Verk: Tony Oursler. Utställningsvy, The Influence Machine – del av M*r0>r, 2016. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
I skärningspunkten mellan plats och verk finns betraktaren, en människa. Att vara människa innebär att relatera till sin omvärld, värdera sina intryck och uppleva känslor. En av konstens uppgifter kan ses vara att beröra, och därigenom, på alternativa vis, lyfta upp komplexa frågor. Inom konstvetenskap kan det ses finnas behov av en analysmetod, vilken kan användas för att skriva och tala om känslor. Känslor har historiskt ansetts vara någonting skört och icke giltigt i kontrast till logik. För att omvärdera känslor till något viktigt och befogat, behövs nya metoder och begrepp som kan legitimera och lyfta känslor och kroppslig affekt till en angelägen aspekt vid analys av konst.
Begrepp, vilka beskriver känslor, återfinns bland annat inom en diskurs av affektteori, och kan med fördel införlivas i en analysmodell vilken möjliggör att skriva om känslor. Affektteori används bland annat i postkoloniala, feministiska och queer-studier, samt inom andra discipliner som till exempel psykologi, sociologi, teknik och ekonomi. Att utveckla en modell vilken ger möjlighet att skriva om känslor kan bidra till en breddning av konstvetenskapliga metoder, samt visar på hur känslor kan lyftas till en viktig aspekt vid analys, tal, pedagogik och teori, såväl inom akademiska diskurser som i praktiska och pedagogiska sammanhang vid museer, konsthallar och skriven kritik.
Vid konstanalys är det vanligt att se på form, färg, historiskt sammanhang, upphovperson, nätverksrelationer och idé/koncept. Det finns dock inga analytiska modeller för att beskriva ett känslomässigt möte som kan uppstå i skärningspunkten mellan verk och plats, den punkt där betraktaren är belägen. Jag föreslår begreppet affektiv relation, för att sätta fokus på och utforska nya sätt att skriva och prata om känslor.
Efterföljande text är en förkortad och delvis omskriven version av mitt mastersarbete i konsthistoria som publicerades vid Uppsala universiteten i januari 2020. Analysen har inte till uppgift att se hur en subjektiv läsning av verk kan ge upphov till känslor. Jag avser istället utgå ifrån att vi som människor reagerar med känslor när vi möter ett verk, i synnerhet ett konstverk som är placerat tillfälligt vid en specifik plats, och vill undersöka hur det går att skriva fram företeelsen vid en analys. Centrala frågeställningar i analysen är: Hur kan verken beskrivas? Hur kan platsen beskrivas? Vilken relation finns mellan platsen och verken? Hur kan känslor som framträder i skärningspunkten mellan verken och de platser de visas på skrivas fram i en analys?
~
Rosalyn Deutsch som skriver i Evictions: Art and Spatial Politics (1996) om hur en urban-estetisk eller spatial-kulturell diskurs om idé, konst, arkitektur och stadsplanering idag förenas med teorier om det offentliga rummet och staden. [1] Deutsch delar in konst i det offentliga rummet med hjälp av begreppen assimilativ, d.v.s. harmoniskt i relation till sin omgivning, eller söndrande (min översättning av engelska interruptive), det vill säga störande och splittrande i relation till platsen den placeras på. Deutschs begrepp assimilativ och söndrande kan vara till stor hjälp vid en analys för att tydliggöra hur verken relaterar till det offentliga rummet de visas i. [2] Från tidigare forskning om relationen mellan publik och offentlig platsspecifik tillfälligt visad konst har jag hämtat begreppen konvergens, deltagarkulturer och världskapande vilka tillämpas av Annika Wik i texten ”Utställningspraktiker i förändring” i boken: Rörlig konstproduktion: Mobile Art Production, (2010). Då konvergens lyfter upp relation mellan platsen, kontexten och verket kan detta begrepp vara av värde vid både beskrivning av platsen och verket. Deltagarkultur beskriver hur betraktaren kan vara en del i verket och världskapande visar på hur relationen mellan verket och platsen kan skapa en egen värld i sig .[3] Dessa tre begrepp kommer att användas för att beskriva den unika situation som offentlig platsspecifik tillfällig konst har till skillnad mot verk placerade i ett gallerirum.
Jag kommer att använda mig av begreppen rum och karaktär i analysen av platsen som verket visades på. Christian Norberg-Schulz beskriver hur ordet plats inbegriper en miljökaraktär som definierar en specifik plats och dess uttryck. Norberg-Schulz beskriver en plats utifrån en fenomenologisk riktning och föreslår att plats bör analyseras uppdelat i aspekterna rum och karaktär. Rum kan beskrivas som en tredimensionell geometrisk kropp och som varseblivningsfält, det vill säga ett konkret rum. Varje rum har gränser, vilka kan vara väggar, golv och tak. I landskap kan detta gestaltas av mark, horisont och himmel. Begreppet karaktär är däremot mer öppen och samtidigt mer konkret än tidigare definition av rum. En arbetsplats måste till exempel vara praktiskt en kyrka högtidlig. Alla platser har en karaktär vilken bestäms av platsens materiella och formella uppbyggnad. Detta kan utforskas genom att ställa frågan hur? Hur är gränserna som definierar platsen konstruerade, hur är marken, hur är himlen ovan? [4] Norberg-Schulz beskrivning av den faktiska platsen kan leda till att upptäcka dess karaktär, vilket är viktigt vid en analys av relationen mellan verk och plats.
Sara Ahmed, skriver hur omgivningen/platsen kan påverkas om betraktaren uppnår affekt i relation till ett objekt som hör platsen till. Vidare kan en upplevelse lagras i medvetandet kring den uppstådda lyckan vilket resulterar i att platsen blir förknippad med lycka. [5] Jag har inte funnit ett begrepp som beskriver en liknande reaktion till ett konstverk. Därför kommer jag utifrån Ahmeds teori själv föreslå begreppet affektiv relation. Begreppet kan, förutom lycka, beskriva andra känslor som exempelvis förundran, rädsla, sorg och neutralitet. När vi skriver om ett verk som har en specifik relation till en plats kan vi använda begreppet affektiv relation för att förutom konceptuella, formal eller estetiska värden, skriva fram hur känslor kan ha laddat ett verk i en platsspecifik situation.
~
En Multimodal analys, vilket jag använder mig av vid läsning av verket, kan ses som en kombination av ett flertal formalanalyser vilka kartlägger verkets olika delar och deras relation till varandra. Valet av en multimodal analys grundar sig i karaktären av verken jag har valt att analysera vilket innehåller ljud, ljus, installation, bild, text och plats. Carey Jewitt skriver i introduktionen till boken The Routledge handbook of multimodal analysis från 2014 om hur en multimodal analys kan undersöka olika former av kommunikation, så som bilder, gester, text och deras relationers sinsemellan. Även om ordet och texten traditionellt sett är kommunikativa undersöker man inom multimodal analys ytterligare aspekter och relationer, exempelvis gester, känslor eller skulpturala modeller. En multimodal analys kan användas för att utforma en modell för att undersöka en semiotisk källa till exempel ett konstverk. Multimodal analys kan användas för att beskriva hur text och bild är arrangerade på en yta, samt vilken relation de har till varandra och till läsaren. Grundläggande koncept i multimodal analys är begrepp som modes (jag väljer att använda det engelska ordet), vilket motsvarar de olika sätt vi kommunicerar, som tal, skrift, bild etc. En semiotisk källa är kopplingen mellan en representation av en källa och vad människor gör med denna. Eller hur källor kan bli organiserade och skapa en social mening. [6] Jewitt beskriver i en podscast, An Introduction to Multimodality från 2011, producerad av National Center for Reserch Methods, hur multimodal analys kan tillämpas på en mängd olika vis i olika discipliner och får därmed en eklektisk ingång. Det går bland annat att skapa en modell eller struktur som kan tillämpas som en vetenskaplig metod. Rent praktiskt skapas ett ramverk i vilken alla modes läggs in och analyseras i relation till vararanda och en social omgivning. Metoden skapar kataloger och system för att systematiskt se på kopplingar. Exempelvis kan en multimodal analys som metod se på vad en text kommunicerar och sedan vad en intilliggande bild kommunicerar för att undersöka likheter och skillnader i kommunikationen. Som ett resultat av en multimodal analys beskriver Jewitt hur vi kan se på nya sätt att kommunicera med varandra. [7]
~
The Influence Machine av Tony Oursler visades 2016 på Stockholms Universitet, Frescati campus, Frescativägen 26 den 20 oktober klockan 18–21 i samverkan mellan Stockholms universitet och Magasin III. Verket var en sammansatt installation av ljud, rörlig bild och text.
Installationen utgjordes av ett flertal projektioner på stabila material som träd, husfasader och murar men även på förgängligt och föränderligt material i form av rök från en rökmaskin. Rökmaskinen hanterades av en person som manuellt riktade rökstrålar åt olika håll. Röken var olika tjock och sträckte sig olika långt beroende på vindriktningen. Det här medförde att bilden som framträdde på röken ibland var tydlig och ibland otydlig, beroende på tjockleken på röken. Projektionsstrålen syns tydligt från vissa håll och bildar en form av ljusritning genom röken. Röken följer vindens riktning och är därav svår att kontrollera. Publiken rör sig genom röken och blir därmed en del av verkets material. Några projektorer var fasta och riktades mot träd och fasader. Det strömmade ut ljud på platsen som var sammankopplat med de olika projektionerna på området. En gatlampa på området blinkade och ljud var kopplat till den sekvens lampan blinkade i vilket gav intryck av en äldre COM-radio. [8]
Monologerna som hörs genom högtalarna är skrivna av Tony Oursler och upplevs att de talas av personer som dyker upp och försvinner beroende på vilken bakgrund de projiceras på. [9] Richard Julin, konstnärlig ledare för Accelerator, berättar i en dokumentationsvideo från Magasin III hur verket är en installation som visats på flera olika ställen i världen. Röster som hörs i verket ropar ut till tidigare uppfinnare och vetenskapsmän. [10] Meningarna är både på svenska och engelska och är sammankopplade med de talande ansiktena som visas som projektioner. Även ljud i form av musik och ”shhh”-ljud förekommer.
Digitalt ljud och musik är inslag i verket och förekommer tidvis samtidigt som tal i lager på lager. [11] En gatlampa vars belysning blinkar samtidigt som röster hörs ur en högtalare som sitter fast under stolpen är en del av verket. Fragmentariska röster med ofullkomliga meningar löser sömlöst av varandra: “In march 31 1841, John Brier, the British inventor of television before shadow. The mind, shadow…[ny röst], The chemical breakup, I remember it now… [ny röst], Ther is so many of us strugeling…[ny röst], If your cant control your own light…”. [12]
Många av meningarna är lösryckta och ger intryck av bitvis ologisk meningsuppbyggnad. Exempel på mer fragmentariska meningar är: ”No I can’t say it.”
“Robertson where are you? I´m going to kill you, he.”
”Dina öron har aldrig sett något ösa plastisk.”
”God natt allihop.”[13]
De flesta meningar som uttalas går att koppla till ansikten som projiceras på olika ytor. Följande meningar talas av ett ansikte som dels står still och dels rullar runt med träd och rök som projektionsyta. ”Det du gör mot maskinen gör du mot mig. Ta inte bort initialerna. Kropp kollapsar i två dimensioner. Försvinner nu patienten. Hävdade att den aldrig var där. Docka. En buktalardocka hoppar högt av glädje.”. [14] Ett ansikte projiceras på en mur och uttalar meningen ”Hello Mr. Splitford, little girl, talk, dead, no”. Samma mening hörs från en grupp av fyra ansikten som projiceras mot en fasad. [15]
Andra meningar kan te sig mer förklarande och fullständiga som när en man i blått sken uttalar: ”Mottagare, mottagare, mottagare. Jag har en vibrator här, och den vill bli kontaktad.” ”Det är mörkt här inne. Kom ut ur mörkret. Du kan se mig. Du kan se rakt igenom mig. Jag är inte här. Du är inte här. Givare ljus.” och ”Doktor Tusch har något att säga om påverkande maskin. Influence machine.” [16]
Ett exempel på projektionerna är ett ansikte projicerat på en trädstam. Filmen visar hur ett ansikte slår sin panna mot kanten av trädet samtidigt som ett knackande ljud hörs som om man slår mot en trädstam. Den projicerade filmen har en stark koppling till trädet eller en yta, vilket blir en förutsättning för att verket ska bli komplett. En annan film är projicerat mot en trädkrona, projektion rör sig i sidled. Den avbildade personens läppar rör sig till tal som kommer genom närliggande högtalare. ”Itv, ivp, oljud oljud oljud… Du kan se mig, du kan se rakt igenom mig. Jag är inte här, du är inte här, givare av ljus.” Den projicerade bilden rör sig sedan vidare till en fasad. [17]
Tony Oursler, född 1957, kommer från, och är verksam i New York, USA. Oursler är utbildad vid California Institute of the Arts där han har en Bachelor of Fine Arts från 1979. Oursler har ställts ut på bland annat: Documenta VIII och IX, Kassel, Walker Art Center, Minneapolis, Whitney Museum of American Art, New York, Hirshhorn Museum, Washington, Museum of Modern Art, New York, Centre Georges Pompidou, Paris och Carnegie Museum of Art, Pittsburgh. [18] Han utgår många gånger från filmmediet och utmanar tekniska och skulpturala föreställningar med sin konst. Han sågs som pionjär för bildkonst i början av 1980-talet då hans verk skapade en form av hallucinogen dramaturgi och avancerat formellt experimenterande med montage och animering. Han arbetar med multimedia- och audiovisuella delar i sina verk och använder sig av optiska enheter, projiceringar och bildskärmar. [19] Oursler beskriver i en dokumentär från Stockholms universitet hur institutionen Accelerator är en plats där forskning inom partikelfysik ägt rum med hjälp av just en accelerator. Oursler redogör för sitt intresse av att se på hur kulturell produktion och vetenskaplig produktion hör ihop, vilket även är en ursprunglig tanke till verket The Influence Machine. [20] Richard Julin, curator för visning av The Influence Machine på Stockholms universitet, beskriver i samma dokumentär hur verket är inspirerat av en gammal fysiker, É`tienne Gaspard Robert, kallad Robertson, som på slutet av 1700-, början av 1800-talet var en mycket känd person. Robertson var fysiker men samtidigt magiker och reste bland annat runt med en grupp kallad Phantasmagoria. Gruppen använde sig av rökmoln som man projicerade bilder på med vad som var föregångare till diaprojektorn. Robertson var fysiker med inriktning mot optik, vilket gjorde att han kunde uppfinna alla dessa tekniska skapelser. Men han sysslade även med vad vi idag skulle kalla för konst. [21]
Analysen av verket The Influense Machine har till syfte att se hur det går att skriva om känslor som kan framkomma i relation mellan platsen och verket. I oklippt filmat material från uppsättningen av verket syns på plats hur människor rör sig i området samt deras ansiktsuttryck. De filmade besökarnas ansikten filmas nära och visar vad som kan tolkas som leenden, förvåning och förundran. Personerna rör sig i området och behöver ta beslut själv om vad de ska se på. Av detta kan jag dra slutsatsen att besökare reagerar med någon form av känsla när de ser och interagerar med verket i form av att röra sig på området. [22] När de ser verket eller går igenom verkets projektioner tar besökarna olika beslut som människor, vilket innefattar känslor, starka som svaga eller helt neutrala. En känsla skulle kunna vara ointresse, vilket leder till att besökaren helt sonika går därifrån. En annan känsla kan vara intresse, nyfikenhet, vilket leder till att personen fortsätter att se sig omkring och går till andra platser för att se projektioner och lyssna på ljud. Wiks tillämpade begrepp deltagarkulturer kan kopplas till hur deltagarna blir en del av verket fysiskt eller psykiskt. [23] Min undersökning visar på en hög grad av delaktighet, då betraktare gång på gång behöver ta beslut utefter sina reaktioner inför verket. [24] Begreppet världsskapande visar på hur verklighet och fiktion blir svåra att skilja. Begreppet världsskapande kan vara fruktsamt att koppla till undersökningen, då betraktare i sin fantasi kan koppla ihop intryck av projektioner, ljud och plats för att skapa sin egen tolkning av verket.
Stockholms universitet som plats skulle kunna beskrivas utifrån hur platsen är. Utbildande, lärorikt, vetenskaplig, kunskapsbärande, nytänkande, innovativ och tradition är ord som leder tankar till platsens karaktär. Denna karaktär kan användas för att undersöka vad som kan vara relevant att se på i skärningspunkten mellan plats och det visade verket The Influence Machine på platsen. Ett rums karaktär kan enligt Norberg-Schulz beskrivas som platsens väsen eller atmosfär som inte kan reduceras till några rumsliga beståndsdelar. Det är snarare fråga om en miljökarraktär som samanställs av platsens form, textur och substans. [25] Verket innefattar monologer som är skrivna av Tony Oursler och framförs av projicerade bilder av personer. [26] Julin berättar att idén är att rösterna som hörs i verket ropar ut till tidigare uppfinnare och vetenskapsmän. [27] Verkets karaktär skulle kunna innefatta ledord som vetenskap, teknik, kunskap, historia och dialog vilket går i linje med platsens ledord som utbildande, lärorikt, vetenskaplig och kunskapsbärande. Det ger platsen och verket vad Deutsch skulle beskriva som en assimilativ relation till varandra snarare än söndrande. [28] Ett verk som relaterar till samma värden som platsen det visas på förstärker platsen samtidigt som platsen kan ses ”ladda” verket ytterligare än vad det skulle gjort om det visats i en konsthallsmiljö.
Genom att kombinera begrepp som en plats karaktär och relationen mellan plats och verk som assimilativ, beskrivs en affektiv relation. Utan att skriva fram exakt hur platsen och verket påverkar varandra går det att följa en logik i att de påverkar varandra.
Platsen och verket har en relation till varandra, vilken betraktaren befinner sig i. Jag argumenterar i den här texten för hur det är sannolikt att betraktaren på något vis kan uppleva denna relation och även reagera med känslor, starka som svaga. Ahmed beskriver hur betraktaren uppnår affekt i relation till ett objekt. [29] Min undersökning visar på hur besökare uppvisar någon form av känsla vid mötet med verket. Mitt begrepp affektiv relation är nära besläktat med Ahmeds benämning Happy Objekt då det syftar till att se på relationen mellan ett verk och den plats verket visas på och hur det, i hög grad, kan generera känslor hos betraktaren.
Jag har i texten med hjälp av begrepp praktiskt visat på hur det går att skriva om känslor vid en analys av verket The Influence Machine i sin framställning vid Stockholms universitet. Skrivande i sig har en logisk följd, eller filosofisk om man så vill. Genom att beskriva besökaren på ett generellt plan kan jag skriva fram aspekten av det faktum att människor känner och handlar därefter. Det är en förutsättning då en betraktare befinner sig i eller utanför verket. Med hjälp av det ramverk som min multimodala analysmodell gav har undersökningen haft möjlighet att skriva fram känslor på ett strukturerat och organiserat vis. Genom att få syn på platsens karaktär, hur den verkar och vilka inneboende ord som kan beskriva platsen, samt se på om platsen har en assimilativ eller söndrande relation till verket, kan vi dra slutsatsen att människor som ser/upplever verket faktiskt påverkas på något sätt. Vi tar beslut utifrån tankar, som baseras på känslor. Om vi möter ett verk i ett offentlig rum, måste vi först och främst besluta oss för att stanna eller gå vidare. Det beslutet gör vi baserat på en känsla som påverkar oss. Det analyserade verket har en egenart i sin relation mellan plats och verk. Denna egenart, vilken jag valt att kalla en affektiv relation, menar jag är högre i offentligt visade platsspecifika verk, av den naturliga anledningen att de har ett extra mode i form av platsen de visas på. Vilket i sig gör verken lämpade att analysera med affektiva teorier som lyfter fram känslor.
Att skriva om känslor kan vara snårigt och svårt. Det finns en vedertagen uppfattning om att konst kan beröra. Jag vill med texten närma mig, och tala om, hur vi kan ta fasta på hur kroppslig affekt, känslor och förnimmelser skall ses vara en viktig del inom en konstvetenskaplig diskurs. Arbetet är i sin linda, och kan ses som ett komplement till rådande bildanalys, vilken är i ständig utveckling för konsten och bildens hjälp.