Vi försöker förhålla oss till nuet genom jämförelser med förfluten tid och förväntningar på framtiden, både vår egen och mänsklighetens gemensamma. På samma sätt försöker vi hantera våra egna upplevelser i relation till andras. Vi är inte ensamma i världen, men vi är ensamma i vår upplevelse, ensamma i ögonblicket och även om vi delar tiden och inordnar oss under dess linjära utsträckning, så är den ytterst en subjektiv företeelse. Vi befinner oss alla på en punkt (nuet) i tidens labyrint, sekund för sekund av evigheten, men vissa tillstånd sätter vår kognitiva tidsuppfattning ur spel. Tillstånd där vi tappar kontrollen över vår egen tillvaro kastar oss ut i känslan av att allt som existerar är nuet‚ en flämtande låga eller en liten skärva av det som en gång var vårt liv– ironiskt nog sammanlänkat med upplevelsen av att vara fast i en evig loop… vanmakt är ett sådant tillstånd. Att inte rå över sitt eget liv eller ha möjlighet att själv fatta de beslut som ytterst rör hela ens existens. Jag skulle säga att migrationen många gånger hör hit, tillvaron mellan punkterna, mellan landet man lämnar och landet man söker sig till, innan man vet om man får stanna. Innan villkoren är fastställda. Hur många människor världen över befinner sig idag i den ovissheten? Det senaste decenniet har antalet människor på flykt ökat för varje år, liksom antalet som migrerar utan flyktingstatus, för drömmen om att skapa sig ett bättre liv, en möjlig framtid.

I projektet Seven Years, som är ett samarbete mellan Tina Enghoff och Uzma Ahmed, möter vi kvinnor som anhöriginvandrat till Danmark. Några som efterföljande till makar som tidigare flytt eller invandrat, andra som anhöriga efter giftermål med danskar. De kategoriseras inte som flyktingar, men motivet till att de hamnat här tangerar ofta flyktens. Undan ett liv i armod och i längtan efter en bättre tillvaro. Kanske också av kärlek, av löften om ett gott liv. Kvinnorna som Enghoffs bilder ger röst åt i projektet representerar en av samhället ”bortglömd” och negligerad grupp. Genom det då rådande reglementet i Danmark, hamnade många anhöriginvandrade kvinnor i en extremt utsatt situation. Utifrån hur reglerna var konstruerade för det som kallades återförening, saknade de möjlighet att ta sig ur relationer som ofta utvecklades till att bli våldsamma och destruktiva. Kvinnorna var utlämnade åt sina danska män, eftersom reglerna för anhöriginvandring krävde att man levde ihop under minst sju år för att få uppehållstillstånd. Många av kvinnorna kom från kulturer dit det var otänkbart att återvända som frånskild, då det inte ansågs acceptabelt och skulle ha inneburit en ännu större utsatthet och utstötthet, kanske t.o.m. en risk för deras liv. I Danmark satt de istället fast i en situation där de kunde bli misshandlade utan möjlighet att lämna mannen som skadade dem, eftersom det skulle innebära att de inte längre uppfyllde kraven för att få stanna.

Tina Enghoff. 1) Dokumentationsbild: Utställning på The National Museum in Denmark. 2) Dokumentationsbild: Utställning på Galleri 3, Kulturhuset Stockholm. 4) Utomhusprojektion, Köpenhamn.

Projektet visar på obalansen i världen, där rätten och makten att försöka skapa ett bättre liv inte tillfaller alla. Tina Enghoffs projekt handlar ofta om socialt utsatta människor, om makt och maktlöshet. Hon ifrågasätter vår bild av det rättssäkra Skandinavien, i det här fallet Danmark, den gängse uppfattningen av jordens jämlika nord, den stabila utposten där alla har en likvärdig röst och alla är inkluderade. Enghoff riktar kameran mot sprickan som vidgat sig under senare år, inte bara i Skandinavien utan över den demokratiska världen i stort. En värld där jämlikheten inte längre lika självklart inkluderar alla, där klyftorna mellan människor vidgas och det ibland verkar saknas vilja att rätta till missförhållandena.

Seven Years från 2010 sliter på ett obarmhärtigt sätt undan ridån och raserar bilden av det trygga landet. Projektet som består av 29 fotografiska bilder av olika kvinnor och videoinstallationen; Threshold of Pain är en oerhört starkt berättad historia. Det stilistiska bildspråket Enghoff använder sig av låter ingen komma undan. I bokform [1] leds vi in till bilderna genom en text av Ahmed som utgår från intervjuer med de utsatta kvinnorna och ger en inblick i den verklighet som de befinner sig i.

Varje uppslag består av en nästan helt vit sida och en sida med en nästan helt utfallande bild. Det är porträtt utan igenkänning. Suddiga, dolda, bortvända kvinnor i olika positioner, nästan som om de försökte ta sig ut ur bilden, ut ur situationen de har fastnat i. De gestaltar människor som vill både in och bort – men som obarmhärtigt fastnat i mellanrummet. Deras nu tycks fastlåst i evigheten och det är ett nu där ingen vill uppehålla sig. Först ser jag bilderna; vanmakten och hudlösheten de uttrycker. Sedan läser jag den minimala bildtexten längst ned i vänstra hörnet på en i övrigt vit sida, och vidden av bildernas faktiska gestaltning drabbar som hammarslag.

Pakistani woman, 34 years old
No children
Family reunification in 2006
2010, deported

Den korta, kallt deskriptiva texten för tankarna till en ändlös lista i ett byråkratiskt och avhumaniserat system där individen sedan länge suddats ut och försvunnit. I relation till bilden av den likaså anonymiserade människan skapas en skavande spänning – en omöjlighet att väja eller blunda för dessa livsöden. De växer, äter sig in i mitt medvetande som ett stumt skrik. De porträtterade kvinnornas utmålade osynlighet gör dem påträngande närvarande. Jag vill sträcka ut min hand till dem och bjuda in dem till mitt hem. Jag vill be dem att inte känna sig så ensamma, så utlämnade och maktlösa.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att visualisera de här kvinnornas berättelse än Enghoffs kombination av stram stiliserad text och fotografier vars fokus glider undan från centralgestalten. Det skapar ett kompromisslöst krav på min uppmärksamhet. Den minimala informationen jag delges gör att jag suktar efter mer. Den väcker ett sugande behov av att få veta vad som händer, att få veta fortsättningen. Att följa dem vidare. Och just det förnekas jag, vilket skapar en knivskarp kommentar till verkligheten. Till människorna som försvann i systemet, vars öden tappades bort och sopades undan.

Nederst i någon text står det deported, status unknown. I en annan står det Temporary residence permit, 2010, lives with her husband. Vad har hänt sedan? Vilka liv flydde de från och vilka stannade de kvar i? Vilken tillvaro kastades de tillbaka till? Vilka val tvingades de göra längs vägen? Textstyckena av Ahmed i slutet av boken ger ett otäckt brottstycke av kvinnornas tillvaro, styckena saknar både början och slut. Jag slungas in i en berättelse och dumpas ur den långt innan den är avslutad. Frågorna lever kvar långt efter att jag lagt ifrån mig boken. Var är de nu? Hur mår de? Lever de?

För mig för Enghoffs bilder tankarna till de miljontals människor som med risk för sina liv bryter sig loss och ger sig av från fattiga förhållanden eller befinner sig på flykt undan förföljelser, konflikter och katastrofer runt om i världen. Människor i en desperat situation. Människor som utnyttjas på grund av sin utsatthet. Människor som tvingas till ställningstaganden och val långt bortom vad vi normalt menar med att välja. Val som ingen vill göra; val som inte inbegriper egentlig valmöjlighet. Att ställa undergången mot utplåningen, våld mot misshandel. Projektet påminner oss om de människor som försöker navigera genom system som är konstruerade för att utesluta, för att hålla borta. System och systembärare som sedan länge tappat kontakten med den enskilda människans öde. En skuggvärld där vi alla tvingas bli hårda och skoningslösa och där det ofta är kvinnor från fattiga länder som befinner sig allra längst ned i hierarkin. Enghoffs bilder av kvinnor, porträtterade i ett landskap som inte är deras eget och som inte heller tillåts bli deras, ger en suggestiv ingång till en tillvaro jag försöker, men har svårt att riktigt föreställa mig. Det är ett projekt som genom sin utformning; där jag inte ges ingång till en person, ett namn eller igenkännbar individ, där jag aldrig möter en blick eller ett ansikte – intensifierar upplevelsen av utanförskapet. De öppnar en avgrund av ensamhet. Hur måste det vara att röra sig i ett land utan förankring, utan tillgång till människorna, platserna, språket eller kulturen? Hur måste det kännas att tvingas lämna allt och alla man känner för en oviss framtid i ett land som inte bjuder en välkommen? Att inte ha ett val, men tvingas välja det ovalbara.

Pia Siri Isaksson (f. 1975) är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon är utbildad i Fine Art Photography vid Glasgow School of Art 2001-2004. Hon har även en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Tina Enghoff is a visual artist who is based in Copenhagen. She has a background in a lens-based artistic practice focused on critical approaches towards narration, photojournalism, and the notion of evidence alongside initiating projects that revolve around community involvement, collaborations, and site-specific artistic activism. Her work is situated within the Nordic context of colonialism, the institutional violence of the welfare state, and the power-structures of the archive.

Uzma Ahmed er kulturformidler, aktivist og rådgiver med ligestilling og diskrimination som speciale.