Mitt fotograferande drivs framför allt av viljan att tillverka analoga fysiska fotografier. Om jag inte hade möjligheten att tillverka mina fotografier själv och aldrig fick hålla den färdiga kopian i mina händer, så skulle jag inte fotografera alls. Samtidigt är jag inte intresserad av att göra kopior, om det gäller andras negativ, och inte mina egna. Fotografera och kopiera är samma sak för mig, jag kan inte göra det ena utan att göra det andra.

Det som gör mig intresserad av ett motiv är oftast de visuella aspekterna som ljus, färg, form och komposition, snarare än vem eller vad som utgör motivet. Fotograferandet är ett sätt att reflektera över relationen mellan verkligheten och fotografiet: Vad kommer att hända med den här biten av verklighet när den förvandlas till ett fotografi? Vad kommer jag att känna inför det?

Jag bestämmer sällan i förväg vad jag ska fotografera. Ibland får jag för mig att jag borde arbeta med ett projekt eller ett tema, ha ett klart formulerat mål och så vidare, men ganska snart känns det som om jag går i skolan igen. Bilderna jag får fram under sådana omständigheter blir sällan lyckade. Då brukar jag påminna mig själv om att jag får göra vad jag vill och att jag inte behöver ha en aning om varför jag vill göra det. Efter tillräckligt mycket tid och arbete visar sig eventuella projekt och teman i det färdiga materialet. Ofta tycker jag idéer avslöjar sig i efterhand.

Sedan jag på egen hand lärde mig att framkalla och kopiera kan jag inte tänka mig att lämna ifrån mig någon del av processen. Egentligen är det en förutsättning för att jag ska kunna syssla med fotografi. Jag kan inte arbeta om jag känner mig beroende av någon eller något utomstående, och är inte bekväm med att låta andra hantera mina filmer, negativ och fotografier. För mig är det av betydelse att inte bara fotografiets idé eller innehåll är mitt utan också själva fotografiet i sig som fysiskt föremål. När jag har gjort en bild, så blir den på ett visst sätt, och det säger något om mig och mitt sätt att göra saker. Det är som att fotografiet får ytterligare en dimension, som om det kan svara på frågan: Varför gör jag det jag gör?

Mina lyckade kopior hamnar i särskilda lådor och får ligga och vänta medan jag funderar på om de är lyckade som fotografier också. Dessa får flytta till en annan låda så småningom. Jag har egentligen inget behov av att visa dem. Det viktiga är att de existerar.

Emmy Rotsman (född 1992 i Stockholm) är konstnär med analogt fotografi som medium. Hon är självlärd som fotograf och framkallar och kopierar sina bilder själv i ett badrum i sin ateljé i Årjäng, Värmland. I november 2022 ställde hon ut 15 c-prints på Rönnells antikvariat i Stockholm.