Fönstret är en välanvänd metafor vars betydelse skiftar beroende på kontext. Genom konsthistorien har fönstret stått för öppenhet och förbindelse, randen mellan det privata och det offentliga livet. Samtidigt har det använts för att markera gränsen mellan den materiella och spirituella världen. I den finska konstnären Juuso Noronkoskis konstnärskap är fönstret ett återkommande motiv, som i The Fog 2023, The Wiew (Autumn) 2023 och So Called Birth Room (interior) 2021. Noronkoskis fönster lämpar sig dåligt som symbol för öppenhet. Snarare tycks de sälla sig till en läsning där fönstren står för något mystiskt och dunkelt – en portal till det okända, till nya former av medvetande. 

Huset är i sin enklaste form inte olikt en kamera: fyra väggar, ett golv, ett tak och en glugg som titthål mot världen. Precis som kameran har en slutare för att styra tillförseln av ljus har huset fönsterluckor, gardiner och persienner. Fönstret är en möjlighet, ett val, något som kan öppnas eller stängas. Ska man släppa in världen med sitt larm, sina dofter och möjligheter eller hålla den ute? Hemmets fönster, som ofta är de fönster som återkommer i Noronkoskis bilder, fungerar som en fraktur i den barriär som väggen utgör.

I bilderna skalas allt onödigt och vardagligt bort tills formen träder fram, lockande och potent i sin tydlighet. I arbetet So Called Birth Room (interior) från 2021 är fönstret som en öppen famn där fönsterbågarna stäcker sig mot betraktaren likt armar. De kallar på en, bjuder in – men till vad? Ett slukande mörker. Verkets två fotogravyrer föreställer fönstret i en författares uppväxthem i Tyskland. Det ursprungliga huset, som var över 400 år gammalt, totalförstördes under andra världskriget men har på senare år återskapas in i minsta detalj med hjälp av fotografier. Husets ljud verkade för perfekt för att kunna bära bördan av 400 år av liv, skriver Juuso om sitt besök i författarens hem. I diptyken använder han sig av berättelsen för att säga något om autenticitet och hur fönster fixerar, formulerar och förmedlar husets omgivning. Huset kan fungera som en förlängning av författaren, hans tankevärld och bilder; en ställföreträdare när författaren, vars namn inte nämns, gått ur tiden. Därför var huset tvunget att byggas upp på nytt, resonerar Noronkoski. På så vis kunde fönstrens utsikter återställas och något om författarskapet förstås.   

Juuso Noronkoski. The Fog. Framed silver gelatin prints 3 x (24 cm x 34 cm), 2023.

Att Noronkoski valde fotogravyren som teknik för bildserien om författarens hus är intressant i sig. Tekniken skänker en ålderdomlighet till huset som det i själva verket inte besitter. På så vis läggs ännu ett lager av fiktion till berättelsen. Vad är egentligen det autentiska, verkar Noronkoski fråga sig. I fallet med författarens hus är kanske den inverterade ytan – utsikten från fönstren – det enda autentiska som finns kvar.

Genom filmhistorien har fönster använts som ett sätt att blanda samman verklighet och illusion [1]. I Alfred Hitchcocks klassiska triller Fönstret åt gården från 1954 spelar James Stewart en fotograf som förpassats till sin lägenhet medan han väntar på att ett brutet ben ska läka [2].

Det är värmevåg i New York och det kliar under gipset. För att få tiden att gå börjar han att spionera på sina grannar. Han dras mer och mer in i sina grannars liv, tills han en dag tror sig bevittna ett mord.

Att kika in genom någons fönster upplevs som ett graverande integritetsbrott. Fönstret är en reell gräns, men också en upplevd gräns. I filmen ställs publiken inför samma fråga som huvudkaraktären: Är det ett mord som begåtts, eller håller han sakta på att bli galen? Samma funktion verkar fönstren i Noronkoskis verk ha. Kameralinsen förvränger. Fönsterglaset förvränger. Vad är det egentligen vi ser inom dessa ramar, och kanske främst; vad är det som utesluts? Frågorna rör även fotografiets begränsningar och möjligheter.

Juuso Noronkoski. The View. Framed silver gelatin prints 4 x (56cm x 46cm) 2023.

Från början fanns det inget glas i vare sig fönster eller kameror. När glaset tillkom var fönstret fortfarande transparent, men fungerade också som spegel. Studerar man fåglar, flugor eller humlor som försöker att ta sig in eller ut ur hus kan man förstå något om fönsters dragningskraft och illusoriska kvalitéer. Drömmen verkar alltid finnas på andra sidan. Samma dragningskraft utövar fönster på Noronkoski. Fönstret ger en kontrollerad och sansad återgivning av världen precis som fotografiet, men är samtidigt bedrägligt. Att han valt att uppehålla sig vid fönstret är därför inte konstigt. Den franska filosofen Gaston Bachelard menade att fönstret var en plats för existentiell reflektion [3]. Ett passande ställe att slå sig ner för en fotograf som vill begrunda det autentiska och den medierade världen.

Oskar Kardemark (f.1985 Karlstad) är konstnär och skribent med en masterexamen i konstnärlig fotografi från HDK-Valand. Han bor och verkar i Göteborg där han till vardags arbetar med offentlig konst för Västra Götalandsregionen.

Juuso Noronkoski (b. 1983, Helsinki) is a visual artist based in Helsinki. He graduated in 2015 with an MA in photography from Aalto University. His works have been exhibited worldwide, including solo presentations in Finland, Germany and Japan. He has also been an artist resident at Küntslerhaus Bethanien in Berlin, Triangle Arts Association in New York, Basis in Frankfurt and at Fabrikken in Copenhagen.