För några år sedan jobbade jag med ett projekt där jag såg på kameran som ett instrument genom vilket vi försöker förstå vår tillvaro. Det är en syn på kameran jag fortfarande har med mig. Samtidigt vill jag akta mig för att bli didaktisk – att försöka förklara genom fotografiet. Då krävs det att fotografiet är öppet för tolkningar, samtidigt som det inte får vara för abstrakt: det behövs någon form av ingång. Det är en balansgång och kräver att betraktaren har ungefär samma referensramar som fotografen.  

Under början av mitt fotograferande var jag inspirerad av Uta Barth. Med ett avskalat och minimalistiskt bildspråk närmar hon sig det storslagna i det vardagliga. Hennes bilder kan skildra hur ljuset rör sig mellan en gardin och ett fönster. I andra arbeten sätter hon fokus på tomheten mellan två ytor, vilket gör att bilden blir oskarp. I stället för att skildra något riktas uppmärksamheten tillbaka på betraktarens seende eller på kamerans tekniska tillkortakommanden. Om jag hade upptäckt Uta Barths arbeten idag kanske jag hade tyckt att de var för enkla, kanske för didaktiska, men då fick Barths arbete mig att bli intresserad av perception. Hur vi läser och förstår vår omgivning med hjälp av våra egna minnen och erfarenheter.  

Förra året var jag på Chart, en konstmässa i Köpenhamn, för att sälja böcker ihop med mitt förlag. När jag gick igenom utställningarna fastnade jag vid Melks monter som visade projektet Rough Seas av Thora Dolven Balke. Projektet innehöll material jag inte sett i fotosammanhang: Tjocka ramar, i något som såg ut som silikon, med små polaroidbilder i mitten. Varje silikonram hade olika reliefer i något märkligt mönster som blev tydligare när jag gick nära: En halkmatta, en sådan vi har i badkaret. En del från en nappflaska, och var det någon form av pasta? Vardagliga objekt, som genom avgjutning upprepats, abstraherats och blivit till något annat.

Silikonet, som är gjort för att möta eller efterlikna kroppen, upplevdes intimt och på gränsen till äckligt. Och du tvingades gå nära, fotografierna var nämligen små. Även de tycktes skildra små vardagliga händelser: En hund som vilar halvt i skugga. Någon sitter med sin dator i sängen. Polaroiderna var opretentiösa, tekniskt ofullständiga, så som polaroider är, men samtidigt unika och därför värdefulla – omöjliga att göra om. Det var befriande att se något annat än det inglasade och inramade fotografiet med en perfekt yta, som jag annars är van vid.

Dolven Balkes fotografier i kombination med de skulpturala ramarna blev till små fönster eller nyckelhål där jag fick känslan av att jag tittade in, nästan voyeuristiskt, på någons privatliv. Samtidigt kom jag inte tillräckligt nära, detaljerna försvann för att de var för små, eller skuggan för hård. Verken utmanade min perception och jag upplevde något mer än det förväntade. Det vardagliga blev på något sätt magiskt för att det gav utrymme till en betraktare att tänka själv.

Emanuel Cederqvists är fotograf och fotoboksförfattare bosatt i Göteborg. Han är utbildad vid HDK-Valand där han tog sin masterexamen i fotografi 2018. Cederqvist har publicerat flera titlar och varit med på utställningar både i Sverige och internationellt. Just nu är han aktuell med boken Paler Ash som släpptes under våren.

Thora Dolven Balke lives and works between Oslo, Norway and Rio de Janeiro, Brazil. Recent exhibitions include Human Scale, Melk, Oslo (2024); Modo Host, CAMA, São Paulo (2024); Moon in Your Mouth, UKS (2023); Rough Seas, Melk, Oslo (2021); False Spring, Lydgalleriet (2020); Mind moves with matter, body blends into space, Kunsthall Trondheim (2019) and FLOW, Melk and Cavalo, Rio de Janeiro (2019).