Videoverket Dodge and Burn (2021-23) av Lisa Tan kretsar kring en filmsekvens som aldrig låter sig fångas.

Under en inflygning till Los Angeles flygplats för många år sedan fick Lisa Tan uppleva nationaldagsfyrverkerier genom fönstret på ett passagerarplan. Det var den fjärde juli och hon landade i mörker. Explosionerna utanför var en påminnelse om nationens självständighet, men inne i kabinen var ljudet av firandet stumt: “I just heard the plane’s ventilation system, as if it was what circulating the scene´s darker ontology”. [1] Inramningen – tysta explosioner mot mark istället för himmel – innebär förändrad varseblivning. Fyrverkerier från ovan ser ut som krig, får vi veta genom berättarrösten som är konstnärens egna.

För att kunna filma scenen under samma förutsättningar som första gången bokar hon sedan in sig på flyg med ankomst till Los Angeles den fjärde juli. Tre år i rad försöker hon. Förgäves. Första gången missar hon att trycka på play – “I pressed stop instead of record” –  andra gången landar flyget 45 minuter tidigare än utsatt tid och tredje gången omdirigeras planet från sin vanliga rutt. Flygplanens koreografi genom luften har vanligtvis en exakthet som också gör den förutsägbar, men inte denna gång. Så vad händer när yttre omständigheter ruckar på villkoren vi lutar oss mot i våra beslut? Eller när upplevelsen formas av en kris?

Genom upprepade misslyckanden förskjuts narrativet från målsättningen att filma fyrverkerierna till kontrollförlust och tankar om olika våldsyttringar i samhället. Också det våld vi utsätter oss själva för under rådande strukturer. Det etableras en tankebana mellan ögonblickssnabba explosioner från fyrverkerier och det långsamma, nedbrytande slitaget i konstnärens utmattning. Titeln Dodge and Burn refererar både till en mörkrumsteknik som förändrar bilden genom skuggning eller efterbelysning och till snabb rörelse, brännande hetta och utmattning.

Ram
Ramen som spatialt koncept kan ses som en ”slutande gest” som skiljer det som är innanför från det som är utanför. [2] Både som en gränsdragning mellan inre och yttre egenskaper hos konstverket och som en sorts inramande handling. Ramen påverkar möjligheterna till att läsa respektive uppleva ett verk eller en utställning.

Jag har mött videoverket Dodge and Burn i två skilda sammanhang, där respektive ram också påverkade den subjektskapande processen på ganska olika sätt. Första gången som ett inspelat performance anordnat av Kunstintituut Melly. [3] Då i form av en bildpresentation med Lisa Tan på plats för uppläsning av verkets narrativ. Nästa gång som en del av en totalinstallation med videoverk, fotografier, objekt och ljud i en utställning med nästan samma titel, Dodge and/or Burn, som visades på Accelerator 16 sep 2023 - 11 feb 2024. I utställningen förekom verket som en videodiptyk bestående av två separata monitorer och tre olika ljudkanaler.

I Dodge and Burn är konstnären en aktör som utför en handling. Lisa Tans berättarröst redogör sakligt kring omständigheterna vid alla försök. Rösten förblir lugn och djup, nästan monoton, under hela verket. Hon delar med sig av planering och tilltagande missmod. Små scener läses upp; möten med medpassagerare och subjektiva tankar om våldsyttringar och upplevelsen av utmattning: “I have a deep fatigue that no amount of sleep can help. Yet all I wanna do is sleep”.

En narrativ röst i form av en voice-over, liksom denna, tillåter oss att välja mellan att låta rösten resonera i en annan människas sinne eller låta den ta över en del av vårt eget medvetande. [4] I den första medieringen av verket, den av Tans performance vid Kunstintituut Melly, gör inramningen att gränsdragningen mellan betraktare och verk är tydlig. Eftersom konstnären upprättar en subjektsposition i verkets inre handling och samtidigt syns som uppläsare av texten tar konstnären plats i och utanför verket. Den narrativa rösten resonerar i subjektet, vilket lämnar betraktarens ursprungliga självuppfattning mer eller mindre intakt. I utställningskontexten blev besökarens upplevelse och självuppfattning i förhållande till verket och den övergripande inramningen inte lika självklar.

Tröskel
Om ramen rent allmänt kan ses som något som fastställer och bestämmer gränserna har det metaforiska begreppet tröskel istället med gränsöverskridanden att göra, som en övergång från ett tillstånd till ett annat. Som rumslig metafor för utställningen Dodge and/or Burn kan tröskeln ses som en form av uppstannande mellan det som var och det som blir. Med ambitionen att befinna sig inuti skärningspunkter mellan nervsystemet och människans inre liv använde utställningen neurologisk sjukdom som metafor. I Lisa Tans bok med samma namn som utställningen, Dodge and/or Burn, som gavs ut tidigare i år, har konstnärens psykoanalytiker Charlotta Björklind skrivit ett kapitel som heter Waiting Room. Hon menar att väntrummen hos psykoanalytikern symboliserar tröskeln till det helt privata; genom att passera den tröskeln sker inte bara en transport mellan väntrummet och konsultationsrummet, utan en transport mellan inre rum med förväntan om transformation. [5]

Hon menar vidare att konst liknar kris genom dess förmåga att kasta ut oss ur narrativet, våra djupt privata konnotationer, till något vi var oförberedda på. I Waiting Room series (2019, 2023) använde konstnären just väntrummets estetik.

I boken finns även stillbilder från utställningen samt en transkription från videoverket Dodge and Burn. Transkriptionen är tryckt som en remsa helt i ovankant från första till sista sidan, som ett tätt lock ovanpå övrig text och bild. Ibland är orden avklippta vid papprets yttre gräns, som om de är i rörelse och jag precis har missat början av meningarna. Jag blir osäker på om det är meningen att halva ord stundom saknas från transkriptionen. Liksom verket Pa (2023), som bestod av nio lysande bokstäver i stort format – i själva verket en välkänd logotyp, men uppstyckad och utspridd över rummen – skapar transkriptionen en känsla av splittring. Likt verkningar av överbelastning och hjärntrötthet, när orden faller sönder.

På den faktiska tröskeln till utställningen på Accelerator hängde en illustrerad graf, en tolkning av upplevelsen av migrän utifrån dess intensitet och varaktighet. Bilden skapades år 1970 av neurologen Oliver Sacks, som även illustrerade hur migränupplevelsen kan tänkas angränsa till andra neurologiska sjukdomar. Trots att han insåg att orsakerna till attackerna varierar – “There may be as many ways of concocting a migraine as of cooking an omelette” – och alla neurologiska sjukdomar har en helt egen dynamik, menar Sacks att de kan sammanlänkas genom kontaktytorna, gränslanden. [6] Begreppet gränsland indikerar både fysisk samhörighet och avgränsning.

Planritningen för den platsspecifika installationen Promise or Threat (2023) utgick ifrån Sacks graf. Som besökare i utställningen trycktes man in i ett system bestående av träreglar. De slukade upp rummen och besökarens kropp smälte nästan samman med dem. Det var stramt, men samtidigt plastiskt då besökaren fritt kunde röra sig genom verkets många öppningar – det vackra hos arkitekturen innan den stelnar. Det vore dock ett misstag att tolka installationen som en faktiskt geografisk rumslighet, exempelvis i hjärnan. Trots att Lisa Tan använde grafen – som i sig är en metafor för upplevelsen av neurologisk sjukdom – som en planlösning, och därigenom skapade en fysisk plats, var ju detta bara ytterligare en metafor för den ursprungliga upplevelsen.

Det är också det som blev förvirrande i utställningen. För det var inte de fysiska rummen utan ett upplevelsemässigt gränsland som utgjorde grunden för den betydelseskapande processen. För att utställningsrummet ska fungera som en tröskel behöver betraktarens möte ligga i huvudsak i konstverkens kärna, och inte dess utsida, men inte förrän efter lång tid i utställningslokalen, och otaliga variationer av passager genom verkets många trösklar, nådde utställningsnarrativet mina egna, djupt rotade berättelser. En dissonans som påverkade upplevelsen i denna riktning var ett faktiskt missljud. Den ena monitorn i videoinstallationen Dodge and Burn var placerad mitt i den symboliska migränattackens centrum, vilket också var utställningslokalens mittpunkt, men berättarrösten spillde över till de andra rummen. Den följde besökaren i mötet med övriga verk, som om den befann sig inuti och utanför dem samtidigt. En dov klagosång ackompanjerad av ljudet från flygplansbuller. En lätt känsla av yrsel infann sig.

Identitetsskapande är en ständigt pågående process och utställningsrummet som tröskel kan ses som en arena för ett spel mellan subjektiviteter, vilket således blir en del av individens formande av ett jag. Tröskeln blir då en utsträckning mellan den nya och den gamla synen. Trots att flera verk i utställningen innehöll tydligt självreflexiva ansatser fanns det således utrymme för besökarens egen sårbarhet att exponeras genom konstnärens lidande. Genom olika effekter av dissonans kunde samtalet ske med rummet, genom rummet och vidare in i konstverkens inre. Inramningen kan således även läsas som en slags ”mellansfär” mellan konstverkets yttre och inre egenskaper. I utställningskontexten kunde den narrativa rösten i Dodge and Burn slutligen resonera inuti det egna medvetandet.

Viktoria Lind är filmvetare och utbildad curator. Hon har även en masterexamen i management studies med inriktning mot arts management. Hon är utbildad vid Stockholms Universitet, Stockholm School of Entrepreneurship och Konstfack. Hon är återkommande skribent för VERK tidskrift.

Lisa Tan (1973, NY, USA) traces the contours of life as it is shaped by desire and determined through the contingent encounters that form it. Marked by material and conceptual precision, she considers the frame and conditions in which her work appears and meets an audience, in a manner that often engenders its physical features and content. She lives in Stockholm where she is Professor of Art at Konstfack, University of Arts, Crafts and Design.