Hannah Modigh berättar i en föreläsning om vikten av att hon har ridit och hanterat hästar när det kommer till att fotografera i svåra och farliga situationer. Modigh har bott hemma hos medlemmar i Ku Klux Klan, åkt bil med ungdomar i ett litet gruvsamhälle flera kilometer rakt in i en gruva. Hon har befunnit sig i miljöer där hennes liv skulle kunna vara i fara. Det är lätt att tänka på hennes efternamn i betraktandet av hennes bilder. Även om det stavas med ett h på slutet heter hon ju faktiskt modig.

Vad det gäller hästarna berättar hon att hon med dem lärt sig andas på ett särskilt sätt, som ger sken av ett lugn. ”Rädsla och ilska är känslor som ligger nära varandra”, säger hon. ”Att visa att man är rädd kan vara livsfarligt. Jag har lärt mig att uttrycka lugn med hästarna och använder mig av det när jag fotograferar.” Det är lätt att känna sig lugn i mötet med Modigh. Vi känner inte varandra särskilt väl men har träffats åtskilliga gånger helt kort och suttit bredvid varandra på en middag. De gånger jag varit i hennes närhet känner jag att hon har en speciell närvaro och känns samtidigt märkligt nog lite drömmande. Jag förstår att hon är en person som man får förtroende för. 

I min bokhylla finns alla hennes böcker förutom genombrottsboken, som blivit för dyr för mig att inskaffa. Jag tycker om att befinna mig i Modighs bildvärld. Det är något med tonen och ljuset i hennes bilder som lockar mig; det filmiska, drömska och samtidigt väldigt realistiska, dokumentära. Det finns sällan en berättelse i centrum utan det är ögonblick sammanvävda till en helhet, sammanbundna av en särskild blick och en särskild stämning som är Modighs. En av böckerna fångar mig lite extra, Delta. Kanske drar den mig till sig för att Modigh i den vänt kameran mot sig själv och sin familj. Den har hennes närvaro på så många plan. Jag tänker på den dubbla betydelsen av titeln. Delta kan betyda flodmynning eller att känna medkänsla/vara närvarande. Boken inbegriper båda dessa betydelser.

Flodmynningen, början på något nytt som i döden och i graviditeten som visas i bild. Medkänslan är påtaglig liksom också det egna deltagandet i och utanför bild. I ett fotografi i boken står Hannah själv naken och höggravid bredvid en säng där en död släkting ligger. Idag, i Sverige, skulle jag vilja påstå att vi är främmande för döden. Döden är undangömd. Jag minns min första resa som jag gjorde ensam, en månadslång resa till Vietnam. Där såg jag döden inträffa vid flera tillfällen och reagerade på hur den inte gjorde så stort väsen av sig som den skulle göra här. Det var som om döden ingick naturligt i vardagen. Min uppväxt på en bondgård rymde liv och död och idag inser jag vikten av att ha vuxit upp så.

Boken är i ett avlångt, lite udda format och omslaget ser ut som det är gjort av trä. Kanske är det träets ådring, som visar på tid, som gör att Modigh väljer det som omslag. Träet finns i bilderna på väggen och i sängbordet i det rum där döden letar sig in och det ljusa träets färg återkommer också i flertalet bilder på miljöer med sand. Närvaron av något större, religiöst finns genomgående i Delta, ibland i rena symboler och andra gånger i en stämning. Människor och djur, ofta hundar. Liv och död. Landskap från olika länder, från Asien och Sverige, som vävs in i varandra. Allt är ett och samma, början och slut, när och fjärran. Allt är ett.

Linda Bergman (f. 1976) är skribent/kritiker och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift och tilldelades 2018 Publishingpriset och 2020 Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Bergman driver också bokförlaget Boris Press och har varit redaktör för flertalet böcker.

Hannah Modigh (f 1980) bor i Stockholm och är utbildad vid Nordens Fotoskola och Kungliga Konsthögskolan. Hon har givit ut fem böcker varav Hillbilly heroin, honey vann årets fotobok 2010. Hennes fotografi fokuserar på relationer mellan människor och platser. Ett subtilt bildspråk som fokuserar på det som ligger under ytan. Hennes bilder har vunnit utmärkelser och ställts ut både i Sverige och internationellt så som Fotografiska, Kulturhuset, Sune Jonssons museum, Gallery of Photography Dublin, Fotohof Salzburg, Nobel Price Center Oslo och The house of photography Hamburg.