Weronika Bela och Ivar Hagren. 1) Cloudformations, 2019. 2) Meteorological garden, 2022. 3) Mellan himmel och jord, detalj. 4) Meteorological Station, 2022. 5) River San (Orwo Universal) Installationsbild. 6) River San (Orwo Universal) Detail 1. 7) Stevenson Screen, 2022. 8) River San (Orwo Universal) Detail 2.
Weronika Bela och Ivar Hagren har samarbetat som duo sedan 2017 med fotografiska undersökningar av något så flyktigt som moln och vattendrag. I sina ofta berättelsemättade arbeten och projekt knyts personliga, meteorologiska och fotografiska historieskrivningar sinnrikt ihop. Det resulterar i nedtonade och subtila bildserier som tillkommer genom tålmodiga repetitioner – en metod som är direkt hämtad från de meteorologiska mätningarnas intervaller som skildras i verken. Med fynd i både arkiv, museisamlingar och barndomsminnen liksom med släktrötter i omtvistade geopolitiska gränstrakter mellan Polen och Ukraina har de utvecklat en säregen hybrid mellan fotografiska och meteorologiska processer i vilka analyser, förklaringsmodeller och förutsägelser används för att utvinna nya atmosfäriska berättelser om det flyktiga. Samtidigt träder fotografiets indexikala och fysiska egenskaper fram som tidsvittnen i en mikrohistorisk återvinningsprocess. Vi träffas i deras ateljé på Iaspis för ett samtal om deras praktik och vart de är på väg med sitt senaste projekt kring den nedlagda östtyska fabrikören ORWO, mest känd i Sverige för billigt svart-vitt fotopapper.
Ivar Hagren (IH): Vi började samarbeta i och med resan till Przemysl i Polen där Weronikas farföräldrar arbetade som meteorologer. Du hade jobbat med projektet tidigare.
Weronika Bela (WB): Men inte ur ett fotografiskt perspektiv. Mitt intresse för det började med en anekdot om min farfar som besökte oss när jag var två år och bodde i Norge. Han höll på att driva min pappa till vansinne, för han vaknade nästan en gång i timmen, gick ut och tog en cigarett. Den här anekdoten fastnade i mitt huvud. Sedan började jag prata om det med Ivar: vad ska jag göra som konstnär med min berättelse? Och så började vi komma in på det här med upprepningar och foto och kopior.
IH: Fotografi är liksom reproduktion. Det är så mycket i fotografiet som handlar om upprepning, kopia på kopia. I den analoga processen är det liksom inbyggt i mediet.
WB: Så då tänkte jag att du borde se platsen, den är konstig. Vi åkte på en studieresa och hyrde in oss i det här mörkrummet i ett garage utan ventilation. Alla maskeringsapparater var sneda, allting blev skitfult. Men då började vi jobba praktiskt tillsammans, både med kameran, med negativet och med pappret. Inte “det här är min bild och det där är din bild”.
IH: Vi var som hennes farföräldrar som jobbade tillsammans.
WB: De träffades på en meteorologikurs, liksom vi träffades på Konstfack. Vi hade en anemometer som mäter vindstyrkan och snurrar ute på balkongen och tänkte “nu fotar vi en gång i timmen i 24 timmar och så tar vi det i skift”. Men mörkret och ljuset påverkar hur snabbt den snurrar och det kan bli felmätningar.
IH: Det var jättejobbigt. Vi försökte angripa arbetssättet och det blev verkligen tydligt att man är ganska låst vid platsen. Mellan huset och den här väderstationen är det ungefär hundra meter och de gick en gång i timmen fram och tillbaks, antecknade, och skickade ett telefax till den meteorologiska centralen med sina anteckningar.
WB: Det var inte så här åtta timmar om dagen, utan det skulle skickas en gång i timmen dygnet runt
IH: 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, i 40 år gick de den här sträckan. På vilket sätt kan man angripa det? Det är upprepningarna som är arbetet och det har vi försökt implementera på foto – att kanske inte få fram den perfekta mätningen eller bilden, utan att jobba om och om igen med samma bild, tills kartongen är slut.
Weronika Bela och Ivar Hagren. Teleprinter (Sender-receiver).
WB: Inom meteorologin är det ju mängden av data: ju större geografiskt spann av meteorologer – nu är det ju satelliter – desto bättre kan man få förutspå vädret. Idag står den här Stevenson screen [1] kvar på området, men den har digitaliserats, så det behövs inga meteorologer. Tekniker kommer dit en gång i halvåret. Och i mina farföräldrars hus har en präst flyttat in, så det är en prästgård nu.
IH: De har byggt en stor kyrka på andra sidan. Nu går prästen samma sträcka till kyrkan och så har han ett kontor för andlig handledning i huset.
WB: I stället för meteorologisk station så står det nu andlig handledning 16:30 varje dag, så det är kul. Vi hade en gäst i ateljén som uttryckte det så fint: "Oh, so they went from looking at the sky to looking for heaven". Han satte liksom fingret på att det har gått från en plats av vetenskap till en plats för religion. Jag var ju hos mormor i Przemysl hela sommarloven när jag var liten. Och nu finns inte den generationen kvar, så jag har inte riktigt någon att besöka. Det är en vacker, gammal och historisk stad men antalet invånare minskar stadigt år för år – den ligger bara tio kilometer från gränsen till Ukraina. Så det är första tågstationen på polska gränsen som man fick se på alla nyheter.
Timo Menke (TM): Vilken osannolik aktualitet?
IH: Vi ställde ut på det galleriet [2] som finns i Przemysl i maj. Det var väldigt speciellt då.
WB: Under socialismen i Polen så införde man på att varje samhälle ska ha en konsthall. Den är inte större än den här ateljén. Det var liksom det enda samtidskonstutrymmet i Przemysl. Så det var stort för mig. Det var första gången vi ställde ut ett lokalt verk i den staden. Det var så många cirklar som slöts.
TM: Men det här pågår fortfarande i någon mening eller känns det avslutat?
WB: Det finns alltid där, för allt annat vi har kommit på föds därifrån. De här fönstren och Uppsalafotografen i utställningen Mellan himmel och jord [3] på Galleri ID:I – det bygger helt på min farbror som älskade att bläddra i molnatlasen. Så då började vi rota i den första fotografiska utgåvan av molnatlas som är gjord i Uppsala.
TM: Ni kallar er ju Cloud studies, eller projektet hette så?
WB: Vi gjorde det från början men vi har gått ifrån det lite.
IH: Vi kallade utställningen vi gjorde i Polen för Meteorologiskt privat.
TM: Men oavsett så är molnstudier ändå fortfarande den källa som ni öser ur även när ni gör andra grejer. Och moln måste ju anses som det mest efemära, det mest flyktiga som finns och så använder ni fotografiet för att fånga, mäta eller avbilda det.
WB: Det var så vi kom in på det du såg på Galleri ID:I i våras om de första sexton fotografierna av molnformationer. Tidigare hade man illustrerat för hand och liksom beskrivit dem. Bilderna skulle vara objektiva så oavsett kultur eller plats så ska alla förstå bilden på samma sätt. Sedan blev fotografering tillgänglig. Då tänkte meteorologerna att äntligen slipper vi handen. Hugo Hildebrandsson [4] vid Uppsala universitet var meteorologen som ville göra den första fotografiska molnatlasen, och då anlitade han Henri Osti [5], Uppsalas främsta fotograf. Och så sprang de upp och ner för backen vid Carolina Rediviva och försökte fota moln.
IH: Det var en konstig situation där Hildebrandsson kunde sitta i sitt torn, se ett jättefint cumulusmoln och ringa Osti, som måste förbereda plåtarna, ta med sig stativet och den stora lådkameran…
WB: … och vänta på att emulsionen härdar.
IH: Och moln rör sig ganska snabbt. Det var också kritiken från meteorologerna när de såg de första fotografierna att det inte var tillräckligt vetenskapligt för man inte ser att molnen rör sig. Sedan var bilderna svartvita – varför svartvitt?
WB: Himlen är ju blå!
TM: Men där hänger ni kvar, i svartvitt och stillbild. Ni tar det vidare på något sätt, till och med negativt.
Weronika Bela och Ivar Hagren. I ateljen.
IH: Precis, det var liksom själva grunden till projektet att vi försökte hitta de här glasplåtarna med molnbilderna så vi kollade upp Carolina Rediviva i Upplandsmuseets arkiv. Vi hittade många plåtar av Osti för han fotade även stadsmiljöer, men inte molnen. Och då hittade vi det konstigaste objektet i Upplandsmuseets arkiv: Ett gammalt träfönster som var beskrivet på hemsidan. På ryktesvägen tror man att de här glasen i fönstret är borttvättade negativ från Ostis fotografier. Det var verkligen indexikalitet – bilden är inte ens kvar! Det var det som födde idén till projektet. När Osti gick bort, så lämnade han hela sitt fotografiska arkiv till sin fru Emma Osti som hade det ganska svårt ekonomiskt mot slutet.
WB: Osti var länge Uppsalas främsta fotograf, men han ville inte utvecklas med mediet, inte lära sig nya tekniker. Han ville inte köpa färdigbehandlade glasplåtar, inte ha en ny kamera med snabbare slutartider. Eftersom han inte utvecklades så blev han långsammast och dyrast av alla. När han blivit utkonkurrerad mot slutet, så lämnade han sin änka Emma, som var hans tidigare fotoassistent, utan pengar.
IH: Men med tiotusen glasplåtar var det ett jättestort arkiv och glas på den tiden var ju ganska dyrt. Så hon började tvätta och sälja till botaniker och trädgårdsmästare runt omkring Uppsalatrakten. Det här är ju bara vår egen teori att hon började med molnbilderna. De är ganska abstrakta och ser nästan ut som ett skadat mögligt negativ. Man tvättar ju inte bort Strindberg eller utgrävningen av Gamla Uppsala högar.
WB: Upplandsmuseets förening köpte loss plåtarna – hon hann ju inte tvätta mycket. Så alla porträtt gick till Carolina Rediviva och alla stadsmiljöer gick till Upplandsmuseet. Alla finns bevarade i rätt temperatur och förhållanden, och eftersom vi inte hittar just molnnegativ så är det vår hobbyteori.
TM: Det finns ju en extra liten loop i er berättelse. Moln är så flyktiga och kan inte fångas och här blev de borttvättade så att bara glaset, underlaget för själva fotografiet, blir kvar – något att titta igenom. Det finns en sorts försvinnandets rundgång.
Weronika Bela och Ivar HagrenHead in the clouds, 2022.
IH: Vi hittade ett fint citat av Ivar Lo-Johansson när han beskriver just den här situationen i Godnatt, jord. Att det var någon som gick till en nedlagd fotografiateljé, köpte en massa glas och på vissa var det negativ, på vissa inte, vissa tvättade han bort och byggde sedan sina drivbänkar med dem. Med det ljuset som sken igenom negativen så växte gurkorna sämre.
WB: På Morgongåvas arkiv kom arkivarien ut med det skruttiga glaset och vi fick inte röra det. Men då fotade vi det i motljus för att få fram smutsen och vi tyckte oss ana rörelsen. Så fotade vi den mot ett fönster så där systematiskt. Men när man sätter ihop bilderna, då ser man moln som rör sig i bakgrunden utanför. Det var helt oplanerat. Vi ville bara fota den här smutsen och någon gammal mosad spindel.
TM: Bilderna i sig är ju väldigt eteriska eller luftiga. Utan berättelsen är det väldigt mycket aningar egentligen. Med berättelsen blir det inte sämre, men då får det en annan reflektionsyta.
IH: Vi kan berätta varför det är så grått. Marek, Weronikas pappa, hade ett litet mörkrum i meterologistationen, Han var fotointresserad och då frågade vi bara av nyfikenhet vilka papper han använde. Då sade han med nästan lite frustration i tonen “Orwo, det fanns bara Orwo” [6].
WB: Han såg det som någon typ av förtryck. Han drömde om Kodak!
IH: Så vi började läsa och göra research om Orwo-fabriken. Och vi har köpt på oss en massa papper. Eftersom alla de här pappren är 30-40 år gamla så har alla olika egenskaper. Det första paketet vi öppnade för att kopiera en bild, resulterade i de där bilderna.
WB: Det har liksom en inneboende grå hinna på grund av åldern.
IH: Det är som att de har ett eget minne.
TM: Materialets egenskaper är medskapare i era bilder.
IH: Det blir som tester. Varje paket blir som ett test.
WB: Låt oss säga att alla de här är gjorda på Orwo Universal BH1, då har vi det antecknat.
IH: Vi har ju det här från meteorologin med upprepning i mörkrummet. Så vi har gått vidare från det. Det är samma typ av system, papper för papper, bild efter bild utan någon värdering i det.
WB: Vi kallar de här kompositioner – upprepningar som skapar en större bild. Det här är det finaste pappret vi har kommit över hittills, tjockt och blankt och fint. Det är ovanligt för de flesta är tunnare än vad jag någonsin varit med om. I vätskorna känns det som att de ska ramla sönder för att det är så tunt. Varje komposition är från ett paket. Vi kommer att visa de i sina lådor så man ser. Vi är väldigt systematiska vi har bara inte hunnit så långt.
Installationsbild, Mellan Himmel & Jord, 2022
IH: Vi har tagit in en ny berättelse. Alla de här bilderna är från floden som går igenom Przemysl som heter San och har också en väldigt speciell historia.
WB: Under tre år under andra världskriget så möttes tyska och ryska fronten där. Przemysl ligger helt på gränsen till Ukraina. Egentligen kommer min släkt från Lviv när det hette Lwów och var polskt. Men så flyttades gränsen och då flyttade de till närmsta stad, vilket var Przemysl. Men under andra världskriget så var det där Ryssland mötte Tyskland och man delade upp staden efter floden. Broarna bombades och det finns liksom jättedramatiska arkivbilder. Vi började fundera över uppdelningen, att man utnyttjar en oskyldig body of water för politiska agendor. Och när vi började rota i Orwo så startade det som en fabrik med Agfa [7] i Tyskland, men fabriken blev uppdelad i öst och väst. Vi tänker att det här materialet har lite samma historia som den här staden. Båda var Agfa från början och Orwo hette Agfa ett bra tag efter kriget. Det var på 50-talet man döpte om det.
IH: Orwo lade ju ned under nittiotalet. Det blev privatiserat och det gick åt helvete.
WB: År 1990 gjorde man ett aktiebolag och 1994 gav man upp. Pappret är så himla tunt, det är ju liksom en annan kvalitet. Så i Sverige användes det i skolor för det var billigare och av sämre kvalitet. Det är så roligt också, apropå det här med det klassiskt skolat och få fram det perfekta – det här hade man ju bara slängt.
TM: Det är själva materialet som berättar som ett material witness.
IH: Den här kompositionen, det är en bild av vattnet. Det är…
WB: …rakt ned i floden. Vi tog det från bron som bombades och sedan bad jag min kompis att hämta flodvatten som vi kommer att använda i framkallning, för den är känd för att vara kontaminerad så kommer floden också vara en del i det här kollaborativa.
IH: Det är mycket materialitet.
TM: Ni gör ju en sorts historieåtervinning och hämtar in det i vår tid där suget efter materialiteten har blivit stort igen, men där kunskapen kanske har bleknat för en yngre generation.
WB: När man snackar med folk på Ebay och Tradera så säger de "vad ska ni ha de här gamla kartongerna till?" Och då berättar vi lite. Vi har fått kontakt med någon som forskade på Orwo-fabriken på 80-talet. Han forskade som doktorand på KTH i material eller processer och bodde på fabriksområdet så honom ska vi snacka med. En annan säljare i Tyskland började undra för vi köpte tre gånger av honom – "jag blev så nyfiken så jag framkallade en bild på det gamla pappret och det är en sådan jävla kvalitet!” skrev han.
IH: Vi går igenom varje paket, kopierar alla bilder. På vissa paket ser man att det här kommer vara UV-skadat men det är spännande, alla har unika egenskaper.
TM: Det stämmer väldigt väl apropå gråtoner eller gråzoner – ni tar tempen på alla nyanser. Det är varken svart eller vitt, utan alla schatteringar däremellan.
WB: Vi börjar röra oss bort från själva bilden. Det är materialet som ger bilden, att man använder det man arbetar med som blir bild.
IH: Det där är en bild, men det är ändå lite oklart. Är det pappret man ser eller bilden?
WB: Det här hade ju Emma tvättat bort.