Svart ruta
Robot ROSE-MARY
10. 9.8.7.6.5.4.3.2.1.0
Mannen på bilden ser stolt ut. Han håller en kvinna, en docka i famnen. Dockan är av naturlig storlek tittar neråt och bort från kameran. Hon heter Rose Mary, vem han är eller i vilket sammanhang bilden visas framgår inte på hemsidan där bilden finns. Bilden är från början av 1900-talet och svartvit. Mannen är tunnhårig, har runda glasögon, kostym och är i 60-årsåldern. Hon är klädd i en vit klänning och har lockigt hår och vänder bort ansiktet. De är förevigade som ett par. Rose Marie är en robot och på ytterligare bilder på hemsidan kan man se ryggen som blottar en härva av trådar eller elkablar. Bilden bär drag av ett idolporträtt och titeln lyder: ROBOT ROSE-MARY, THE MARVELLOUS HUMAN MACHINE.
Jag funderar på om ROSE-MARY finns kvar, om hon möjligen ligger i en låda någonstans på en vind till någon efterlevande släkting eller om hon kanske blev begravd med mannen på bilden. Kanske var Rose-Mary en ersättning för någon saknad människa eller bara rekvisita till en teaterpjäs. Jag nöjer mig med att inte veta.
Misstag
En vän till mig berättade att folk av misstag laddar upp filmer på Youtube, att man genom vissa specifika sökord kan hitta människors privata filmklipp, upplagda för arkivering men, ibland av misstag publicerade, tillgängliga för vem som helst. Många av filmerna är korta och innehåller fragment av i det närmaste meningslösa händelser. Men där finns också filmer som kunde vara hämtade ur någons fotoalbum, förevigade födelsedagar, högtider, konserter, en familjemedlems första steg, men också mer alldagliga filmer där någon hoppar i en vattenpöl eller poserar vid sitt nymålade staket. Filmer som är ointressanta för en utomstående, men som för personen bakom bär på en betydelse och ett sammanhang. Jag blir sittandes där och ser filmer som ingen har sett, filmer som är privata, men ändå offentliga via Youtubes kanaler, algoritmer och sökningar. Filmer som lånar sitt motiv och format från stillbilden, men som blir som en blandning av stillbildens ögonblick och långfilmens episod. Filmer som spelas in med kameror som ser ut som stillbildskameror och använder dess fattning och teknik, men ändå inte.
Jag kan inte veta orsaken till att de ligger där, men en del av filmerna går att härleda till en app som låter användaren ladda upp filmerna från sin kamera med en enkel knapptryckning. Kanske blev allt lite för enkelt. Många av filmerna har inga views och förutom Youtubes robotar blir jag ibland den första och enda som sett filmen. Privata, men samtidigt offentliga och exponerade för hela världen. Jag tjuvtittar på andras liv genom ett hål i väggen.
Webcamera
Där finns också filmer som tillkommit i kommersiella syften, som övervakningsfilmer från fabriker eller bilar, hus och föremål som dokumenterats inför en försäljning. Många av filmerna jag intresserar mig för är från live-cams, inte sällan från turistorter och torg eller från någon av världens alla tusentals generiskt vackra vyer över landskap och hav. Det finns också kameror från byggarbetsplatser, fabriker, sådana platser som kanske inte har något direkt allmänintresse, men som det fyller en funktion att övervaka. En kamera övervakar företagets anställda och jag tittar på hur någon tejpar ihop paket på ett kontor någonstans i världen. Ovanför den anställde en kamera som dokumenterar varje rörelse av personen som sitter där och vars ansikte aldrig syns.
Jag börjar spara på filmer. Jag får en relation till de olika platserna och kan i vissa fall se att människor återkommer – hur någons pendling till jobbet upprepas och även blir en del av min vardag. Jag börjar bläddra mellan de olika filmerna och övervakar människorna, städerna och världen. De flesta filmerna är händelselösa och skildrar passager mellan ögonblick. Kanske är det de tråkigaste händelserna som blir mest intressanta och det mest händelselösa som känns som det mest händelserika. Det kan liknas vid fenomenet ASMR, avskalade händelselösa filmer på till exempel viskande människor som skalar en apelsin, filmer som lockar miljontals views. Vissa av webbkamerorna har också en chattfunktion. Jag ser hur folk kommenterar händelserna kring ett övergångsställe, folk som tycks känna varandra som återvänder till platsen via kameran som en virtuell bänk utanför den lokala mataffären.
NASA
Ibland är kameran placerad högt uppe på byggnader. Distansen till motivet gör det svårt att bilda sig en uppfattning om personerna som rör sig över skärmen. Jag kan varken identifiera vilka de är eller urskilja några ansiktsuttryck. Detta förstärker tristessen, men väcker samtidigt min fantasi.
På Youtube finns en livesändning från NASA, där man kan följa jorden från webkameror placerade på satelliter som kretsar kring planeten och filmar våra liv. Ur det kraftiga fågelperspektivet föreställer jag mig perspektivet utifrån gud som övervakar sin skapelse.
Vi syns inte men vi finns där. Allt det vi känner till finns där.
Människa/Maskin
Algoritmen kan skildra mänskligt liv och arbeta oavbrutet utan att bli trött eller uttråkad; en maskin utan mina mänskliga känslor eller trötthet som dokumenterar liv. Det finns något kallt i den maskinella blicken, människan finns inte där. En maskins blick som en objektiv skildring av världen. I likhet med algoritmen dömer inte kameran, utan speglar med en objektiv blick, men bakom webkamerans skenbart objektiva blick döljer sig ett syfte. Bakom maskinens kalla blick finns också en människa, ett syfte på samma sätt som algoritmens syfte alltid är skapat eller beställt av en människa. En kamera på en byggarbetsplats kan vara uppsatt för att förebygga stölder, för att säkerställa byggarbetarnas flit eller helt enkelt för att dokumentera husets tillblivelse som ett uttryck för tillväxt och produktivitet.
Även om maskinen inte ersätter människans blick så finns det något privat i övervakningskameran. Du står i direkt kontakt med motivet
då det inte finns någon människa emellan som håller i kameran. I den icke existerande sökaren så återfinns skärmen. Du blir betraktaren i avsaknad av fotografen. När det dessutom i mitt fall är så att jag ibland är den enda betraktaren så blir ögonblicket privat.
Minns hur jag för många år sedan läste om en konstnär som monterat en inbyggd analog kamera i sin hatt och genom en knapp kunde han öppna en lucka i hatten och ta en bild, på så sätt kunde han dokumentera sitt liv. Det var mekaniskt och efter 36 bilder var han tvungen att sätta in en ny film, idag skrattretande primitivt men på den tiden avancerat. Idag finns det tusentals hattar, kepsar, pennor med samma syfte att i hemlighet filma.
Flip Book
En dag börjar jag spela in filmerna och spara dem som bilder. Tusentals fotografier som utgör bilderna som skapar rörelserna. Jag testar att göra om en av filmerna till en Flip Book. Det blir en omvänd process från film till stillbild och åter till film via boken. Flip Books är en föregångare till filmen och därmed på sätt och vis en grund för alla de filmer jag hittar på Youtube. Flip Books anses vara äldre än phenakistiscope (1832) och zoetrope (1866), de första maskiner som användes för att ge fotografier liv, skapa rörelse. Flip Books var föregångare till filmen och en blandning mellan filmen och stillbilden, en teknik som under decennier var en av de högsta formerna av medieteknologisk apparatur. Tekniken har överlevt och idag fascineras vi främst av enkelheten, med vilka små medel det går att illustrera hur dagens filmer, VR och dataspel fungerar. Kanske ett sätt att göra teknologi begriplig och som visar hur stillbilden relaterar till filmen. Flip Books har på så vis fått en mindre renässans, som ett uttryck för vår längtan efter det fysiska och mekaniska, mitt i vårt eviga skärmtittande. En motsats till det digitala delandet där varken views eller tittandet registreras.
Det är en bok med en mängd fotografier som tycks föreställa samma motiv, men som med betraktarens händer blir till rörelse. I böckerna jag skapar registrerar jag antalet views, titeln och datumet och klockslaget för bokens tillblivelse, spår av Youtubes algoritmer och söksystem. Boken befinner sig nu i en fysisk verklighet, uppryckt ur det digitala flödet och därmed på sätt och vis död, men samtidigt levande via rörelsen. Datumet och antalet views blir som en stämpel för bokens ursprung och tillkomst.
Vardagen
Jag bläddrar i min bok och ler åt den förevigade vardagliga tristessen. Jag binder in en bok, men utan sammanhanget av de andra filmerna är det något som fattas. Jag saknar spänningen och slumpen. Det finns något utstuderat, konceptuellt i att göra en bok eller konst. Jag tröttnar och blir uttråkad av den förverkligade idén, av konstverket. Det fina med ursprungsupplevelsen var just att filmerna slumpades fram, att det inte var jag som valde; hur filmerna upprättade förbindelser till varandra och hur den oändliga mångfalden av filmer gav projektet liv. Så istället för att skapa upplagor av utvalda filmer bestämmer jag mig för att varje bok får finnas i ett enda exemplar och att jag ska skapa tusentals böcker, högar av böcker som kan liknas vid ett fysiskt, analogt Youtube.
Jag börjar spara ner filmerna och omvandla dem till bilder. Jag skriver ut bilderna och binder in dem. Det tar tid. För att automatisera processen så skriver jag en algoritm som slumpar fram och spelar in filmerna för att till sist omvandla dem till bilder och skapa ark med tusentals fotografier. Koden gör processen enkel och jag se på när filmerna spelas in och omvandlas till bilder för mina böcker.
Automatiseringen
Koden startar filmen och omvandlar 20 sekunder av varje film till bilder, ett flöde av 6 bilder per sekund. Det blir cirka 120 bilder som sparas ner i en mapp tillsammans med en skärmdump av titeln på filmen, antalet views eller tittare och slutligen klockslaget och datumet när den spelades in. Varje bok består av cirka 20–30 sekunder från den ursprungliga filmen.
Jag går och lägger mig för att nästa dag vakna och hitta tusentals inspelade böcker och hundratusentals bilder i mappar på min dator. Det går fort. I datorns mappar finns tusentals bilder som jag låter koden omvandla till sidor. De skrivs ut och jag börjar binda in böckerna och lägger alla böckerna i en låda. Så sitter jag där med en låda fylld av hundratals böcker. Jag bläddrar i böckerna och ser människors vardag framträda i en rörlig form, som genom mina upprepade bläddringar har fler views än i sitt digitala original, men det syns inte förutom på bokens lätt nötta sidor som vittnar om läsning.
Avslut
Jag lägger ner böckerna i en väska. Jag inser att jag inte ens hunnit bläddra i alla böcker och att det i vissa fall kan vara så att varken böckerna eller filmerna har någon betraktare och kanske är boken det enda som finns kvar när filmerna inte längre finns på nätet. Jag stänger igen väskan.
