Den grekiske filosofen Herakleitos tillskrivs, troligen felaktigt, sentensen “Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Det flödande vattnet – floden, älven, ån, bäcken – är bland människans arketyper. En symbol för den oundvikliga, obönhörliga, progressiva och ibland destruktiva rörelsen framåt. Den är samtidigt evig, något att orientera sin tillvaro efter.

Floder delar och stoppar på tvären, förbinder och transporterar på längden. Nästan en fjärdedel av världens nationsgränser utgörs av floder. I grekisk mytologi är floden Styx gudomlig och den gräns som skiljer livet från döden. Inom hinduismen bränns de döda vid Ganges och låter flodens gudinna föra bort deras själar från lidandets och återfödelsens kretslopp. I kristendomen är vattnets flöde livsförändrande, genom pånyttfödelsen i dopet. Kulturen är full av referenser, där floder förmänskligas och gudomliggörs. På ett tåg mot Mexiko, på väg att korsa Mississippi vid St Louis skriver 17-årige Langston Hughes år 1920:

I’ve known rivers ancient as the world and older than the flow of human blood in human veins.

My soul has grown deep like the rivers.

I bathed in the Euphrates when dawns were young.

I built my hut near the Congo and it lulled me to sleep.

I looked upon the Nile and raised the pyramids above it.

I heard the singing of the Mississippi when Abe Lincoln went down to New Orleans, and I’ve seen

its muddy bosom turn all golden in the sunset.

I’ve known rivers:

Ancient, dusky rivers.

My soul has grown deep like the rivers.

I dikten sammanfattar Hughes mänsklighetens erfarenhet, historia och utveckling. Mer specifikt hans egen historia som afroamerikan. Han låter floder bli skådeplatser för avgörande ögonblick, genom slaveriet till ett storartat förflutet. Genom floderna förstår vi oss själva, och med blodomloppets och flodsystemens likhet innehåller vi rentav floder. Flödet knyter samman människor i både tid och rum, och är bokstavligen livgivande. Inte konstigt då att floderna blir besjälade väsen i tankar och tro.

Boken Ädno/Älven/The River av Mia Rogersdotter Gran.Grafisk Design: Vendela Wetterström. Självpublicerad, 2020.

Vilka befogenheter har vi att tämja dessa väsen och begränsa deras framfart? Mia Rogersdotter Gran inleder sin nyligen publicerade bok Ädno/Älven/The River med sin morfars ord om utbyggnaden av Luleälv som Socialdemokraternas största svek. Exakt vad han syftade på sägs inte rakt ut, men utbyggnaden ödelade ekosystem och bostäder. Luleälven och dess femton kraftstationer står för en tiondel av Sveriges elbehov, men vad är priset? Rogersdotter Gran talar inte om det, men låter det fysiska landskapet, förändrat av människans framfart, vara bokens motiv och tala för sig självt med tunnlar, ställverk och torrfåror. Rallarrosen som kommit i järnvägs- och älvrallares fotspår går som en refräng och har gett omslaget dess rosalila färg. För att inte störa bildernas röst håller hon bildtexterna separat, i ett eget, löst blad invikt i boken tillsammans med en karta över älven. Mer än berättelser är bildtexterna syntolkningar. Vad som visas i bilden radas sakligt upp på lulesamiska, svenska och engelska. “Soptunnor, siffor, asfalt”. “Elledningar, stenar, öken, tomt, torrfåra”. Sterila stränder följer på vattenytans hastiga höjdväxlingar.

Boken är egentligen varken spirituell eller tydligt ställningstagande. Innehållet läggs ut i mild mellanformatsfärg. Där tar betraktarens arbete vid. Jag märker att jag finner fotografierna sorgsna. Det finns en spänd tystnad i dem. Och skuld. Det pris älven, men inte jag, betalar för mitt välstånd läggs framför ögonen. Om älvsystemet är ett blodomlopp kan kraftverken ses som blodproppar. Är människan med sina kraftverk som fästingar som suger blod? Är vi tillräckligt goda parasiter för att inte döda världen?

Floder utgör en lämplig inramning för att berätta om samhällen och deras förändring, och det har gjorts på många olika sätt. Brittisk-kinesiska Yan Wang Preston följer i Mother River Yangtzeflodens 620 mils sträckning, längs vilken en artondel av jordens befolkning bor. Hon formaliserar det hela med strikta självpåtagna regler.

Hon markerar exakt var tionde mil, fotograferar vad som råkar finnas där, och berättar om Kina genom reglerade stickprov. Amerikanske Alec Soths Sleeping By the Mississippi är mycket lösare i formen och låter fotografens personlighet lysa igenom. Det rinnande vattnet blir här en lämplig avgränsning för ett fotografiskt projekt. Ungefär samtidigt som Soth arbetade Jan Töve längs sin hembygds å Viskan, med boken Riverside Viskan, utgiven 2007. Till formen är de två besläktade. Töve är dock mer fokuserad på vattnet och landskapet i sig.

I sitt förord till boken skriver Jan Töve:

För livet är som ån. Och åns flöde är som livet. Det som format oss till människor ligger bakom oss, men vår identitet är inte statisk. Miljön vi lever i förändras hela tiden, både den fysiska och den sociala. Det går snabbt, även om vår uppfattning inte alltid är i fas med tiden. Skiftningarna har många nyanser och vi ser dem inte alltid.

Här förbinds inte bara samhällena längs Viskan med varandra. Lika mycket är det olika tider som ligger i lager, som om ån lämnat sediment av tid genom sin framfart. Töve har dykt rakt in i platsens ögonblick och berättar om både det eviga och det tillfälliga, historia och en snabbt förändrad nutid. Boken hann inte tryckas förrän några av de avbildade butikerna slagits igen. Ån rinner under Svaneholms gamla gummifabrik med utfallna fönster. Människor kommer samman i ett lyckligt ögonblick på en flotte. En ensam stol på en brygga i regn.

Verk av Jan Töve: 1) Berghem: R41, bro över Viskan, Berghem, 30 augusti 2006. 2) Tolkabro: Håkan säljer blommor vid riksväg 40, Tolkabro, 29 september 2004. 3) Borås:Nedströms Ålgården, Borås, Maj 2003 4) Vedtrave:Runa och Holger, Töve by, 17 juni 2004. 5) Almås:Vid Almåsgrillen, Borås, 27 november 2006. 6) Svaneholm:Gamla gummifabriken, Svaneholm, 25 maj 2004. 7) Kungsfors kraft:Kungsfors kraftstation, Skene, 30 september 2003. 8) Sundholmen:Sundholmen, 19 april 2006. 9)Veselången:Översvämning, Veselången, 14 januari 2005.

Intervjuad av Hasse Persson uttrycker Jan Töve att de starkaste naturbilderna ofta tas av andra än naturfotografer. Till det vill jag tillägga att på motsvarande sätt har naturfotografens ögon förmågan att berätta om samhället på starka, meningsfulla sätt. Jan Töves bakgrund är landskapsfotografiet, men i Riverside Viskan lyfter han in människan, den konstruerade miljön och vår påverkan på naturen. Också Viskan är exploaterad, men inte i Luleälvens skala. Töve fångar scener i omsorgsfullt komponerat storformat som låter världen framstå som lugn, välordnad och bekväm. Tristessen lurar i flera av fotografierna och möter ofta det lite absurda och förbryllande. Det är med förvånade ögon vi ser på det som nyss var samtid. Tusentals badankor släpps ut i ett av de ankrace som brukade hållas i början av 2000-talet. Uppslaget föregås av människor som speglar plastankorna i en triatlontävling. Den snåriga, tidlösa vegetationen i bilden nedströms Stämmemad kontrasterar de blanka rören vid Stämmemads och Kungsfors kraftstationer. Pojkarna på minigolfbanan och de vid korvkiosken ser nästan ut att undra hur de har hamnat där. Idag gör inte så många praktiska nödvändigheter att samhällena ligger där de ligger. Fabrikerna förorenar inte längre så att fisken blir oätlig, men den gamla textilindustrins giftutsläpp kommer länge lura under ytan. Betydelsen av att leva längs Viskan har skiftat från direkt nytta av vattnets kraft till trivsel, vilket i sig berättar något om samhällets utveckling. Som Herakleitos mer troligt har myntat: “Runt dem som stiger ner i samma floder flyter ständigt annat vatten till”.

Både Jan Töve och Mia Rogersdotter Gran arbetar i respektive bok nära sina geografiska ursprung. Hos båda lyser ett starkt miljöengagemang igenom, men betraktaren anförtros att själv arbeta med ämnet. De arbetar utan starka känslouttryck till hjälp, men med en strikt och formsäker metod och lågmäld röst.

Mattias Lundblad är frilansskribent och fotograf (f.1981) huvudsakligen verksam i USA där han arbetar för en rad svenska och europeiska publikationer. Oftast syns hans arbete om ämnen som konst, musik, miljö och samhällsfrågor i tidskrifter och dagstidningars kultursidor. Han är också medskapare av den oberoende konstlokalen The Kitchen Gallery i New London, Connecticut. Mattias har studerat konst, fotografi, socialantropologi och konstvetenskap vid bland annat Stockholms universitet, Södertörns högskola, Liljeholmens och Viebäcks folkhögskolor. 

Jan Töve (f.1958) är verksam i Hökerum utanför Borås. Han har studerat vid Dramatiska Institutet (DI), Stockholm och lärarhögskolan i Jönköping, men har sedan 90-talet varit verksam som frilansfotograf vid sidan av egna projekt. Hans fotografi utgår från landskapet i en vid bemärkelse där människa, miljö och samhälle kommenteras eller ingår på ett eller annat sätt, vilket kommer till uttryck i böckerna Riverside (Nya Vyer, 2007) Silent Landscape (Nya vyer, 2012), Faraway Nearby (Hatje Cantz 2017) och Night Light (eget förlag 2020). Han har ställt ut både i Sverige och utomlands, senast i samlingsutställning ”Contemporary Landscapes” på Oceanside Museum of Modern Art i San Diego (2012) och separatutställningen ”Landscapes in between” och ”Night Light” på Abecita Konstmuseum, Borås (2020).

Mia Rogersdotter Gran (1987) född i Luleå, bosatt i Kållered. Hon har en kandidat i konst från Konstfack och studerar just nu sista året på mastern i fotografi vid HDK-Valand. Hon intresserar sig för samhällets idé och blick på naturen och hur identitet och bakgrund skapar perceptioner av verkligheten. 2018 tilldelades hon Hasselbladsstiftelsens Naturfotostipendium för att genomföra Ädno / Älven / The river, som är hennes debutbok.

TILLBAKA | NÄSTA