Horisonten finns alltid kvar, säger Jonna Bornemark [1] och beskriver vikten av att våga fatta beslut trots osäkerhet. Jag har den stora förmånen att få lyssna på henne under Miljöbalksdagarna som Naturvårdsverket anordnade i septemberrusket. Hon lyser som en fackla bland många både angelägna och formidabla föredragshållare, står ut, därför att hon kräver något nytt av oss som lyssnar. Hon vill att vi ska höja blicken från de inrutade rutinerna, kalkylerna och övertron på det mätbara och istället lita på känslan. Uppmanar oss att tro på vårt eget omdöme. För det är ont om tid. Jonna talar om vikten av att våga lämna den trygga sfären och tänka om. Tänka nytt. Det som är mänskligt och aldrig kan ersättas av den artificiella intelligensen, är att vi kan tänka utanför uppdraget och ta med mer i bedömningen än det för stunden rationella. Att kunna omfatta horisontens förflyttning. Det stora hos människan är att hon kan ändra sig. Större än så kan det inte bli. Det är dags nu. Dags att ändra sig. Att visa omdöme.

Sommaren när vi inte längre orkade leva som om pandemin som fortfarande pågick, faktiskt pågick – drog en allt hetare värmebölja, följd av först extremtorka och sedan allt tätare uppblossande bränder, fram över Europa. Folk kollapsade på gatorna av värmeslag [2]. I stora delar av Asien var hettan ännu intensivare och uppnådde temperaturer vi människor inte är skapta att överleva. Larmrapporter om den extrema torkan och miljontals människor som svälter på Afrikas horn [3] tycktes samtidigt drunkna i rapporteringen av för oss mer närbelägna kriser. I de geografiska områden vi förlitar oss på som jordens, eller åtminstone västvärldens kornbodar, torkade och brändes det mesta av skördarna bort. I Pakistan med omnejd, efterföljdes hettan av skyfall och förödande översvämningar som sopade undan hela samhällen och lade en tredjedel av landet under vatten [4]. Som om inte den eskalerande klimatkrisens alltmer alarmerande uttryck var illa nog, så eskalerade även Rysslands krig i Ukraina och dess vansinne utan gräns. Under den här sommaren drog valdebatten i gång i Sverige. Ett nordligt kungarike utan vare sig omvärld eller horisont att döma av valfrågorna som hamrades ut genom etern.

Nu är det höst. En valspurt och ett val har passerat. Några seriösa debatter om vad vi vill med vårt samhälle eller hur vi skall hantera den globala kris vi står inför, var det aldrig riktigt tal om. Pajkastning, ogrundade anklagelser och viftande med falukorvar. Om det inte varit så viktigt hade man kunnat skratta åt det som åt elaka småungar i färd med att riva varandras sandslott. Nu lämnade hela valet en dov känsla av undergång efter sig. Av ovärdighet och en tillvaro utan visioner. Politiken ska respekteras men den måste också förtjäna respekt. Den skall både tjäna och leda, men framför allt skall den bygga vårt förtroende om den möjliga världen. Om det nära och fjärran, det lilla och stora, detaljerna och helheten. Den skall mata oss med visionen om en bättre värld, om det samhälle vi vill leva i och den tillvaro vi skall bygga för oss och våra barn. Den skall omfamna oss, lämna oss trygga och befriade i förvissningen att livet vilar i goda händer, att världen, vår värld, är omhändertagen. Mig lämnade politiken denna sommar desillusionerad.

Jag har ofta undrat om problemet med sviktande implementering av den omvälvande forskning som görs inom miljö, klimat, hälsa, samhällsbyggnad… beror på att forskare och politiker inte talar samma språk? I kombination med att myndigheterna som skall garantera demokratins genomförande är så tungrodda och ofta hierarkiska organisationer. Jag förstår mekanismen bakom, att långsamma beslutsgångar garanterar en stabilitet och förutsägbarhet. Det behövs för att slå vakt om den folkvalda styrningen. Men det finns en risk för stagnation i proceduren, en risk att man missar målen för metoden… att vi glömmer lyfta blicken mot horisonten. Att vi faktiskt inte ser vad som händer.

Att uppleva och omfatta världen handlar i hög grad om att höja blicken och växla mellan det nära och fjärran. Att ta in de stora dragen och förstå hur de relaterar till det lilla. Att förstå hur den övergripande samhällsväven länkar samman alla de små beslutens och detaljplanernas trådar i en sammanhållande matta av interagerande liv. Det finns så många trådar att nysta i, så många hål att täta – och för varje tåt, varje stygn, måste vi förhålla oss till helheten, försöka begripa sammanhangen.

Det är den tiden på året då dagarna blir kortare, vinden vassare och regnet studsar på asfalten. Vi kurar skymning och intalar varandra och oss själva att det är som allra mörkast före gryning. Helt oväntat finner jag Kristoffer Granaths bilder på SMHIs hemsida [7]. Där finns den plötsligt; horisonten! Här någonstans i bakgrunden finns det en utredare som släppte manualen och lyfte blicken. Som litade på sitt omdöme och öppnade dörren i hopp om en annan praktiks möjlighet att förmedla budskapet. Samma budskap men med annan utformning. Sådana guldkorn i myndighetssverige gör mig lycklig!

Kristoffer berättar att han visade den första utomhusutställningen med projektet Erosion på stranden i Ängelholm juli-oktober 2021. Utställningen består av suggestiva fotografier och berättelser från de skånska kusterna som är hårt drabbade av erosion, vilken ytterligare förvärras av klimatförändringarna. Projektet är baserat på intervjuer med forskare och boende vars liv påverkas av de eroderande stränderna. Här finns berättelser som spänner mellan den personliga upplevelsen av ett klimat i förändring och de fakta och förklaringar forskningen lyfter fram. I anslutning till utställningen tog Kristoffer kontakt med SMHI för att visa hur han arbetade med att visualisera klimatfrågan – och myndigheten valde att samarbeta. Bortanför de trygga och välkända handlingsvägarna utformades en samverkan mellan en aktör från det fria kulturlivet och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Den berättelsen är i sig som sång för sorgsna öron! Samarbetet har sedan utvecklats till att Kristoffers bilder blandas med posters där SMHI visar och kommunicerar sin forskning. Även länsstyrelsen i Skåne såg möjligheten att använda projektmaterialet för att lyfta förståelsen och intresset för arbetet med havsnivåhöjningar. Som ringar på vattnet har utställningen och samarbetet även engagerat skolor och universitet till elevarbeten inom klimatkommunikation. Berättelsen i berättelsen blir den om bildens möjlighet att skapa sammanhang och samarbeten. En berättelse om visualiseringens betydelse såväl för att förmedla som att ta till sig de svåra frågorna.

Kristoffers bilder öppnar min horisont. De skummande vågorna och de kämpande människorna, lagren på lagren av historier ger mig hopp. Jag tänker att på samma sätt som delarna gör helheten är den lilla människans strävan ljusranden som målar horisonten. Det må vara en smal strimma – men det är den som öppnar världen.

Pia Siri Isaksson (f. 1975) är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon är utbildad vid GFU (Grundläggande fotografisk utbildning)1996-97 och i Fine Art Photography vid Glasgow School of Art 2001-2004. Hon har även en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Kristoffer Granath arbetar främst med dokumentationer av de stora samhällsförändringarna, skildrat utifrån ett socioekonomiskt perspektiv med människan i fokus. Social hållbarhet är ledord i hans verksamhet. – Det viktiga är inte vem som gör vad, utan vad vi kan göra tillsammans och hur vi engagerar varandra. Vi människor har nämligen lättare för att anpassa oss och förändra våra liv i samhället när vi ser andra göra samma sak. Med samverkan och samarbeten kan vi alla driva omställningen till ett klimatvänligt samhälle och växa vidare tillsammans.