Text: Iréne Berggren, publicerat: 2018-10-01

Plush - the material in which traces are left especially easily.
Walter Benjamin

Divan delvis rygglös, stoppad soffa utan karmar.
SAOL
 

Den röda kudden, soffans likaså röda klädsel, märken efter vilande kropp. Sarah Jones Consulting Room, Analyst (Couch) (I) [1] fanns på utställningsväggen inramad och stor, 102x102 cm. En av flera interiörer från analytikers rum, stramt skildrade. När är bilden bara ett rum och när fyller en kontext, ett minne, en upplysning bilden med det meningsfulla innehåll den tycks härbärgera? Är bilden en känsla eller en politisk uppmaning?

Vad händer i detta rum? De två frånvarande i bilden som möts. Analysanden som talar, analytikern som lyssnar och kommenterar. Där analytikerns liv inte blir talat. Överenskommelsen strikt mellan två personer. Veckodagar, klockslag, tidsrymd och arvode. Den yttre ramen. Rummets inre ram där allt är fritt där förtroligheten, intimiteten skapar utrymme för lusten, skammen, vreden. En sökande och en professionell.

Vad säger ett tomt rum? Ett rum fotograferat av personer med tillåtelse att besöka det. Inte deltaga i det samtal som sker där men där rummets totala avsaknad av människor ändå berättar om något som äger rum igen och igen. Dagar, månader och år för de som ges denna möjlighet. Analytikerns rum fotograferat, undersökt av konstnären. Ibland platsens namn nämnt, analytikerns aldrig.

Ur-rummet, Sigmund Freuds rum, det nu tomma på Berggasse 19 i Wien och det i hans hem på Maresfield Gardens i London återfinns i konstnärliga projekt. Det första fotografiet togs före flykten från Wien av Edmund Engelman. Närbilden är Freuds divan. Victor Burgin låter sitt ansikte speglas i en liten ram på Berggasse 19. Sophie Calle var där, på Freuds divan lägger hon sin vita bröllopsklänning. Bilden återfinns i boken Appointment with Sigmund Freud. Sharon Kivland tar bilder som lockar oss genom huset men inte når rummet. En vacker liten bok med svartvita bilder som talar om var Freud har levt och dessa fotografier fogas varsamt samman med tankar runt hans teori.

Under 1970-talet kom psykoanalytiska teorier utifrån bland andra Sigmund Freud, Julia Kristeva, Jacques Lacan och Jean Laplanche att bli betydelsebärande både i teorin om bildens representation och i konstnärliga verk som skapades. Bland dem som utforskade detta fanns Victor Burgin, Laura Mulvey, Griselda Pollock och Mary Kelly. En grund i teorin kritiskt läst eller konstnärligt anammad. Ny litteratur på universitet och konstskolor gav ingångar till konsten och i diskursen om konst och i konstkritiken. Fotografiets möjlighet till både iscensättning och rent avbildande fann sig ställa frågor om det omedvetna, makt, begär, skopofili, genus och norm.

Ett exempel, Victor Burgins Olympia.[2] Två triptyker där utgångspunkten är Manets målning Olympia och Freuds fall Anna O. De sammanfogas under den blick som är konstnärens och psykoanalytikerns, filmarens och fotografens. Konstnären (Manet) filmaren (Hitchcock, Rear Window) psykoanalytikern (Freud, hans mottagningsrum) och fotografen (Burgin, dennes iscensättning av Olympia i ett loft i New York) som samtliga utifrån sina yrkesroller definierar blicken på kvinnan. Varje bild har sin egen text och en längre sammanfattning beskriver den process som lett fram till Olympia. Att ge betraktaren möjlighet att ta del av detta var en viktig handling för förståelsen. Verket kräver sin tid. Freuds rum är tomt.

On the couch är en text av Mignon Nixon i tidskriften October [3] som i en kontext om konst och psykoanalys diskuterar deras ömsesidiga påverkan. Bilderna av Sarah Jones och Shellburne Thurber återges i svartvitt. Färgen ändrar upplevelsen. De svartvita fotografierna speglar, tycks det mig, varsammare en association, drömmen, det både klara och dunkla. Där de omedvetna föreställningarna, fantasierna, kommer att formuleras till ord. Ord som möter en professionell person som ”i en fritt svävande uppmärksamhet” låter sig tolka analysandens ord.

Både Jones och Thurber har i många år arbetet med sina projekt. Att få tillträde till rummen var en fråga om förtroende och inte en dörr som öppnades helt lätt. Thurber beskriver hur rummet har en obestridlig energi och blir som den tredje deltagaren i den analytiska processen. Bildtexten anger platsen och kortfattat det viktigaste i rummet.

I ord kan rummet och dess ram beskrivas på följande sätt:

Rummet.

Det är ett speciellt rum, det blir ett speciellt rum, en tillblivelse. Psykoanalytikern och analysanden möts där. Ångestar, skyddsmanövrer, uppenbarelser, tillblivelser fyller rummet. Mellan de två och i var och en pågår komplexa, eller vansinnigt enkla skeenden. Men de är speciella. De kan bara ske i detta möte som ibland inte alls känns som ett möte. Det kan kännas som ett icke-möte, för både den ena och den andra. Eller för enbart den ena i paret. Även icke-mötet är fyllt av energier. De går i kretslopp, ibland förfärliga, ibland underbara.

Långsamt sker förändringar i detta rum. Stolar och bord byter skepnad. Ljuset ljusnar. Eller ljuset mörknar. Tårar. Lättnader. Skratt.

Analysanden går därifrån. Alltid berörd. Ibland berörd av att inte vara berörd. Ibland berörd av att vara berörd.

Psykoanalytikern går därifrån. Alltid berörd, förtvivlad, lycklig. Båda går till vanliga livet.

Paret har en överenskommelse. Vi ses igen, gång på gång, gång på gång. Vi ger oss inte. Vi kan inte och vill inte svika, varken den andre eller den ene. Vi måste utröna vad detta rum har att ge oss.

Andreas Murray, psykoanalytiker

Kan fotografen känna igen sig i detta då denne skapar en förtrolighet med den avbildade i sin studio? Återkommande, något som utspinner sig över tid, rummet möjligen förflyttat till den fotograferades egna miljö. Att våga finnas inför en annans blick. Det som skapas är en särskild tillit mellan en som i sin yrkesroll har ”makt” och den som ger tillåtelsen. En överenskommelse. Bilderna blir självklart annorlunda och tolkningen, ett tomt rum eller en person säger skilda saker till betraktaren. Både psykoanalytikern och fotografen/konstnären har sin ram att förhålla sig till. Vad som båda ger i detta utbyte är på skilda grunder olika som i alla relationer. Vänskap handlar det ytterst inte om.

Varför fotografera dessa tomma rum? Skapa sig tillgång till dessa på olika platser i världen. Analytikerns rum är ett privat rum. Hör inte heller till institutionernas opersonliga rum, använt av yrkesverksamma men likväl ett annat rum. Hur kan en person med en annan professionalitet, fotografens, befinna sig i detta rum? Vad förmedlar bilderna? De flesta bilder säger enbart att rummet finns. Betraktaren kan ta det i besittning som alltid i en egen tolkning och bortse från den diskurs bilden av rummet ingår i. Om bilden värnar om detta rum kan den då utgöra en politisk handling? Ge möjligheten att få ett språk, nå sig själv, få insikt. Och avsluta. Bilden är avslutad.

I ett verk av Helene Schmitz från 1995 ”Låt oss tala om smärta”, gjorde Schmitz en serie fotografier från olika terapirum. Ett modigt och intressant projekt. Något som en i mindre utsträckning tilläts tala om då än i dag. Med Helene Schmitz tydliga blick fick vi ta del av och reflektera över denna miljö.

Anna Clarén skriver i förordet till boken Room for Therapy [4] om sin erfarenhet av 10 års möte med sin psykoterapeut. Lågmält och insiktsfullt berättat. Förordet är till den bok som Caroline Jensen, fotograf och psykoterapeut och Ingrid Unsöld, inredningsdesigner, gav ut denna vår. Jensen har under tio år tagit fotografier från Tokyo, Budapest, New York, Stavanger, Colombo, Stockholm och visar på en mångfald av kulturer. 42 rum där vi kan studera de viktiga detaljerna och inredningen. Detaljer för associationer och för tolkning av vad dessa står för. Nyfikenheten väcks för att förstå vilka som kommer till dessa rum: barnet, paret, den ensamme, vad som ges och vad som söks. Rummen ger läsaren dessa ledtrådar. Några korta texter till ett fåtal bilder beskriver vad som varit viktigt i denna inredning. En omtanke att möta den som kommer innanför dörren och för den själv som i sitt arbetsliv framlever timmar i detta rum.

Arbeten som har både personliga och politiska uppmaningar. Ett påstående, en inlaga om att få finnas, få ha det läkande och sökande som ingår i en behandling som mer och mer kringskärs. Fotografens möjlighet handlar om att få tid och ekonomi för att långsiktigt arbeta med sitt projekt Två handlingar som bör värnas om, fotografens möte med sin berättelse om människors liv och villkor, analytikerns och analysandens möte för en insikt som skall vara möjlig för alla under den tid, och med den metod som hen söker för sin hjälp. Idag är det inte så.

“Two people attempting to grasp the significance of the currents that pass between their deep and partly obscured psychic layers — this is a unique situation.

The struggle to maintain and to respect the frame that surrounds a psychoanalysis (including psychotherapy where the aim is self-understanding) awakens strong emotions and frustration. It is the boundary itself that challenges and always has challenged us. The fact that psychoanalytic work has always been controversial is related to, among other things, the closed room. Today, the integrity represented by the frame seems to be that which provokes the surrounding world the most”.[5] Rolf Künstlicher , psykoanalytiker."

I vårt land där vård ges till alla, är det psykoterapeutiska mötet begränsad till tio behandlingar. En överdrift, men försöket att politiskt jämställa psykoanalys och längre psykoterapeutiska behandlingar med andra behov av vård ser idag omöjligare ut än någonsin. Ändå söker människor hjälp, psykoanalytiker och psykoterapeuter utbildar sig. Psykoanalytikerns utbildning är lika lång som läkarens. Men behandlingen ger inte rätt för den sökande till ett högkostnadsskydd vilket skulle göra det ekonomiskt möjligt för många. Kraven på detta går långt tillbaka till 70-talet om inte längre. Hörsammats har de inte.

Rummet försvinner långsamt bort till ett icke-rum.

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.