Balkong i sanatorium, Barn med barnvagn i Davos, Brygga vid sjön, Doktor Ludvig von Muralt, Edith Södergrans rum på hotell Meierhof i Davos, Flicka med katt i famn, Helena Södergran i Davos, Helena Södergran man hund och häst, Helena Södergran med katt, Hund vid tidningskiosk, Kvinna sopar Södergranska villans tak, Kvinna vid bykkaret utanför bastun, Mustaschprydd man, patient på sanatoriebalkong. Svenska litteratursällskapet i Finland, SLSA 566 Edith Södergrans arkiv, fotograf: Edith Södergran.
Hon räknas till den svenskspråkiga modernistiska diktens tidigaste och viktigaste namn. Edith Södergran (1892-1923) gav ut fyra diktsamlingar och en gavs ut postumt. Hon var också en flitig amatörfotograf under en del av sitt liv, och efter sig lämnade hon en samling om 410 fotografier som förvaltas av Svenska Litteratursällskapet i Finland.
Hennes livsbana blev alltså kort och färgad av en tidig insikt om detta, då hon insjuknade i tuberkulos som sextonåring. Hon skrev då dikten När jag en gång dött av kvalen, där andra strofen profetiskt skildrar hennes egen obduktion sedd utifrån.
Han lär säga: ”Se på flickan,
Aldrig har korsett hon burit,
Inga barn har hon fött till världen,
Se, så arbetsskygga händer.”
Edith Södergran är svårfångad som person och full av paradoxer, kanske ett direkt resultat av plats och tid. Ett fotografi av en hund vid en tidningskiosk visar franska, ryska och tyska löpsedlar och antyder en mycket kosmopolitisk miljö. Tsarryska Sankt Petersburg var födelseort. Hon hade både borgar- och arbetarklassbakgrund, gick i tysk kyrkskola och studerade sex språk. Hon började dikta på tyska, men det blev vid övergången till hemmets ålderdomliga svenska hon blev innovativ. Hon kom att färgas av rysk futurism, tysk expressionism och fransk symbolism. Hennes närmiljö fick uppleva mycket av det tidiga nittonhundratalets politiska explosivitet – oroligheter ledde till världskrig, rysk revolution, finsk självständighet och inbördeskrig. Trots det är det en lugn värld som visas i hennes fotografier. Karelska Raivola nära Sankt Petersburg blev familjens hem. Det var av fotografierna att döma en fridfull plats, även om det var en livlig järnvägsort med gott om ryska sommargäster. Fotografierna kretsar kring familjens tolvrumsvilla som är ganska social miljö, med villans anställda i arbete och uppklädda damer på besök – något som motsäger en etablerad bild av en tragisk och isolerad tillvaro. Männen är jämförelsevis få. Fadern Matts gick bort i tuberkulos året innan Edith själv diagnosticerades. Katter och modern Helena är mest förekommande i fotografierna. Sin mor hade hon en mycket nära relation till, och hon kallade henne “sin Sancho Panza”, och sig själv “Don Quijote”.
Att döden var så närvarande är ett rimligt skäl till vad Ebba Witt-Brattström beskriver som ett laddat förhållande till tid. “Dess agenter framställs som antingen löftesrika eller hotande gestalter”, skriver hon och tar andra strofen i dikten Triumf att finnas till från 1916 som exempel.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
När jag ser Södergrans fotografier ett drygt sekel senare verkar det rimligt att göra det i ljuset av detta – ögonblick frysta av någon som visste att hennes liv skulle bli kort. Det finns en ömhet i bilder av miljöer och människor i hennes närhet, och en nyfikenhet på nya platser och människor. Också en hel del livsglädje. Det syns att det är bilder gjorda av en amatör. Den tekniska kvaliteten är varierande, många negativ ser ut att ha hanterats omilt, och det är tydligt att hon själv inte tänkt att samlingen skulle bevaras eller publiceras. Ebba Witt-Brattström varnar för att göra en alltför nära koppling mellan diktarjaget och den biografiska personen, men fotografierna länkar samman och fyller tomrummet mellan dessa, även om det är svårt att säkert säga vilken roll fotograferandet spelade för Edith Södergran. Det var ingen ovanlig sysselsättning för tiden. Kodak hade gjort fotografering tillgänglig för medelklassen med lådkameran Brownie, just en sådan som hon använde.
1911 åkte Edith Södergran tillsammans med sin mor till schweiziska Davos i hopp om bot. De hade gott om pengar, bodde förnämt på hotell och reste i Schweiz och Italien. Witt-Brattström drar paralleller till den europeiska bildningsresa som var nästintill obligatorisk bland 1800-talets konstnärer och intellektuella. Sanatoriet var en intellektuell överklassmiljö med flerspråkigt bibliotek, symfoniorkester och teater. Från den tiden finns många fotografier av alplandskap, men också gatuliv och av sanatoriets vardag, miljöer och medpatienter. Edith Södergran kom att läggas in i flera omgångar under tre år för att sedan återvända till Raivola till slutet av sitt liv.
Det finns ett särskilt värde i Södergrans fotografier genom att de är personligt menade och saknar större, övergripande syfte. I hennes samtid fanns ett antal yrkesverksamma fotografer vars arbete idealiserade och romantiserade Karelen som del i det nationalistiska projektet i slaget om Finlands självständighet. Ett exempel är “nationalfotografen” Into Konrad Inha, som sökte fånga den finska folksjälen och reste samma väg som Elias Lönnrot gjorde när han samlade material till nationaleposet Kalevala. Södergrans bilder ger istället ett personligt fönster in i ett mycket specifikt liv.
Kopplingar till Södergrans komplexa politiska, filosofiska och spirituella tänkande kan möjligen med lite god vilja läsas in i en del av fotografierna. Något av det paradoxala hos Södergran yttrar sig i hur hon samtidigt som hon led av en kroppsligt försvagande sjukdom var en till synes intellektuellt okrossbar själ med obändigt egensinne. Här blir det aningen svårt att säkert särskilja diktarjaget från personen. Friedrich Nietzsches filosofi, och särskilt Also sprach Zarathustra hade stort inflytande över hennes tänkande och diktande. Ursula Lindqvist vid amerikanska Gustavus Adolphus College visar på hur den fjärde diktsamlingen innehåller Instinkt med följande rader:
Min kropp är ett mysterium.
Så länge detta bräckliga ting lever skolen I känna dess makt.
Jag skall frälsa världen.
Här låter sig Nietzsches tankar om övermänniskan appliceras – det är inte kroppsliga egenskaper utan självtvivel som begränsar människans kraft, och de grundläggande instinkterna kan komma över detta. Lindqvist drar en linje till de så ofta fotograferade katterna, som i dikter får representera dessa instinkter. Om Södergran i fotografierna faktiskt tillskrev dem en sådan uttrycklig symbolik är oklart, men tydligt är att katter spelar stor roll både i livet och dikten. Södergran uttryckte ofta ett högre, spirituellt syfte och vägrade att låta sig förminskas. “Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, skrev hon i inledningen till diktsamlingen Septemberlyran 1918.
Hon kritiserade, flydde och stred mot sin samtids idealiserade kvinnobild och patriarkat. Betydelsen av att hennes bildvärld består mest av kvinnor ska nog dock inte överdrivas. Den relativa avsaknaden av män i fotografierna står egentligen mest ut genom förväntningar på tidens fotografier, och helt frånvarande är de inte.
Med ryska revolutionen 1917 tog Edith Södergrans fotograferande slut. Familjens förmögenhet som placerats i ryska och ukrainska obligationer försvann med konfiskering av privat egendom och börskrasch. Därmed fanns inga pengar till film och framkallning. Inför döden 1923 ville hon ta med sig de flesta spår efter sig i graven. Hon fruktade “likmaskarna” – kritiker som skulle forska på henne – och lät förstöra alla sina brev och många dikter. Under andra världskriget jämnades Raivola med marken, med södergranska villan och Ediths grav. 1957 hittades hennes fotografier. Kanske gjorde rädslan för likmaskarnas tänkbara misstolkningar att fotografierna fick leva kvar och låter Edith Södergran få sista ordet om sin mytomspunna, nu försvunna värld.