För ett år sedan går jag in på Konst-ig bokhandel i Stockholm. När jag står där kommer Theo Elias in och levererar sin nya bok RED/January 2021. Jag köper den och tänker att den här ska jag skriva om. Nu, ett år senare, sätter jag mig framför datorn med boken bredvid mig. Jag har levt med den ett tag nu, bläddrat i den, funderat. Jag tycker om den för sin kreativitet. Den är som en klippbok med lager av berättelser. För mig är stämningen laddad i bilderna. Jag sätter på skivan Dynamite från 1996 av Stina Nordenstam. Hennes passivt aggressiva album har mörkret, det våldsamma, det vinterstillsamma, nattens atmosfär likt Elias bilder. Skivan går på repeat medan jag bläddrar fram och tillbaka i boken. Texterna i låtarna beskriver brott. Känslan jag får av de blodröda, nedsvärtade bilderna är att något obehagligt kan ha hänt.

Theo Elias blinkningar till andra fotografer och tydliga kunskap och förankring i fotohistoria och det fotografiska fältet ökar styrkan i hans eget verk. Människor gjorda till identitetslösa skugggestalter får mig att tänka på Maria Miesenbergers bildserie Sverige/Schweden, blixtbilder i färg på snölandskap för tankarna till Lars Tunbjörks vemodiga serie Vinter och kontrastrikt kopierade fotspår i snön leder till Anders Petersen. En hyllning till Robert Frank, med orden ”sick of goodbyes”, finns också med. Theo Elias rör sig fritt mellan fotografiska tekniker men trots att han är yvig i sin praktik håller hans verk samman och har en stark identitet. Kanske är det mörkret i bilderna som gör det. Normalt dras blicken mot ljuset men i Elias fotografier upplever jag motsatsen. Min blick dras in i det dunkla. Upplevelsen är densamma när jag betraktar bildserien i hans debutbok Smoke. Det spelar ingen roll ifall han arbetar i svartvitt eller färg, för mig som betraktare blir skuggor viktigare än ljus.

Jag blir nyfiken på Theo Elias arbetsprocess och vi stämmer möte på Skype. Han befinner sig i Kavala, Grekland, på ett residens. Vi kommer in på hans bakgrund. Han har gått på Nordens Fotoskola, arbetat på kvällstidning, varit assistent hos Anders Petersen, arbetat som frilansande fotograf och tagit en masterutbildning på HDK-Valand. Boken RED/January 2021 var ett intensivt projekt, berättar han. I januari förra året befann han sig i Gamleby. Han hade fått ett stipendium och skulle skildra bygden under pandemin, vilket visade sig vara svårt. Januari är en mörk månad. Bristen på ljus och restriktioner om att hålla avstånd gjorde det besvärligt. Theo Elias hade packat ner sina analoga kameror, men med tanke på den korta tiden till deadline och de förhållanden han mötte blev det att han använde en digitalkamera. Han kompletterade med en värmekamera och en jägarkamera.

Vi har bara pratat en kort stund när han säger; ”Jag är inte intresserad av realism”. Med tanke på att hans karriär tar sin början med en utbildning på Nordens Fotoskola, en utbildning i bildjournalistik, blir jag nyfiken. ”Problemet med dagens digitala kameror är att de är så bra att resultatet upplevs som verkligare än verkligheten”, säger han, ”och det tar udden av hur jag upplever min omvärld och det stämmer inte överens med hur jag ser saker. Värmekamerans sätt att registrera stämmer ju inte heller överens med vad jag ser, för jag ser ju inte värme men jag känner värme, så då kanske den illustrerar det jag känner mer än det jag ser.”

Han berättar hur det som intresserar honom är just känslotillstånd, snarare än hur saker ser ut. ”Jag betraktar mig inte som en avbildande fotograf, trots min bakgrund”, fortsätter han. Och det är väldigt tydligt i boken RED/January 2021, där han tillfört olika lager i sina bilder och bearbetat materialet subjektivt. Svarta ytor som täcker delar av motiven, kolorerade ytor med röda penseldrag, texter skrivna på printarna, en kort färgskala, bilder så hårt kopierade att de ser fotostatkopierade ut. Omslaget på RED/January 2021 är risografprintat och handvikt, viks det upp är det en poster. Bilderna som är tagna med värmekamera är lågupplösta och i hög kontrast. Det går inte att identifiera människorna. De förblir främlingar, kroppar i rörelse kopierade i svart och vitt eller som på omslaget i rött och vitt. I en tid då man inte fick komma nära varandra fångar han och visualiserar värmen från andra människor.  

Theo Elias räds inte att tänja på gränserna och berättar att arbetsprocessen ofta är långdragen. Nyligen släpptes en special edition av boken, där han fortsatt bearbeta de tryckta sidorna med texter och teckningar. ”Många tror att fotografi är ett så snabbt medium, men det är det inte. För att en bild ska få betydelse krävs tid”, säger han.

Vi talar om hur det är att arbeta med böcker kontra utställningar. Theo Elias berättar hur han till en början försökte översätta sina böcker i utställningsform men hur han övergivit det förhållningssättet, då man ju utgår från två helt olika utgångspunkter. Böckerna är viktiga i hans konstnärskap, liksom för många andra som arbetar med linsbaserad konst i Sverige, bland annat för att utställningsmöjligheterna är mycket begränsade. Boken kan dessutom obehindrat resa ut i världen och finns till skillnad från utställningar kvar länge.

Hur fotografierna samverkar har stor betydelse när jag ser på Theo Elias RED/January 2021. Flöden känns lika betydelsefulla som enskilda bilder. En närmast kollagelik redigering skapar dynamik. Boken som uttrycksform lämpar sig väl för ett konstnärskap som detta, då den kan låsa dessa flöden och konstruktioner. En publikation kan också, som här, vara ett centralt verk i den konstnärliga produktionen.

Linda Bergman (f. 1976) är skribent/kritiker och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift och tilldelades 2018 Publishingpriset och 2020 Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Bergman driver också bokförlaget Boris Press och har varit redaktör för flertalet böcker. Linda Bergman är medlem i Svenska konstkritikersamfundet, AICA.

Theo Elias (f.1985) är en fotograf och konstnär utbildad vid HDK-Valand samt Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö. Han har även arbetat som assistent till Anders Petersen. Elias arbetar i en starkt självbiografisk tradition, ofta med långtgående projekt som sträcker sig över flera år. Han är främst inriktad på publikationer och fotoböcker, men har även haft ett flertal utställningar i Sverige och internationellt. Hans debutbok Smoke var 2019 vinnaren av Photo London & La Fabrica Dummy Award och blev året därpå nominerad till Svenska Fotobokspriset. Red / January 2021 är hans andra bok, och denna blev 2021 nominerad till Lucie Photo Book Prize.