Leif Wigh har mött och arbetat med några av våra främsta fotografer. Under rubriken Leif Wighs möten… får vi ta del av hans upplevelser och kunskaper inom svenskt fotografi.

DAWID (Björn Dawidsson).
Vissa tidsepoker upplevs ha en tendens att snurra på hastigare än andra. Så var det nog för mig i det första samarbetet med Dawid (Björn Dawidsson) (f.1949). Jag hade som hastigast haft med honom att göra i samband med hans utställning Verkligen?! visad på Fotograficentrum. Jag skrev om den och mina upplevelser av den i Fotonyheterna. Och det var inte mer med det.
Men senare under 1980-talet började vi samtala om en utställning i södra rummet i Moderna Museets västra galleri, Fotografiska Museet. Utställningen kom att få namnet ROST och kom med sitt innehåll att omvandla synen på fotografiskt skapande, inte olikt det som Gunnar Smolianskys fotografier tidigare gjort i utställningen Genom Svenska Ögon.

Både Dawid och jag var hetsiga till våra naturer. Följden blev att vi utväxlade en del hårda ord. Möjligen ansåg Dawid också att han blev feltolkad av mig och att min förmåga i sammanhanget inte var tillräcklig. Sannolikt var det så. Det var inte helt lätt att tolka Dawids omtumlande tankegångar. Dessutom hade han då redan ett välutvecklat intellekt vars struktur snabbt nagelfor och kritiserade. Han var om någon både personlig och specifik. En välbildad konstnär med en djup närvaro i konstens 1900-tal.

Det fanns få likheter mellan honom och andra fotografer. Hans tidiga bildkonst var gränsöverskridande i ordets rätta betydelse. Han vågade verkligen att ta ut svängarna. Hur pass planlagda dessa svängar då var, är idag svårt att beskriva. Hans personlighet bar en temperatur som snabbt rörde sig mellan hetta och kyla, därtill en snabb uppfattningsförmåga samt en kunskap att snabbt kunna i bild gestalta de områden som kom i hans väg.

När ROST väl var på plats och vi två lugnat ned oss så upptäckte jag hos Dawid en empatisk värme dittills osedd av mig. Och en humoristisk ådra tydliggjord både muntligt och skriftligt. Det förde med sig att vänskapen oss emellan utvecklades och fortfarande är stadd i utveckling. Under åren som därefter följde lärde jag mig mycket av Dawid. Och vi kom att samarbeta vid fler tillfällen. Fler utställningar och föreläsningar kom till baserade på Dawids arbeten. Samtidigt avsökte Dawid flera områden. Både tekniskt och kompositionellt.

Många skickliga skribenter har uttalat sig om Dawids bildkonst. Särskilt roligt var att akademiledamoten professor Ulf Linde fick vädra sina åsikter om konstarten fotografi. Detta skedde i samband med Dawids utställning Arbetsnamn Skulptur på Thielska galleriet, där Linde var chef. Linde skriver i sin text Mot Fotografiet att: ”Så fort jag ser vad ett fotografi återger grips jag av en känsla av oåterkallelig förlust. Allt framstår egendomligt nivellerat: så reducerar kameran det verkliga till vad som synes under ledan. Bara i ett tillstånd av yttersta leda ser en människa som en kamera.” Så konstarten fotografi är ingen konst i Lindes kvalificerade tänkande. Men det är inte heller samtidens måleri. Linde ursäktar sig med att fortsättningsvis skriva: ”Varför intresserar jag mig då för vad Dawid gör? Skälet är enkelt: i en tid då måleriet allt oftare sjunker till fotografiets nivå försöker Dawid höja fotografiet till vad som för inte så längesen var måleriets nivå; han hävdar fortfarande att en bild måste vara ett andligt äventyr.”

Och i de sista orden har Ulf Linde helt rätt, för en bild måste vara ett andligt äventyr. Och så är det med Dawids bilder. Men Dawid är inte ensam om att skapa andliga äventyr med sin storformatskamera eller för all del sina kameror med mindre negativformat. Men ändå är han helt ensam om att söka sig fram i alla de områden han låter oss betrakta. Han är alldeles ensam om att utföra bilder av alla de slag han producerat hitintills. Hans engagemang ger honom ständigt nya uppslag. Tankar om bilder han ännu inte utfört men skall göra. För i Dawids värld finns egentligen inga gränser. Det dyker ständigt upp nya uppslag och ideer. Nya ytor blir avtäckta, avslöjade och på sätt och vis genomborrade av hans seende och betraktande.
Han har under arbetets gång utvecklat ett tekniskt kunnande i såväl fotograferande som i kemi. Till detta utför han förvandlingar av vissa motiv. Han förändrar dess ursprungliga former och färger innan exponeringen sker.

I samband med utställningen ROST skrev Ola Billgren en mycket kunnig och intressant Understreckare i Svenska Dagbladet. ”I Dawids bilder är ”verklighetsexpon”, Family of Man-andan, oändligt långt borta. Och det egendomliga är att denna frånvaro av voyeuristiska retningsmedel utlöser en häpnad. - - - ROST heter utställningen och består av ett knappt trettiotal emblematiska mer eller mindre skriftteckenartade figurationer på vit botten, som vid närmare granskning visar sig vara bilder av obetydliga järnföremål i olika stadier av förfall.”

Genom dessa beskrivningar av Linde och Billgren kan man sluta sig till att Dawid har fört fotografikonsten mot en ny form av betraktelse och upplevelse. Framtiden kommer sannolikt få se en större expose av Dawids fotografier. En utställning förhoppningsvis där samtliga områden han granskat (åt oss) kommer att få en grundlig genomlysning.

Dokumentationsbilder från DAWIDs separatutställning HYBRIS på Liljevalchs konsthall 2008 och från porträttgalleriet på Gripsholms slott i Nationalmuseums regi där DAWID ställde ut 2017.

Den egenart Dawids fotografier utgör har avtecknat sig i många utställningar och bokverk. I separatutställningen Hybris på Liljevalchs konsthall visade han 2008 bilder med de olika tekniker han utvecklat genom åren. Han kanske inte var först med att använda sig av vissa tekniker men i motivval och tekniknyttjande passerade han tidigare satta gränser, som i bilderna av olika verktyg för behandling av trä och metaller exempelvis. Bilderna visades första gången 1993 på Museum Folkwang i Essen och verktygen han avbildat som siluetter hade han ärvt av en avliden släkting. I bilderna fanns både beskrivningen av verktyget som sådant, liksom minnet av den som en gång nyttjat dem. Emblematiska uttryck av både nu och då. Tanken återkommer vid betraktandet av utställningen och bokverket med den mångtydiga titeln MEN. Innehållet utgörs av män i huvudsak verksamma inom kultursektorn. Porträtt som Dawid utfört under ett antal år och som ställdes ut på Gripsholms slott i Nationalmuseums regi 2017. Männen utgör med sina särskilda uttryck märken av sig själva och sina aktiviteter i en tidsperiod ännu inte helt uttolkad. 

Irving Penn (1917-2009) är kanske den mest populäre amerikanske fotografen i Sverige. De två utställningarna 1987 och 1995 med hans fotografier på Moderna Museet och på galleri Camera Obscura lockade mängder av besökare. Hans böcker har också uppnått en ovanlig popularitet. Penns bilder rör sig mellan de avslöjande ansiktsdragen och den specifika kroppshållningen å ena sidan och det upphöjda livet i lyx och glamour å den andra.

Irving Penn gjorde det inte lätt för sig. Han flyttade ibland ut sin studio i samhället. Ut på gatan. Ut i landskapet. In i unkna fabrikslokaler. Dessutom valde han att använda tekniska förfaranden som bland annat gav exponeringstider på 24 timmar. Hans bilder publicerades i de stora amerikanska tidskrifterna Look och Vogue. Han hade förmodligen en stark vilja att genomföra projekten på det sätt han planerat. Inget fick komma i vägen. Hinder var till för att övervinnas.

Flera unga svenska fotografer sökte sig till hans studio för att få ta del av hans visdom och kunskap. Själv ansåg han att det fanns många skickliga fotografer i Sverige. Den som kom honom närmast var utan tvekan Lennart Durehed. De utvecklade tillsammans ett mångårigt samarbete och vågar jag påstå en djup vänskap. Lennart är inte personen som stoltserar över detta. Han är tystlåten men i samspråk med honom förnimmer man den känslighet som gjorde honom till en kunnig side-kick till Irving Penn.

Under mina besök i USA kom jag att besöka Irving Penn åtskilliga gånger. En gång i sällskap med min son Mats, som mycket positivt togs emot i Penns studio. Första gången jag mötte Penn ligger lång tillbaka i tiden. Jag hade besökt Richard Avedons studio och när vi tog avsked frågade han om jag inte ville passa på att träffa Irving Penn. Överraskad svarade jag självklart ja och Avedon ringde upp Penn och gav honom bakgrunden.

Någon timme senare satt jag med en kopp kaffe i Penns studio. Mitt emot mig satt Penn, allvarlig men intresserad och frågade om mitt liv och mina önskningar. Jag berättade om mina amerikanska upplevelser och Penn ombad mig att vara litet mer försiktig under mina strövtåg.

Efter något år möttes vi igen. Åter i hans studio. Jag berättade då för honom om mina upplevelser kvällen innan som blivit morgon under mina besök i New Yorks jazzklubbar.

Han reste sig upp, tog tag i mig och sa:

- Har jag inte tidigare sagt åt dig att du inte får strosa omkring på New Yorks gator under nätterna? New York är inte Kungälv!

Skälet till att han nämnde orten på svenska västkusten var att hans hustru Lisa var ifrån Bohuslän och han kände väl till den västsvenska kustlinjen. Möjligen var det vid det tillfället som Penn berättade att han samma dag hade haft besök av James van der Zee som han fotograferat. Men det vet du väl inte vem det är, sa han? Jo då, svarade jag litet beskäftigt och redogjorde snabbt vad jag visste om fotografen van der Zee. Han hade varit bosatt i Harlem och redan under 1920-talet haft en väl placerad studio i stadsdelen. På sätt och vis blev van der Zee en del av Harlemrenässansen och fotograferade många av dem som ansågs vara del av rörelsen.

Jag förklarade för Irving Penn att jag gärna hade velat vara med om hans möte med James van der Zee. Och jag undrade vad de samtalade om? Om Harlem? Om fotografi? Om flydda tider? Penns svar har jag dessvärre glömt. Men han sa att han uppskattade mitt intresse. Vi diskuterade samtidigt ett specifikt fotografi som Penn utfört. Ett fotografi som länge attraherat mig och som jag haft tankar kring. Det var en bild med saxofonisterna Lester Young och Charlie Parker som motiv. Det var en bild vid vars tillkomst jag också skulle velat vara med om. Penn förklarade att när han utförde fotograferingen hade han ingen aning om vilka de två saxofonisterna var. Men, sa jag, det var ju ett trekungamöte. Ett möte mellan en av tidens förnämsta bildskapare och två av den amerikanska jazzmusikens förnämsta företrädare. Nu vet jag självklart vilka de var, sa Penn. Men då hade jag ingen aning.

Efter den upplevelsen skulle det dröja ett par år innan jag återvände till Penns studio. Men väl där och efter diskussioner om det aktuella läget ropade Penn på en assistent. De samtalade kort om något och efter en stund återkom assistenten med ett stor brunt kvadratformat kuvert.

Penn tog det och överräckte det till mig.

- Varsågod, sa han, det är till dig!

Jag tittade överraskad på honom och öppnade försiktigt paketet. Innehållet var ett fotografi. Ett stort fotografi föreställande James van der Zee. Lätt överväldigad svarade jag att det kan jag inte ta emot. Jo, sa Penn, du måste. Hur skulle jag förklara det här?

Jo, som tjänsteman i dåvarande Statens Konstmuseer fick man inte ta emot gåvor av konstnärer. Det ansågs vara en form av muta, bestickning. Och om jag tog emot fotografiet och förde hem det i lönndom så skulle det säkert komma ut förr eller senare. Det fanns alltid någon i grannskapet som gärna skulle föra fram ett sånt meddelande till mina överordnade. Om man tog emot något så blev man tvungen att lämna sin tjänst. Man fick sparken helt enkelt.

Penn tittade besviket på mig. Jag bad honom skriva ”till Fotografiska Museet” på bildens baksida. Och idag ingår bilden i Moderna Museets fotografisamlingar. Nu kan bilden betraktas av museibesökarna. Hemma hos mig hade det varit en syn ytterst få hade kunnat gjort.

Irving Penn erhöll som bekant så småningom Hasselbladspriset. När han tillsammans med sin hustru anlände till Börshuset i Göteborg, där utdelandet skulle ske, råkade jag befinna mig vid entrén. Penn kom genast fram till mig och sa ”givetvis har du väl ett finger med i det här spelet!” Hans ton var litet barsk, kanske dolde sig en viss irritation bakom orden. ”Kertesz borde fått priset”, sa han. Jag försäkrade att jag tyvärr inte hade någon del i det pris han strax skulle få i sin hand av en svensk kunglighet. Han sa: ”Kan jag lita på det?”

Penns namn för i mina tankar ofta vidare till Lennart Durehed. Lennart Durehed (f.1950), som jag nämnde tidigare, har bistått Penn i en rad fotograferingar i både USA och på andra ställen i världen. Irving Penn och Lennart Durehed gick bra ihop och Penn satte ett högt pris på Lennarts kunnande.

Första gången jag träffade Lennart Durehed var på ett lunchmöte på en mindre restaurang på Östermalm i Stockholm. Galleri Camera Obscura var ännu inte helt sjösatt utan hade en framskjuten position i tankarna hos Lennart. Med vid lunchmötet var Lars Hall och Åke Sidvall. Lennart och Lars berättade om sina intressanta planer som efter en tid blev till verklighet i en charmerande lokal i Gamla Stan. Med sitt fina läge blev Camera Obscura en träffpunkt för tidens fotografiintresserade. Själv blev jag vid några tillfällen inviterad av Lars Hall och Lennart Durehed att berätta om enskilda fotografer och olika tendenser. Både Lars och Lennart var sympatiska och lätta att samarbeta med. Något som också innebar att vi förvärvade en hel del internationell fotografi till museisamlingarna genom Camera Obscuras medverkan.

Lennart kom att medverka med sina fotografier i några av de utställningar som gjordes i Moderna Museet. Den mest uppmärksammade var Bländande Bilder som finns beskriven av Niclas Östlind i annat sammanhang. Ett antal av Lennarts fotografier ingick även i utställningen Staden som Livsrum. Fotografierna speglade vissa utvalda delar av allmänna platser i Stockholm. Bland annat de tomma träbänkarna på en idrottsplats i staden. Attraktiva fotografier som väcker både tankar och fantasi. Lennart föredrog att fotografera ytor och föremål framför personporträtt. Han har en speciell känsla för husfasadernas former och det ljus och de skuggor som kan bildas på i övrigt tomma ytor. Det finns en sval karaktär i Lennarts berättande. Han låter sig sällan ryckas med i hastiga attacker på motiven. Allt får ta sin tid. Blicken får tid att vandra innan kameran lyfts och exponeringen får ske.  

Dokumentationsbilder: Lennart Durehed, Camera Obscura 1977-1983, samt inbjudningskort Irving Penn.

När man betraktar Lennart så slås man av att han sällan är jäktad och stressad i sina utövanden. Och uttrycker han synpunkter på sitt stillsamma sätt om personer eller föremål är de helt igenom sympatiska. Så han är en empatisk människa med öppen blick för det som utspelas i hans tid.

Efter att Camera Obscuras verksamhet upphört förlorade jag för en tid kontakten med Lennart. Men vi återupptog den när vi båda började arbeta på frilansbasis för Stockholms Auktionsverk. Inte som fotografer utan som granskare av fotografier som inkom till verkets auktioner. Det var kvaliteten och bildernas teknik vi båda hade att granska. I samband med detta gjorde vi ett antal resor i Sverige och granskade bilder bland annat i Göteborg och Malmö. Fantastiskt trevliga resor då vi samtidigt träffade en rad fotografer landet runt.

Leif Wigh (f.1938) har varit lärare vid Stockholms Fotografiska Skola 1965 - 1969, konsulent vid Skådebanan - Teatertjänst 1963 - 1967, fotograf vid Cullbergbaletten - Riksteatern 1966 - 1977 och var fotointendent på Moderna Museet mellan 1977 - 2004. Han är medarbetare i tidskriften Jazz-Orkesterjournalen sedan 1993.

DAWID (Björn Dawidsson) (f.1949) har sedan debuten 1973 på Liljevalchs konsthall ställt ut på Malmö Konsthall, Museum Folkwang i Essen, Millesgården, Thielska galleriet, Pace/MacGill Gallery (New York) Nationalmuseum, Shoot Gallery (Oslo), Grundemark Nilsson Gallery (Berlin), Millesgården, Dorothée Nilsson Gallery (Berlin), Christian Larsen Gallery, Galleri Riis, Hasselblad Center etc. Dawid har gjort ett 30-tal böcker och var den förste svensk som släppte en monografi på förlaget Steidl. Dawid hör till de fotografer som framgångsrikt riktat blicken mot både motivet framför kameran och mot fotografin som medium och är en gränsöverskridare i flera avseenden. Redan med utställningen Ingen älskar mig på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1973 hävdade han – i opposition mot de rådande dokumentära idealen – fotografin som ett konstnärligt medium. Han hör till de som tidigt 80-tal experimenterade med stora negativformat och utställningen Rost på Fotografiska museet i Moderna museet 1983 skakade om den svenska fotografiska scenen. Dawid har bland annat belönats med Bildkonstnärsfondens Stora Stipendium 2004.

Lennart Durehed föddes 1950 i Göteborg. Efter fotoskola 1967-69 blev han anställd som fotograf på GöteborgsTidningen. Han var assistent på Irving Penn Studio i New York 1973-1976 och flyttade till Stockholm 1976 och startade och drev galleri Camera Obscura 1977-1983 tillsammans med Lars Hall. Lennart Durehed är verksam som fotograf i Stockholm sedan 1984. Han har deltagit i utställningar på Fotografiska/Moderna Museet, Kulturhuset, Hasselbladscenter, Laurence Miller Gallery, N.Y. Walker Art Center, Minneapolis, Photokunst Berlin.

Irving Penn, born in 1917 in Plainfield, New Jersey to immigrant parents, Penn attended the Philadelphia Museum School of Industrial Arts from 1934–38 and studied with Alexey Brodovitch in his Design Laboratory. Irving Penn was one of the twentieth century's great photographers, known for his arresting images and masterful printmaking. He was celebrated as one of Vogue magazine's top photographers for more than sixty years. At a time when photography was primarily understood as a means of communication, he approached it with an artist's eye and expanded the creative potential of the medium, both in his professional and personal work (The Irving Penn Foundation).