I

Min kiropraktor visar mig ett träsnitt föreställande ett berg när han talar om läkning. Träsnittet hänger på väggen på hans mottagning. Runt berget snirklar sig en stig upp mot molnen. Högst upp på toppen finns ett träd med gojibär. Han säger: ”Tänk på gojibären! Det är dit du ska. Men vägen är krokig. Vägen till läkning går upp och ner.”

I tanken rör jag mig uppför berget i en cirkelrörelse, trillar ner en bit ibland men fortsätter uppåt. Naturligtvis tänker jag på min stig när jag ser stigen i August Erikssons bok och utställning Circling the Mountain. Jag hoppas mitt tålamod ska vara lika ihållande som det tålamod den buddhistiske munken har som går tusen varv runt berget Hieizan nära Kyoto. Praktiken han utför kallas kaihōgyō, att cirkulera runt berget, och utförs av Tendai-munkar. Sōō Oshō (831-918) anses ha grundat kaihōgyō-praktiken, vilket visar på hur gammal traditionen är. Det är väldigt sällan en munk får godkännande att gå igenom prövningen att genomföra denna vandring. Munken som fått välsignelsen och som August Eriksson bestämmer sig för att leta efter heter Kamahori-san och går sina sista varv runt Hieizan när Eriksson beger sig dit.

Vandringen som munken utför är mycket mer dramatisk än jag först tror, när jag förundras över bilderna i Erikssons projekt, över meditationen i den upprepade långa cirkelrörelsen och funderar över tålamod och upprepning. Döden är alltid närvarande i kaihōgyō och den munk som inte klarar vandringen måste ta sitt liv, varvid han bär ett rep och en kniv med sig. I munkens båtformade hatt stoppas ett mynt för att betala färjmannen vid floden till underjorden. Efter 700 varv återvänder han till templet för en fasta på nio dagar utan mat, vatten eller sömn, vilket för honom än närmare gränslandet till döden.

Vad får August Eriksson att söka efter denna munk, gå en stig på 30 kilometer runt ett berg på natten med en pannlampa och fotografera? I det tidigare projektet The Walk utför Eriksson också en vandring och då längs en buddhistisk pilgrimsled. Munken söker upplysning. Vad söker den västerländske konstnären?

Jag vet vad jag, den västerländske patienten, söker. Jag söker en helhetssyn på min kropp som knappt finns om man inte blickar mot öst, läkning, lugn och ro och en upptrampad stig att följa... om så än i tanken. Jag förstår trösten och tryggheten i upprepningen, i att ha ett tydligt mål som kanske är svårt att uppnå men som är konkret och på så vis avskalat enkelt. Munkens vandring är en prövning som inte går att föreställa sig utifrån men målet är tydligt, glasklart. Det finns ett schema. Vad som händer under färden är dock inte förutsägbart, trots schemat. Upprepning betyder inte nödvändigtvis tristess eller lugn. Inget varv runt berget är trots allt det andra helt likt. Tvivel kan det nog finnas rikligt av under färden.

Att känna en miljö gör dess små nyanser desto mer tydliga och när intrycken är färre blir de också större. Vad tänker munken när han vandrar förbi samma platser gång på gång? Tar han in naturen eller befinner han sig djupt inne i sitt inre?

The Walk, August Eriksson.

August Eriksson visar mig en bild som inte finns med i projektet, en bild på Kamahori-san. Den är tagen uppifrån och bakifrån. Kamahori-san var inte öppen för ett möte utan passerade Eriksson, fokuserad på sin uppgift. Kamahori-sans sandaler är av vass, hans kläder ljusa och staven är lång. Jag ser inte hans ansikte på bilden och bilden är mer symbolisk än avbildande. Den är som en dröm som inte bör fångas in och analyseras och kanske därför har stannat utanför projektet. Jag tänker att munken har en biroll i Erikssons subjektiva berättelse av stigen, av berget, av skogen, av upprepningen, av cirklarna som vi kanske befinner oss i utan att det så tydligt framgår som här.

Jag tror konstnären söker efter mening genom sina bilder, genom att ge sig själv en egen stig med en början och en fortsättning. Den första vandringen, The Walk, ledde till nästa vandring som jag vet nu pågår som en tredje.  

II

Boken Circling the Mountain är en dragspelsbok, det vill säga en bok utan början och utan slut. På ena sidan boken finns bilder, på andra sidan text. Den är vikt och bunden för hand.

August Eriksson har gjort bilder, text och form och skriver i texten om kopplingen mellan seende och rörelse i asiatiska kulturer. I väst är seendet snarare knutet till förståelse, vilket är tydligt i flera språk. See på engelska kan både betyda att se och att förstå, som Eriksson påpekar i sin text. I franskan finns detta genom verbet voir, att se, och savoir, att veta. I svenskan har vi ord som inse/insikt.

Bilderna i Circling the Mountain är fotograferade på natten med en pannlampa som enda ljuskälla. Effekten av den runda, riktade ljuskällan är tunnelliknande. Stigen som löper in mellan träd, genom bergsskrevor och in i det svarta mörkret förstärker tunnelkänslan. Det är en nattvandring in i det upptrampade men ändå fullständigt okända. På Erikssons finissage hör jag en kvinna fråga honom om det inte var otäckt att gå själv på natten. Han svarar: ”Nej, eller jo… om det knakade till någonstans bland träden...” 

Circling the Mountain av August Eriksson (2019). Mått på bok: 150×215 mm. Text och design: August Eriksson. Översättning: Katherine Stuart. Boken är vikt och bunden för hand av Burmanform i 300 numrerade och signerade exemplar i kassett. Förlag: Kerber Verlag & Skreid Publishing. Installationsbilder från Galleri Axel, Stockholm.

Det finns en paradox i kaihōgyō, berättar Eriksson. Medan allt förändras fundamentalt är samtidigt allt som det var förut. Det finns ett talesätt som är med i boken: ”Before Enlightment: carry water, chop wood. After Enlightment: carry water, chop wood.” Eriksson vänder sig också mot väst vad det gäller upprepning och monotoni då han nämner Sisyfos och Albert Camus text kring sisyfosarbetet, där det i Camus tankegångar kan finnas en acceptans och värdighet, kanske till och med lycka, i det till synes meningslösa arbetet att rulla upp en sten för kulle som bara rullar ner igen och hur han ser det som en metafor för villkoren för vår existens. Sisyfos har blivit nedtvingad till Hades i dödsriket och om han får stenen att stanna på toppen av kullen i underjorden blir han fri, vilket är en omöjlighet. Han rullar upp stenen och ser den rulla ner i all oändlighet.

III

Det finns några böcker som August Eriksson läst och som inspirerat honom i hans arbeten. Jag bestämmer mig för att metaforiskt gå i hans fotspår, det vill säga läsa vad han läst. Den första boken på listan är jag välbekant med, Walden av Henry David Thoreau. Även om jag läst den bestämmer jag mig för att lyssna på den. På streamingtjänsten jag har finns den inspelad med fem olika uppläsare, varav ingen röst är tillräckligt vilsam för att lyssna till i timmar. Istället plockar jag fram citat jag sparat från den. Ett citat som dröjer sig kvar när jag betraktar Erikssons arbeten är ”Heaven is under our feet as well as over our heads”. Jag går vidare till nästa bok, Wanderlust: A History of Walking av Rebecca Solnit, där jag stryker under meningen ”Walking I realized long ago in another desert, is how the body measures itself against the earth”. Det är något med marken, terrängen som drar uppmärksamheten till sig. Den tredje boken blir The Marathon Monks of Mount Hiei av John Stevens där jag läser om sandalerna som munkarna har på sig när de går. De är gjorda av vass och ett par kan hålla 3-4 dagar om det är bra väder men endast några timmar om det regnar. Återigen fastnar jag för kontakten med marken. I ett samtal med August Eriksson kommer vi att prata om gångband, om hur aktiviteten på ett gångband kan mätas i tid och utmattning, men all erfarenhet i form av landskap, terräng och väder är borta. I bilderna från Erikssons bok The Walk skiftar underlaget tydligt. Trappsteg, trampad jord, rötter. Stigen går uppför, nerför, slingrar sig fram.

När jag letar upp två tidiga projekt av Eriksson återkommer både en koppling till marken och till att resa/färdas/vara i rörelse. Den första serien jag tänker på har han kallat Bortom stötvågsgränsen och Eriksson har då fotograferat bombskyddsrum under mark i Stockholmsområdet. I den andra serien, Friends, har Eriksson på en semester i södra Indien träffat grupper med inhemska turister. Första gången en av dem kom fram till honom med en kamera i handen trodde han att de ville fotografera honom, men de ville fotografera honom med gruppen. Bilden arrangerades enligt deras instruktioner. Han bad dem, som en tjänst i gengäld, att ta samma bild med den kamera han själv hade med sig. Av bilderna går det inte att läsa ut att det bara var ett kort möte, som förevigades med kameran, innan deras vägar skiljdes åt.

Linda Bergman (f.1976) är konstnär/fotograf, konstvetare, curator och skribent/kritiker utbildad på bland annat Stockholms universitet, Uppsala universitet, Linnéuniversitetet och Konstfack. Linda Bergman driver bokförlaget Boris Press och är chefredaktör för och medgrundare av VERK tidskrift.

August Eriksson (f.1971) är baserad i Stockholm och utbildade sig på Högskolan för fotografi och film vid Göteborgs universitet. Parallellt med sin konstnärliga verksamhet arbetar Eriksson publicistiskt. Han medgrundade och drev tidskriften Motiv under 00-talet och driver nu förlaget Skreid. Såväl hans senaste bok 'Circling the Mountain' som den tidigare ’The Walk’ listades bland årets bästa konstböcker av SvD. De fanns även med på Elizabeth Avedons lista över årets bästa fotoböcker. Tidigare utställningar inkluderar Kulturhuset och Fotografins hus. Han ställde senast ut på Galleri Axel oktober 2019.