en skuggning av det som finns på bilden. Till skillnad från fotografiet, som fångar upp reflektionerna, kan röntgenbilden mer liknas vid fotogram.
Till en av superhjälten Stålmannens egenheter hör x-ray vision (röntgensyn)[2]. Han kan exempelvis använda denna egenskap för att se vad skurkarna har för sig i lönndom på andra sidan av tjocka väggar. Han verkar sända ut en stråle från sitt öga som penetrerar allt i sin väg men det är oklarare hur han fångar upp bilden. Vanligt ljus tränger också den in en del men röntgenstrålning når djupare. Man brukar tala om synligt ljus för att avskilja andra delar av elektromagnetisk strålning så att säga är osynlig för oss. Visst ser man ljus med oftast kanske man tänker på det när det fattas och det är mörkt. Men stålning av den typ som Wilhelm Röntgen upptäckte, och annan strålning går inte att upptäcka direkt med ögat. Svärtningen av fotografiskt material är en av flera metoder att få syn på den.
Eftersom strålningens genomträngande förmåga är själva fundamentet adresseras olika materials genomsläpplighet redan i den första publikationen i ämnet från 1895 av Wilhelm Röntgen själv. Bland de berömda djurbilderna skapade av Eder och Eduard Valenta[3] i Eine neue art von strahlen med groda, orm, fisk, kanin ryms även testresultat av strålning genom olika materialprover med olika tjocklekar. Det är metaller som silver, koppar, bly, zink, aluminium - men också olika typer av glas, mineraler och biologiskt material. Hur mycket strålning passerar till exempel genom 1 mm benvävnad eller 10 mm kött?
Långt under marken i skärgården utanför Oskarshamn pågår en experimentell byggverksamhet med en framförhållningshorisont som sträcker sig längre än något annat mänskligt bygg- och konstruktionsprojekt. Experimentet ska i största möjliga mån efterlikna slutförvaret av svenskt kärnbränsleavfall. Planen är att förhindra strålning under minst 100 000 år från att lyckas passera genom en 50 mm tjock kopparkapsel som är nedsänkt i ett borrat hål i urberget. Kopparn är omgiven av ett lager bentonitlera som ska skydda mot korrosion och rummet med kopparkapslarna är förseglat med en betongplugg. Dessutom befinner sig det förseglade rummet 500 meter under marken. Platsen för det tänkta slutförvaret är belägen vid Forsmark i nordöstra Uppland och tillhör den ferroskandiska urbergsskölden. Den är 2–3 miljarder år gammal. Jordskorpan är planetens yttre hölje och är mellan 35–70 km tjock.
Området där de 50 mm tjocka kopparkapslarna ska placeras är valt med bakgrund av urbergets ålder och stabilitet. Det framgår inte av Eder och Valentas bildmaterial hur långa exponeringstider det handlar om. Berglund uppger att hans exponeringar varierade mellan 1 till 5 sekunder. Svärtningen beror på strålningens intensitet och plåtens känslighet.
3. Eduard Valenta och Josef Maria Eder, Kupfer (0,1–0,2 mm), 18. Bein (1 mm), 22. Fleisch (1 cm), genomtränglighet av röntgenstrålning för olika material.
Avslutningsscenen i filmatiseringen av Gorkijparken är rena djurrättspropagandan när poliskommissarien Renko efter avslutat uppdrag, nu i Stockholmstrakten, släpper fria de levande soblar som är den ekonomiska drivkraften i romanen. Mördaren är en amerikansk affärsman som handlar med pälsdjursprodukter som han importerar från Sovjetunionen. De ansiktslösa och mördade är ryssar som i utbyte mot en biljett ut ur sitt hemland hjälper mördaren att smuggla ut en grupp levande soblar för egen uppfödning. Pälsdjurshandlaren besatt speciella kunskaper i att skinna, både i direkt såväl som i överförd mening[4]. Djuren springer till synes glada ut ur de öppnade burarna och ut i skogen.
Jag har inte hört talas om att det finns en vild stam med sobel i Sverige men skogarna är idag fyllda av ett annat däggdjur som har etablerat sig på grund av människors göranden. Vildsvinet som idag är mer än vanligt förekommande är resultatet av förrymda svin från inhägnader avsedda för jakt. I det tidiga 1980-tal som Gorkijparken utspelar sig i fanns det uppskattningsvis 100 vildsvin i Sverige, totalt[5]. Idag uppger Svenska Jägarförbundet att den årliga avskjutningen (2016/17) var 102 923 djur.
5 år efter att romanen kom ut exploderade kärnreaktorn i Tjernobyl. Strålningsmolnet spred sig genom betong, stål, vävnader och landskap runt omkring. Vindarna spred molnet åt nordväst och aktiverade drygt två dygn senare larm runt den svenska kärnkraftsanläggningen i Forsmark[6]. Det var så omvärlden blev varse katastrofen. Idag drygt trettio år senare påvisar vildsvinskött en stegrande nivå av det extremt skadliga cesium-137[7] som förbryllar och oroar. De höga halterna härrör visserligen från Tjernobylmolnet men vägen in i vildsvinsköttet kommer inte via ytterhuden utan genom matsmältningsapparaten hos svinen. Deras föda verkar absorbera och transportera strålningen vidare.
Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.