Jaakko Kahilaniemis projekt Nature like capital och 100 hectares of understanding utforskar inte bara den centrala frågan om hur dagens människa förhåller sig till naturen, utan också hur vi studerar själva ämnet. Projekten uppehåller sig i sfären undersökande och forskning. Leker med den naturvetenskapliga praktiken, vår strävan att kategorisera, mäta och validera. Jag som själv står med en fot i varje läger som både konstnär och miljövetare, fascineras av fotografiets och även den konstnärliga praktikens beröringspunkter med vetenskapen. Hur man kan använda framför allt fotografiet i forskningssammanhang. Tydliga exempel är jämförelser mellan dagens landskap och deras historia genom att utgå från arkivbilder och återskapa dem på samma plats för att därigenom mäta förändringen. Som jag ser det lyfter Jaakko fram det här området inom fotografin, eller kanske ännu mer den systematiska naturvetenskapliga praktiken av att plocka ner tillvaron i dess minsta beståndsdelar, att mäta och väga, att staka ut och hägna in sin forskningsyta… sedan vänder han på det och gör tvärtom. Leker med det vetenskapligt strikta och torra tillvägagångssättet att förklara världen och använder det som pastisch i sin konstnärliga praktik. Lyfter ut den evidensbaserade konstruktionen och förklaringen, kastar upp den i luften som en jongleringsboll och när han fångar den igen, trycker på kamerans avtryckare, ritar röda linjer genom svartvita fotografier, är det med imponerande träffsäkerhet. Det slår mig att detta är ett lika viktigt förfarandesätt som det motsatta. Trots dess centrala roll i beskrivandet av världen omkring oss, är det är så mycket som den klassiska vetenskapen fullständigt fallerar i att förklara. Vi vet att vi behöver träden, att skogen spelar en avgörande roll i syrebalansen. Vi vet hur träden växer, hur rötterna reglerar jordens vattenbalans. Vi vet hur vi planterar snabbväxande contortatallar och konstruerar produkter av timmer vi hämtat ur skogen. Vi är skickliga på att kapitalisera naturen; skogen, bergen, jorden. Vi kan också mäta mer diffusa effekter som att stressnivåerna hos en människa sjunker redan efter två minuters vistelse i skog eller annan naturmiljö, men varför den gör det och vad vi upplever i dessa miljöer, i kontakten med skog och mark och vatten… det har vetenskapen svårare att mäta och förklara. Kanske är det vad konsten ska lära forskningen? Det subtila språket av det omätbara? Av dimensionerna i tillvaron vi dåligt kan förklara med ord, men som faktiskt en bild kan sätta fingret på och förmedla.

Bild: Jaakko Kahilaniemi ur serien 100 Hectares of Understanding. Verkens titlar i ordning: 1) Measured and Weighed. 2) 54 Grams of Soil From 54 Different Solutions. 3) Midpoint. 4) Picked Fragments #1-21.
© The artist, courtesy: Persons Projects | Helsinki School.

Jaakko utforskar sin egen mark, med sin egen relation till skogen och naturen som utgångspunkt. Här kommer ytterligare en aspekt in i bilden, nämligen ägandeskapet. Vi rutar in och markerar ut. Det här är mitt. Mitt land. Min jord. Min skog. Vi drar en gräns genom tillvaron och omvandlar allting innanför den gränsen till monetära värden. En skog är inte bara dess tallar och granar och björkar. Kan inte bara kategoriseras och finfördelas genom analys av barr och kottar, av jordmån och vattenspegel. En skog har blivit siffror på banken. En summa på bankkontot, förbiflimrande volymer på en dataskärm. Omsatt till något annat. En kapitaliserad skog i redapengar. Naturen som kapital. Avtrycket av detta mätande, vägen dit, skär genom landskapet som en kniv- eller snarare som såg och yxa… Naturen som kapital speglas idag så gott som genomgående av det förödda landskapet. När skogen landar i en sedelbunt finns sällan skogen kvar, vare sig bildligt eller faktiskt räknat. Om vi skall omvandla och begripa den djupare betydelsen av vår relation till naturen, till dess fulla potential och värde, måste vi nog omförhandla också vår förståelse av begreppet kapital. Vi måste greppa naturens värde, inte bara utifrån våra egna närliggande behov utan för mänskligheten som art, både nu och i framtiden. Framför allt måste vi förstå naturens värde utifrån naturen själv, dess komplexitet och fulländning. En skog är mer än bara träd och träd är oändligt mycket mer än antal kubikmeter timmer.

Framför Jaakkos bilder av skogen, detta undersökande projekt av hundra hektar av naturens kapital och människans roll i sammanhanget, ställs jag inför ett krasst konstaterande av verkligheten som den är. Jag upplever inte att han aktivt pläderar för en form av skogsbrukande framför en annan, men han konfronterar oss med frågorna den faktiska praktiken lämnat obesvarade. Med forskarens precision drar han upp linjer och avgränsningar. De ganska kontrastlösa svartvita fotografierna, som snarare är en oändlig skiftning grå nyanser än just svartvita, förstärker abstraktionen.

Det här är en dokumentation av vårt förhållningssätt till jorden vi lever på och av. Det är en illustration av vad skogen har blivit snarare än av vad den varit. Bilderna återger den klassiska produktionsskogens jämngamla träd, kalhyggets stubbar och diken. Som betraktare kan jag nästan känna doften av färskt virke, av barrskog och fuktig mossa, känna tyngden av nattens regn i den tidiga morgonen när jag inspekterar mina ägor. Men bilderna stannar inte där, de mörka, röda eller vita fläckar de tillförts, de röda linjerna och de tonade rutorna där bilden endera framträder skarpt eller i färg mot en mörk eller så gott som bortblekt bakgrund, återför dimensionen av människan. Av såväl skogens som vårt eget väsen. Av de sår som vårt tillvägagångssätt, vårt kapital skapar i landskapet – och hur det sargar också oss själva. Den tillsynes objektiva iakttagelsen av människans förhållningssätt till naturen blottar en skorrande dissonans genom tillförandet av tecken. Tecken som kunde förklarats som rent abstrakta mönster, men som på ett annat plan tecknar bilden av det som gått förlorat. Varje röd prick på bilden av det dimmiga hygget, där bara enstaka björkar lämnats kvar i den sargade skogsmarken, förvandlas till symbolen av det träd som tagits bort. Här stod ett träd och här och här och här och prickarna är så oändligt många fler än träden som står kvar. Cirklarnas storlek, symboliserar de det avverkade trädets storlek? Så här tjock var stammen, så här bredde rötterna ut sig. Genom sin abstraktion kopplar de samman den vetenskapliga professionens systematiska markeringar med den skriande saknaden av liv som inte längre är. Av susande lövkronor och kvillrande fågelsång. För varje cirkel tycker jag mig höra borttonandet av prasslet, det mjuka tassandet från djur som försvunnit härifrån – men vart?

Bild: Jaakko Kahilaniemi ur serien 100 Hectares of Understanding.
Titel: Travel to Distance,
© The artist, courtesy: Persons Projects | Helsinki School.

Bilderna lämnar mig upprörd. De blottlägger såren som denna pågående skövling skapar också i mig. Och det ställer mig naken inför faktum att jag är del i den praktiken. Uppvuxen också jag i skuggan av det nordiska skogsbruket, det uråldriga beroendet av skogen som födkrok… men framför allt av den rubbade balansen. Vi tar mer än vi ger när vi tror att vi äger hela skogen. När vi misstar natur för kapital. Jaakkos undersökande av människans och naturens samexistens och försöket att avkoda förhållandet oss emellan, att förstå grunden till naturen som kapital, blottlägger en förkrossande obalans. Hur avidentifierandet av skogens själva kärna, av det myllrande liv som pågår här, avslöjar en materialistisk världsbild som återkommer överallt där vi i stället för liv ser död materia, en produkt att profitera på. En skog där mätandet och värderandet skett på bekostnad av sagoskogarnas mystik och hemligheter och som riskerar ta död på själva innebörden av en skog. Bakom de nedtonade, lite dystert vemodiga bildernas yta ryms den avgrund vi riskerar ställas för när relationen till naturen går förlorad. När vårt förhållningssätt tappar fotfästet på de slingrande djurstigarna, kontakten med de sköra ekosystem vi är del av, och förvandlar naturen till råvara och oss själva till exploatörer. Även om Jaakko inte uttalat pekar på en riktning den alltmer urbana människan skall ta ut i relationen till skogen, utan använder sig av den objektiva iakttagarens redovisande metod, tolkar jag slutsatsen av hans undersökning som behovet av en annan berättelse. Av att naturens kapital är naturen själv och att vi i vårt analyserande sönderplockande ständigt måste förhålla oss till helhetens komplexitet. Vi måste återupprätta relationen om vi vill överleva själva, och det sker, som i alla relationer, bara genom respekt.

Pia Siri Isaksson är ansvarig utgivare för VERK tidskrift samt skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon har en BA (Hons) i Fine Art Photography från Glasgow School of Art och en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Jaakko Kahilaniemi är född i Toijala, Finland, 1989. Han bor och arbetar i Helsinki. Kahilaniemi har studerat fotografi vid Aalto University, School of Arts, Design and Architecture. Han har gjort flera soloutställningar och deltagit i ett stort antal grupputställningar. Bland annat på The Finnish Museum of Photography (Finland, 2016); Galerie David Behning (Germany, 2020); 72 Gallery (Japan, 2019); GETXO Photo Festival, (Spain 2019); Kunstverein Ludwigshafen (Germany2018); Athens Photo Festival (Greece 2018).