Jag skapar inte för att göra en utställning eller en bok. Initialt försöker jag bara hålla ledan borta och glömma mig själv, men någon gång får bilden ett eget liv och tvingar mig till umgänge. Emellanåt kommer alltså bilden till mig. Jag har fått sällskap. Kanske lyckas jag med ytterligare en bild och något av en serie börjar ta form.
Jag fotograferar, jag framkallar, jag ställer toner, jag kanske beskär, jag kanske retuscherar bort lite damm, jag printar. Om materialet blir stort nog dyker naturligtvis tanken upp att det kanske mår bra av att visas i en bok eller på en utställning. Det är, helt enkelt, så det går till. Utställningen och boken är alltså bieffekter.
Fotoutställningen är som en teaterföreställning, man ser den som regel en gång och sen lever den, i bra fall, vidare i minnet. Fotoboken kan du återvända till. Läsningen av boken kan revideras, korrigeras eller bekräftas. Utan motsägelser, då du ju är ensam med boken. Och; boken finns kvar och emellanåt har den sådana kvaliteter som gör att du gärna återvänder till den. Det är när fotografiet, texten, typografin, papperet, bindningen, tryck, bildordning osv. utgör en odelbar helhet, ett mästerverk. Dessvärre finns det en del mycket subtil fotografi som inte låter sig reproduceras på ett sätt som gör förlagan rättvisa. Det kan handla om skärpa, ton, yta, format. Då återstår utställningen för den optimala upplevelsen.
Dessutom ska det högtidliga med att se sina bilder på väggen inte förringas. Och som bonus bjuder dessutom utställningen på möjligheten att variera eventuell ramning, bildordning, bildurval, att göra nya varianter – kanske i stora storlekar, vilket boken inte tillåter om den är någorlunda normal i formatet. En för stor skrytbok är, i min värld, hopplös att hantera. Både i bokhyllan och i knät.
Det händer inte så sällan att våra fotografier på väggen åtföljs av en text. En bruksanvisning eller kanske ett försvarstal och emellanåt ord som förvandlar fotografierna till illustration. Personligen har jag svårt för omfattande texter i utställningssammanhang. Jag fylls av en vag känsla av att fösas in i ett hörn för att där blir utsatt för övertalning. Det är som om den, i och för sig ofta rimliga texten, talar till mig på ett sätt som dåligt korresponderar med den öppna bildupplevelsen. Förtroendet för den andra och mer fria bilden ser vi inte alltför ofta. Kanske kan den jämföras med poesi där varje dikt är ett eget litet äventyr.