Leif Wigh har mött och arbetat med några av våra främsta fotografer. Under rubriken Leif Wighs möten… kommer vi i detta och kommande nummer av VERK tidskrift få ta del av Wighs upplevelser och kunskaper inom svenskt fotografi. Texterna skrevs mellan 2012 och 2016.
Bakgrund:
1971 tog Svenska staten över ansvaret för de samlingar som föreningen Fotografiska Museets Vänner (fmv) bragt samman. Förutom kollektioner från olika svenska föreningar och förbund ingick Helmut Gernsheims dubblettsamling och professor Helmer Bäckströms fotografihistoriska samlingar i det omfattande materialet. Samlingarna överfördes till Fotografiska Museet i Moderna Museet från de olika stationer som tidigare förvarat det. Åke Sidvall som arbetat för Fotografiska Museets Vänner anställdes av Pontus Hultén för att fortsätta vårda samlingarna. Moderna Museet blev 1976 en enhet i Statens Konstmuseer efter att ha varit en avdelning underställd Nationalmuseum. Sidvall erhöll samtidigt en intendenttjänst och heltidsanställning. Intresset för konstarten fotografi var inte särskilt påfallande inom organisationen. Men som Moderna Museets chef Pontus Hultén tidigare uttryckte det: Fotografi, ja det kanske kan vara bra att ha!
Förutom en rad epokgörande utställningar under det sena 1970-talet och under 1980-talet så utvecklades och utvidgades gradvis avdelningen Fotografiska Museet. Inrättandet av en konservatorsateljé där Håkan Peterssons forskning kring fotografiskt material, historiskt som nutida, kom att utgöra en viktig del i avdelningens verksamhet. Biblioteket förbättrades och utvidgades kraftigt genom den fotografiintresserade bibliotekarien Peter Schultz anställning under decenniet. Litteraturen registrerades och klassificerades genom att datoriseringen äntligen tog fart med Peter Schultz som pådrivande faktor. Namnet Fotografiska Museet avlägsnades senare och då vid inrättandet av den fristående myndigheten Moderna Museet i samband inflyttandet i nybyggnaden på Skeppsholmen i Stockholms ström. Fotografibiblioteket slogs samman med Konstbiblioteket i juli månad 2013 och kom då att lyda under Nationalmuseum.
Själv kom jag med i verksamheten runt 1972 som styrelsemedlem i fmv. Och året därefter som projektanställd av Moderna Museet. Fast anställd som intendent blev jag, inte helt problemfritt, hösten 1977 efter framställningar härom av Karin Lindegren dåvarande chef för Moderna Museet. Därefter var jag verksam på Moderna Museet fram till höstkanten år 2004 och avslutade då min verksamhet med en utställning om Man Ray. Under tiden arbetade jag även som expert för framställandet av fotografiska texter i Nationalencyklopedin.
Stina Brockman och Denise Grünstein.
Både Stina Brockman och Denise Grünstein arbetar med specifika fotografiska problemställningar och har så gjort under de senaste decennierna. Till skillnad från de konstnärer som fotograferar i den postmoderna ideologin så ställer de båda frågor om teknik, ljus och om komponerandet av både bilddetaljer och helhet. I de färgfotograferande strömningar som varit i dominans, den fotografi som vi sett på galleri och konsthallsväggar, har det varit inaktuellt med frågeställningar om fotografisk teknik, om bildkomponerande. Och det har väl ofta framgått att bilder utförda i den kategorin saknat just dessa ingredienser. Därmed har många av dessa bilder för det mesta en kort livslängd. Både vad gäller intresset för bilden ifråga och vad gäller det tekniska hållbarheten. Men för fotografer är just tekniken och möjligheten att påverka det fotografiska materialet av yttersta vikt.
Bilder Stina Brockman, 1) Aino, 2) Carolina, 3) Mette, 4) Självporträtt, 5) Sven.1980-talet. Fotograferade på 1980-talet med gamla linser och träkamera i storlek 8 x 10”.
Fotograferna skiljer sig därför mot andra nutida bildskapare som sällan gör sina bilder själva. Fotograferna kan av det skälet bli svåra att förstå för betraktare som inte har någon fotografisk erfarenhet eller skolning. Moderna Museets fotograf Per-Anders Allsten (Prallan) brukade berätta om en man som fotograferat. En man vars bilder destruerades av sig själva efter en kort tid. När Prallan gick igenom det fotografiska händelseförloppet med personen ifråga visade det sig att denne negligerat sköljningsförfarandet. Bilderna gulnade därför efter en kort tid och bleknade så att bilspåren försvann.
För fotografer är det viktigt att känna till det tekniska förhållandet bakom bildens tillkomst. Både Stina Brockman och Denise Grünstein har intresserat sig för fotografins historia och utveckling. Ett förhållande som vässat inställningen till själva fotograferandet. Stina reste för ett antal år sedan med sin dåvarande man till London. Där hade de beställt tid hos Gandolfi, ett bland klassiskt skolade fotografer välkänt kameraproducerande företag. Stina var smart berättade maken senare för mig. Hon hade tagit med sig ett kameraobjektiv, det hade jag inte tänkt på. Stina fick en av arbetarna på företaget att tillverka en objektivplatta till den nya kameran. Jag kanske skall nämna att negativformatet på kameran var 18 cm x 24 cm. Det är en viktig detalj för fotograferna.
För andra är det en mindre viktigt, har jag förstått genom olika nutida tidskriftsartiklar. Det vanligaste negativformatet var under lång tid 24 x 36 mm eller möjligen något större. Och bilden gör man inte själv, utan den tillverkas i ett laboratorium efter beställning! Stina fick sin objektivplatta och mätte ut ljuset och fotograferade sedan några ur personalen på Gandolfi, fick filmbladet framkallat och såg att allt var i linje med både förhoppningar och uträkningar.
Som jag har förstått det så betydde mötet med Julia Margaret Camerons bilder mycket för den unga Stina Brockman. Cameron arbetade medvetet med oskärpa i sina fotografier. Det inspirerade Stina att pröva sig fram på samma sätt. Dvs att fokusera kameraobjektivet, och avståndsinställa objektivet hitom motivet. Att lägga själva skärpepunkten ett antal centimeter närmre kamerans objektiv, vilket får till följd att oskärpa uppstår. Cameron menade på sin tid att det mänskliga ögat inte uppfattade tingen eller tillvaron lika skarpt som kameraobjektivet gjorde. Stina problematiserar inte det förhållandet. Istället använder hon möjligheten till skärpeförflyttning för att förhöja stämningsvärdet hos den eller det som hon fotograferar. Däremot arbetar hon i sina bilder med att problematisera relationen mellan man och kvinna. Något som nödvändigtvis inte betyder att det handlar om två olika personer. I Stinas fall handlar det ofta om relationen mellan det manliga och kvinnliga hos en enda person. Hon finner motiven i sin omedelbara närhet, och hos de personer som omger henne.
Som jag tidigare sade så har även Denise en relation till den fotografiska historien. Inför utställningen Figur i landskap arbetade hon med en panoramakamera i format 4” x 10”. Resultatet blir låga men breda bilder.
I skiftet mellan 1800- och 1900-tal tillverkade Eastman en Kodakkamera i panoramaformat. Den fotograf som mest arbetat med den typen av kamera är tjecken Josef Sudek, vars bilder från 1920- och 30-tal uppmärksammades i sent 1970-tal då han själv tyvärr avlidit. Många fotografer började använda panoramakameror under en tid innan modet deklinerade. Inför utställningen greppade Denise Grünstein åter en panoramakamera. En kamera med vars hjälp man kan skapa oerhört intressanta bilder. Denise arbetade med färgnegativ och gjorde sedan stora bilder som därefter monterades på ett stabilt underlag. Hennes fotografier var i storleken 270 cm x 100 cm.
Denise visade en ensam kvinna avbildad i ett stort landskap i utställningsbilderna. Som yrkesfotograf har hon arbetat både med porträtt-och reklamfotograferande. När jag lärde känna henne i det sena 1970-talet arbetade hon både som fotograf och studioinspicient. Idag känner vi henne som en bildskapare vars bilder ofta publicerats i påkostade tidskrifter och i vackert utförda reklambroschyrer. Hon har rader av projekt framför sig. Många av dagens kända och populära artister har hon fotograferat. Men hon anser att ibland måste hon ta paus ifrån de bilder som görs på beställning.
Hon behöver göra sina egna bilder! Denise inspirerades av den nya amerikanska fotografi som exponerades på 1970-talet, exempelvis Ralph Gibsons märkliga drömsekvenser och Duane Michals narrativa fotografier med handskriva, ibland nästan oläsliga, texter som viktiga element under själva bildytorna. Den relationspsykologi som vidlåder Michals fotografier kunde man också finna i den unga Denises fotografier. Hon inspirerades av både Gibson och Michals att be objekten/motiven att agera framför kameran och med kroppen beskriva händelser ur det egna livet.
Om Stina bearbetar den manliga delen av jaget så vågar man kanske påstå att Denise bearbetar det kvinnliga särdraget hos sig. Hennes bilder visar oss den lilla kvinnan i det stora landskapet. Det stora skrämmande landskapet, med mängder av detaljer, en del av dessa skapade av naturen, andra av människan. Denise reser ofta till sina motiv och söker upp dem. Hon har varit med stora kameror i avlägsna indiska byar. Hon har rest runt med gammalt negativmaterial som kanske inte längre är ljuskänsligt! I förhoppningen att tid skall möta tid i kamerans mörka rum.
Stina är född 1951 och Denise 1950. De fick båda nationell uppmärksamhet runt 1980. De båda fotograferna var inbjudna att 1981 medverka med fotografier i utställningen ”Bländande Bilder” på Moderna Museet. En expose som blev en av decenniets mest omtalade samlingsutställningar. Den hade till vissa delar formen av en generationsutställning. Men vad som viktigare var, var att utställningen presenterade en ny form av fotografi. En form eller uttryck som senare benämndes intimism. Ett förhållningssätt som tidigare inte synts till i Sverige eller norra Europa.
Både Stina och Denise var outnämnda språkrör för den nya fotografin som blev synlig under det sena 1970-talet. Båda var och är yrkesfotografer. Båda hade ambitionen att vara fotografer. Det innebär att de inte bara fotograferar utan också tänker fotografiskt. De betraktar omgivningen med skarpa ögon. Grundligt och metodiskt iakttar de ljusets spel över ytorna. Egentligen har de i sina respektive bilduttryck inget gemensamt i själva bildskapandet än just detta att de ingående funderar över vad de gör och vad de möter genom kameraobjektivens ljusinflöden. De utför helt olikartade bilder!
Stina har sedan dess medverkat i flera utställningar. Hon experimenterar med olika tekniska bildlösningar idag. Denise hade för några år sedan en bedövande vacker utställning på Kiasma i Helsingfors. Grundbulten i utställningen var just den kvinnliga figuren i landskapet.
Gerry Johansson.
Gerry Johansson är en finstämd och lågmäld person som under decennier verkat inom svensk fotografi. Hans bilder av urbana och rurala kulturlandskap, där människan endast är närvarande genom sina spår, är välkända för många fotointresserade.
Gerry Johanssons fotografiska odyssé omspänner olika typer av landskap från olika världsdelar. Hans tidiga bilder, i serien New York 1962–63, vittnar om ett stort intresse för den då hårt kritiserade och numera mytomspunne amerikanske fotografen Robert Frank. Walker Evans ande svävar också över hans bilder. I serierna Chicago, Amerika – från kust till kust, Bilder från Amerika 1962–1993 och Amerika är den fotografiska traditionen från Hasselbladspristagarna Robert Frank, Lee Friedlander och William Eggleston tydligt närvarande. Tankarna går också till den franske fotografen Eugène Atgets folktomma gator i Paris under tidigt 1900-tal. De följer samma enkla fotografiska estetik och bilderna har samma tystnad, känsla och oavslutade perspektiv.
Serien Sverige består av alfabetiskt ordnade fotografier från svenska städer utförda under perioden 1988–2005. Ikonografiska tecken och symboler bär fram bilderna och det är lätt att känna igen sig. Det nationella särdrag melankoli löper där fram som en tråd utlagd av Ariadne. Berättelsen rymmer dock flera tolkningsnivåer. Fotografierna från fysiska platser utgör stommen i hans fiktiva berättelse. Fotografierna rymmer också en analys av tid och plats; det man känner igen och kan relatera till. Representationen är viktig. Det gäller inte bara det fysiska som var bilden är tagen och när den togs. Än viktigare är den aura bilderna lyfter fram.
Gerry Johansson är född 1945. Redan i tonåren började han intressera sig för fotografi. Under en vistelse i New York i tidigt 1960-tal påbörjade han sin dokumentation av urbana stadsmiljöer. Han studerade senare grafisk design vid Konstindustriskolan i Göteborg fram till 1969 och var därefter, under femton års tid, verksam som grafisk formgivare. Han började på tidskriften Populär Fotografi, var med och startade samt utvecklade tidskrifterna Aktuell Fotografi och Album samt fotobokserien Aktuell fotolitteratur. Parallellt utvecklade Gerry Johansson sitt eget fotograferande.
Bilder Gerry Johansson. 1) America Revised. Normal, Illinois, 2010, 2) American Winter. Chappel, Nebraska, 2018, 3) American Winter. Dalton, Nebraska, 2017, 4) Pontiac. Pontiac, Franklin Road, 2010, 5) Pontiac. Pontiac, Green Street, 2010, 6)Tyre Choice. Grand Rapids, USA, 2010, 7-9)New York, 1963,
Sedan mitten av 1980-talet har Gerry Johansson varit verksam som obunden fotograf. Ungefär samtidigt blev han uppmärksammad för sin första bok, Halland, 30-tal och 80-tal (1985), i vilken han ger nytt liv åt fotografen C.G. Rosenbergs femtio år gamla bilder. Under 1990-talet medverkade han i det riksomfattande Ekodok-projektet som syftade till att påvisa förändringar i samhälle och livsformer i Sverige.
Sedan 1984 finns i Sverige Polarforskningssekretariatet, som är ett ämbetsverk under Utbildningsdepartementet. Gerry fick kontakt med sekretariatet som ansvarar och planerar de svenska forskningsaktiviteterna i Polarområdena. Det finns också ett svenskt Antarktisprogram Swedarp vars första expedition ägde rum 1987-88 och som omfattade två delar; forskning på Antarktishalvön samt på kontinenten i Dronning Maud land. I Dronning Maud land finns två svenska baser Svea och Wasa. Svea upprättades av den expedition som genomfördes 1987-88 och Wasa upprättades året därpå. 1988-89 genomfördes den största svenska Antarktisexpeditionen hitintills och forskningen var inriktad på glaciologi, geologi, teknikforskning, oceanografi, kvartärgeologi, limnologi, marinbiologi och radiofysik.
De första expeditionerna till Antarktis, namnet kommer från grekiskans antarktikos med vilket menas mittemot norden, utfördes på 1400-talet. Det fanns tidigare en föreställning om en sydlig kontinent och på 1700-talet försökte olika grupper franska upptäcksresande finna den sydliga kontinenten. Man brukar säga att genombrottet för forskarfärderna i försöken att finna sydpolen kom vid åren 1772-75 när James Cook passerade södra polcirkeln. Han fann inte kontinenten men hans upptäckt ledde till fångstexpeditioner eftersom det fanns riklig tillgång av säl och val. Den legendariske brittiske upptäcktsresanden Scott ledde 1901-04 en expedition som via släd- och ballongfärder försökte nå Sydpolen men misslyckades. En svensk expedition företogs 1901-03 under Otto Nordenskiölds ledning. Nordenskiöld övervintrade tillsammans med fem män på Snow Hill Island.
Antarktis är, frånsett det inre av Grönland, den enda del av jordytan som har glacialklimat. Ett polarklimat där den varmaste månadens medeltemperatur är lägre än + - 0 grader Celsius. De inre delarna av Antarktis med en medelhöjd av mer än 2800 meter ö h har jordens kallaste klimat. Antarktis är eller var till 98 % täckt av is och landskapet reser sig brant vid kusterna. Väldiga inlandsisar bildar ett antal iskupoler som i Östantarktis reser sig 4000 m ö h. Från höjdområdena rör sig isen ut mot kusterna med en hastighet av 300 meter per år. När den passerar över ojämnheter uppstår sprickor i isen som kan bli mer än 30 meter djupa. Dessa sprickor utgör en av de största farorna vid färder över isen. Vid området McMurdo finns också några isfria, torra dalgångar som ligger i nederbördsskugga och därför fått ett ökenklimat med sanddyner och vindslipade stenar.
Och det var just till Dronning Maud land en forskargrupp begav sig vintern 2001-02. Dvs. den tid som är sommartid på södra halvklotet. I den här gruppen ingick Gerry Johansson som utsetts till konststipendiat under den här perioden. Området som Gerry Johansson reste till är i min föreställning något av det mest udda man kan besöka om man nu händelsevis inte vill kasta sig ut i rymden.
Gerry Johansson hade under resan som första kamera ingen småbildkamera, inte heller en kamera i mellanklassen utan han hade utrustat sig med den kamera han oftast arbetar med. Han hade alltså en kamera vars negativformat mäter 30 cm x 40 cm , vilket är en stor apparat som är besvärlig att hantera. Det är en kamera vars baksida täcks av en glasskiva på vilken man betraktar världen upp och ned, men då måste man också ha en svart duk över huvudet för att motivet skall avteckna sig väl synligt. Gerry har berättat att ljuset är gnistrande klart samtidigt som det inte finns några hållpunkter i naturen som kraftledningsstolpar eller liknande. I den specifika, torra, kalla luften är det svårt att bestämma avståndet till ett föremål eller till en bergstopp som man härigenom kan tro är en närbelägen sten.
Den stora kameran, den svarta duken, stativet som kameran vilar på, är som alla som fotograferar vet, ett ordentligt vindfång. Så det behövs också en ordentlig fysik för att kunna genomföra ett konstnärligt projekt som detta. I en kamera som denna har man inte filmrullar. Istället anbringar man vid varje enskilt fotografitillfälle en kassett med negativ film på kameran. Det innebar att Gerry inte kunde framkalla sina negativ förän han återvände till civilisationen i Höganäs.
Gerry Johansson har inte bara utforskat Antarktis utan han har också följt Carl Gustaf Rosenberg i spåren. Det gjorde han genom att inventera de platser Rosenberg fotograferade från. Här rörde det sig om att finna en särskild plats på centimetern, och fotografera motivet trettio år efter det att Rosenberg varit där. Gerry undersöker landskapen, gör dagsaktuella bilder av dem åt oss. Han upptäcker både Antarktis och Halland och introducerar enskildheter som annars skulle förebli oupptäckta, för vilket vi tackar.
I början på 1900-talet påbörjade Svenska Turistföreningen en rad fototävlingar under devisen: ”Känn ditt land”. Tävlingarna avsåg att aktivera det växande antalet fritidsfotografer i Sverige, men även en rad yrkesfotografer deltog i tävlandet. Genom dessa tävlingar belystes Sveriges landskaps topografi, men även städernas utbredning och utseende. Under 1920-talet framträdde en fotograf som skulle få stor betydelse för beskrivandet av Sverige. Hans namn var Carl Gustaf Rosenberg. Under ett tjugofemtal år riktade han sin kamera mot olika svenska landsdelar. Varje år inventerade han ett nytt landskap, pekade ut dess sevärdheter och registrerade med noggrannhet dess specifika terräng. I 1930-talets början genomsökte han Halland i sydvästra Sverige och utförde där en rad fantastiskt vackra men samtidigt ändamålsenliga fotografier som publicerades i Svenska Turistföreningens årsbok.
Fotografi C G Rosenberg / Gerry Johansson. Vägen vid Skrea Backe
Rosenbergs specifika ljusuppfattning inspirerade Gerry att skildra det nutida landskapet med en attityd som påminner om C.G. Rosenbergs. Men Gerry stannade inte med detta utan spanade senare in människornas byggnader, tomma parkeringsplatser, övergivna kundvagnar, fabriksfasader, husvagnar, innehållslösa lekparker och kalhyggen. Han var helt koncentrerad på tomheten och på de övergivna platserna och den mänskliga ensligheten i samhällena vid 1900-talets senare del i Sverige. Snabbt konstaterades i svenska fotokretsar att han hade ögon – ögon för att fotografera och skapa bestående bilder av konstnärligt värde. Han hade ögon och kunde betrakta åt de människor som inget själva såg.
Intresset för landskapet fick honom att själv söka upp delar av Sverige som aldrig blivit sedda av fotografer. I sitt arbete i Halland intervjuade Gerry ortsbor och visade Rosenbergs gamla bilder för dem för att hitta fram till den enskilda platsen. Landskapet hade givetvis förändrats under de gångna åren. Vägarna hade breddats och asfalterats, betesmark hade slyat igen och i några fall odlats upp där nu olika sädeslag vajade. El- och telefonledningarna var dragna enligt nya principer. Landskapet som på Rosenbergs tid fortfarande bar en ålderdomlig, lantlig prägel var nu inför Gerrys ögon rationellt och modernt skött. Alla dessa finstilta detaljer och förändringar är märkbara i Gerrys bilder.
Han har även återvänt till USA och färdats genom prärie- och ökenlandskap från öst till väst. Han fotograferade småstäder och byar. Han blev inkallad till en borgmästare i en mindre stad som frågade vad han höll på med. Han gjorde även ett grundligt besök i staden Pontiac utanför Detroit. En stad helt i konkurs sedan industrierna i dess närhet gick ned till lågvarv eller helt övergavs. Fastigheter som Gerry fotograferade kunde inhandlas för en spottstyver. Dessa bilder visar en påverkan från den grupp fotografer som gemensamt inordnats under rubriken New Topographics. En lösligt sammansatt grupp fotografer som var och en tagit till sin uppgift att skildra den urbana snabba utvecklingen i vissa delar av USAs landsbygd. Och inte minst den ännu snabbare miljöförstöringen av samma områden. Utan att dra allför många växlar på The New Topographics så finns det gemensamma drag i Gerrys bildskapande med den amerikanska gruppen.
Bilder Gerry Johansson. 1) Deutschland. Dortmund Externberg, 2006, 2) Deutschland. Neuendorf, 2012, 3) Supplement Deutschland. Banzow, 2016, 4) Supplement Deutschland. Berlin, 2013, 5) Sverige. Sillaröd, 1998, 6) Sverige. Malmberget, 2001, 7) Sverige. Staffanstorp, 2001, 8) Härryda Kommun. Mölnlycke, Hortensiavägen, 2015.
Även Tyskland har haft besök av Gerry som även där fotograferat områden som förändrats sedan andra världskriget. Han har fotograferat både städer och landsbygd. Han har för vana att till synes planlöst färdas runt i bil och ibland kan ett områdes särskilda namn locka honom till sig. Han genomsöker det med skärpta sinnen och finner både ljus och föremål men avstår från att skildra de lokalt bosatta.
Vid en resa till Ulan Bator hade han med sig en kamera i kvadratiskt negativformat, en kameratyp han f.ö. testat tidigare. I det avlägsna Ulan Bator liksom på alla andra ställen dök inga lustiga anekdoter upp, inga roliga historier blev synliga. Endast spåren efter människan, huskroppar, en främmande kyla men med en spännande kulturs obekanta föremål.
Det finns en speciell ton i Gerrys svartvita fotografier. Tillkommen genom vissheten att ett fotografi är ett konstverk, även om det inte är nedsmetat med obehagliga färger och artegna projektnummer. För att fullständigt kunna inse kraften i Gerrys bilder krävs av betraktaren en inlevelse i ljuset – främst i det nordiska ljuset, och även för ljuset som belyser landskapen oavsett geografisk belägenhet. Gerry ser det, berättar och beskriver!
Leif Wigh (f.1938) har varit lärare vid Stockholms Fotografiska Skola 1965 - 1969, konsulent vid Skådebanan - Teatertjänst 1963 - 1967, fotograf vid Cullbergbaletten - Riksteatern 1966 - 1977 och var fotointendent på Moderna Museet mellan 1977 - 2004. Han är medarbetare i tidskriften Jazz-Orkesterjournalen sedan 1993.
