Hallgerður Hallgrímsdóttirs arbete A Few Thoughts on Photography – Vol. II, lärde jag känna på nära håll under tiden vi båda studerade vid masterprogrammet i fotografi vid Akademin Valand. Arbetet består av flertalet olika verk som vart och ett belyser en fotografisk teknik, eller någon av våra föreställningar om mediet. En av Hallgrímsdóttirs utgångspunkter för arbetet var att ”lära sig allt om fotografi” [1] – ett idealiskt projekt att genomföra under en utbildning med tillgång till både analoga labb och en digital workshop, men arbetet har även senare fått en fortsättning i A Few Thoughts on Photography – Vol. III. Verken kan se ut att utgöras av ett antal strikt tekniska undersökningar så som; klassisk ljussättning, handkolorering, och stereobilder, men Hallgrímsdóttirs blick på, och undersökande av teknikerna, är oftast genomförda med en stor portion humor, något som också går igen i flera av hennes andra arbeten.  

Ett tydligt exempel på den humoristiska vinklingen är verket Dust Print [2], damm som Hallgrímsdóttir samlat ihop under sin säng för att senare placera i förstoringsapparaten, något som går emot alla regler för vilket mörkrum som helst, där det ju varit självklart att hålla så fritt från damm som möjligt. För mig som tidigare undervisat fotostudenter som inte haft tillgång till ett mörkrum, utan fått ”nöja sig” med att skanna in filmen, ger dock denna uppförstoring av dammet andra associationer; då det inte längre krävdes träning och hantverksskicklighet för att med pensel och retuschfärger dölja eventuellt damm på den slutliga printen, utan det med några klick blev enkelt att retuschera bort allt möjligt oönskat i Photoshop – ja, då blev dammet istället något som studenterna ville ha kvar – ett slags bevis för bildens analoga ursprung.

Hallgerður Hallgrímsdóttir. Dust Print, (2018), Silver gelatin kopia, 18 x 26 cm, i box av björkträ 26 x 34 x 26 cm.

I Dust Print har dammet, utöver att ha blivit förärat en helt egen print utan konkurrens av något bildmotiv, också det också getts en upphöjd status genom att kopian lags för beskådan i en specialtillverkad liten box, likt ett objekt för beskådan museum. Boxen är dock betydligt lägre än en genomsnittlig museimonter, och betraktaren tvingas rikta blicken mot golvet där printen av dammet kan ses sväva endast ett par decimeter över dammets ursprungliga golvnivå.

Verket Digital Sky and Analogue Sky [3], speglar för mig vår ständiga jakt på att mäta och jämföra. Analogt mot digitalt – skarpast, mest rätt färgåtergivning, eller bara ”bäst” enligt någon tyckare – har vi inte alla, som var med i skiftet mellan analog och digital fotografi, läst sådana jämförelser med tillhörande oändligt långa diskussioner i olika forum?

Även detta verk har i Hallgrímsdóttirs tolkning fått en humoristisk framtoning. Det vi ser är samma blå himmel i två versioner; den ena fotograferad med film och kopierad i mörkrummet, den andra fotograferad digitalt och utskriven. De blå utsnitten presenteras som avsedda för jämförelse, i form av två parallella paneler, men motivet ger oss inga ledtrådar vare sig för bedömning av skärpa eller möjlig färgöverensstämmelse, med den aktuella himlen.

Kväve, syre, argon, samt en dos koldioxid, blandat med vattenmolekyler gör blå våglängder mer synliga än de andra. Ingen horisont, eller ens något litet moln finns med som referens, det vi betraktar är luft! Ändå skulle säkert någon kunna studera de två panelerna, och framhålla den ena teknikens förträfflighet över den andra.  

Hallgerður Hallgrímsdóttir. Digital Sky and Analogue Sky, (2019), C-print och bläckstråleutskrift, 29 x 83 cm var.

Ett verk som vid första anblick kanske inte ser ut att ha en direkt koppling till fotografi är Mirror [4], en spegel i två halvor vinklade i 90 grader mot varandra, en så kallat ”sann” spegel [5]. Om betraktaren står precis mitt framför spegeln visas en ”fotografisk” bild av ansiktet, alltså inte så som vi själva ser oss i spegeln, utan som andra ser oss, och så som vi avbildas i en vanlig fotografisk bild [6]. Det vi ser är alltså inte reflektionen av den eller det som befinner sig framför spegeln, utan reflektionen av reflektionen av föremålet framför spegelglaset. Att betrakta sig själv i Mirror kan liknas vid selfie-kameran, och den förvåning som lätt uppstår då vi trycker på knappen och bilden som sparas vänds, så att det som var höger nyss, nu är vänster, och tvärt om. Och när Mirror kom upp på väggen i gallerirummet uppstod en oväntad effekt berättar Hallgrímsdóttir – var än betraktaren står i rummet möter de sin egen blick, en slags känsla av att vara övervakad – av sig själv [7]!

Eva-Teréz Gölin (f. 1972) är verksam som konstnär och bildbehandlare i Göteborg, där hon också undervisar i fotografi vid HDK-Valand. I flera av sina arbeten använder hon sig av processer som utnyttjar maskininlärning och maskinell perception. Hon har studerat vid Konsthögskolan, Novia University och har en MFA i fotografi från Akademin Valand. Hennes arbeten har visats i flertalet utställningar och hon har också gett ut tre artist books.

Hallgerður Hallgrímsdóttir  (b. 1984) is living and working in Reykjavik. She graduated as a Master of Fine Arts from Valand Academy in Gothenburg, 2019, and has a BA in Fine Art Photography from Glasgow School of Art. Hallgrímsdóttir has exhibited in various places, such as The Photographer's Gallery in London, Hasselblad Center in Gothenburg, Reykjavik Art Museum, The National Gallery of Iceland and Fotografisk Center in Cophenhagen.