Ewa Stackelberg, fotogram. Ur kommande boken “Nu är det vackert”.
Att kliva in i ett stort rum, nästan helt ensam med Mark Rothko målningar från golv till tak på Foundation Louis Vuitton i Paris gör något särskilt med mig. Det är svårt att sätta ord på exakt vad som händer men upplevelsen är både fysisk och andlig på samma gång. Målningarna talar till mig, gräver sig djupt in i själen.
Ett konstnärskap som påverkar mig på ett liknande sätt är Ewa Stackelbergs fotografi som befinner sig på randen mellan avbildning och konstruktion.
Stackelbergs nyfikenhet har alltid drivit henne mot projekt med osäker utgång, och hennes experimentella förhållningssätt till fotografiska tekniker har varit en central del av hennes skapande. När hennes man tragiskt omkom i en flygolycka, ledde denna katastrof till en ny fas i hennes konstnärskap. Det var en tid av djup sorg, men också en tid av konstnärlig frihet, där hon började experimentera med fotogram — en teknik där objekt placeras direkt på ljuskänsligt papper och exponeras för ljus, vilket resulterar i abstrakta bilder.
I kontexten av abstrakt fotografi kan denna process liknas vid alkemi. Det bekanta blir mystiskt, det konkreta blir abstrakt, och i spänningen mellan vad som är, och vad som kan vara, uppstår fängslande bilder. Det är en form av dialog – där materialen svarar tillbaka till konstnären och vägleder henne mot oväntade resultat. Genom experimenterandet bryter hon sig fri från de konventionella representationernas begränsningar och omfamnar osäkerheten som ett vitalt element i skapandet.
Ewa Stackelberg, fotogram. Ur serien: “Berättelse för levande”.
Fotografiet i fråga, fast förankrat i verkligheten, inbjuder oss att uppfatta det genom en abstraktion, bilderna inbjuder oss att se bortom det uppenbara. Detaljerna löses upp till former och texturer som väcker känslor och tankar som går bortom ytan. Det är som om en ny värld framträder ur det välbekanta – en värld som utmanar oss att se, inte bara med våra ögon, utan med vår intuition och fantasi.
Ewa Stackelberg rör sig i skärningspunkten mellan dokumentärfotografi och abstrakt konst. Även om hon utgår från en dokumentär tradition där berättelsen är central, söker hon sig samtidigt till det abstrakta, en resa där det konstnärliga materialet och det omedvetna ständigt för en dialog.
I denna konstnärliga process, där hon prövar och förkastar, uppstår ögonblick av magi – där en ny värld uppenbarar sig ur det mest konkreta, som jord, kropp, blad, vatten och lera.
För Stackelberg är den fysiska verkligheten alltid utgångspunkten, men hon ser begränsningar i det föreställande fotografiet, som ofta fungerar som en spegling av verkligheten, vilket kan kännas för påtagligt eller konkret. I hennes verk ser jag en önskan om befrielse från det avbildande, där hon söker en annan sorts verklighet – en som frigör henne från det bokstavliga och låter henne utforska de mer subtila och existentiella aspekterna av tillvaron.
På detta sätt uppmuntrar verken till ett djupare engagemang med fotografimediet. Det handlar inte bara om att dokumentera vad som syns, utan om att utforska potentialen i vad som kan upptäckas. Fotografiet blir därmed en pågående konversation mellan konstnären och hennes material, där varje val, varje avvisande och varje insiktsfullt ögonblick förflyttar henne närmare essensen av hennes konstnärliga vision, en strävan att skapa en plats där betraktaren kan möta det sublima och det mänskliga på samma gång.
Ewa Stackelberg, fotogram. Ur serien: “Berättelse för levande”.
Det abstrakta i Stackelbergs konstnärskap berör mig starkt och vid tiden efter hennes makes död utgjorde Rothkos verk en tillflykt. Målningar med stora färgfält som vibrerar av emotionell intensitet, speglar en liknande process där det materiella och det immateriella möts. Precis som Rothko strävade efter att uttrycka mänskliga känslor bortom det figurativa, strävar Stackelberg efter att genom sina abstrakta fotogram fånga något djupt och outtalat, något som kan finnas bortom det omedelbart synliga. I båda konstnärskapen finns en gemensam strävan att transcendendera det konkreta för att nå något universellt och evigt.