Det är många som inspirerats och uppfyllts av Christer Strömholms fotografier men om hans polaroidbilder finns det ytterst lite textmaterial. Ändå är dessa bilder fascinerande och ofta skrämmande och de är verkligen värda att undersökas och analyseras.
Varför ändrade då Christer Strömholm under en period sitt sätt att arbeta? Varför valde han nya format som att jobba med storformatskamera och en annan typ av film? I det här fallet har han också kameran på stativ i studio. Det är en stor skillnad i arbetsmetod från att ha litat till slump och ögonblick i en klassisk dokumentär tradition och från att ha fotograferat med en småbildskamera, där man är mycket rörlig och kan vara mycket mer impulsiv i sitt fotograferande. I fyra polaroidbilder av Christer Strömholm från den här perioden har jag bland annat försökt se om det finns någon koppling till hans övriga svartvita, dokumentära produktion i val av teman. Vad är det Christer Strömholm återkommer till för typer av motiv i sin bildvärld? Det finns många fler bilder att belysa på de motivmässiga teman jag funnit och många fler faktorer som jag finner återkommande i Christer Strömholms konstnärskap men jag har här valt att koncentrera mig på isolering, det dolda och hur han använder sig av bild i bilden och har exemplifierat detta genom ett begränsat antal bilder.
Bilderna har inga titlar angivna av konstnären och nämns här bara i den nummerordning de tas upp i texten, för att åtskiljas från varandra. Anledningen till att Strömholm inte gav sina bilder titlar var att han tyckte att bilderna genom historien alltför ofta fått tjäna som illustrationer.[1] Tillkomstdatum är inte helt säkra men under blott tio dagar i augusti 1977 jobbade Christer Strömholm fram många av sina polaroidbilder. Då befann han sig i fotograf Göran Pihls studio på Bondegatan i Stockholm. Bilderna togs med en Sinar-kamera.[2] Senare gjorde Strömholm bilder också hos fotograf Lennart Durehed på dennes studio, men jag återkommer till detta.[3]
Att Strömholm gjorde dessa bilder med stöd och sponsring från Polaroid får jag veta från olika källor. Det bekräftas av sonen Joakim Strömholm, levnadspartnern Angelica Julner, fotografen Lennart Durehed och Thomas Baumbach (som sålde fotomaterial till Strömholm på butiken Kameradoktorn i Stockholm).[4] Att Strömholm var sponsrad betydde att han kunde experimentera fram nya bilder utan att behöva tänka på ekonomin. Sonen Joakim berättar att det finns stora mängder av polaroidbilder bland faderns efterlämnade material.[5] Christer Strömholm var en av de första fotograferna i Europa som fick möjlighet att arbeta med Polaroids då nya storformatsfilm Polacolor 2 (typ 808).[6] Det var inte Strömholm som bad Polaroid om sponsring utan de kom till honom.[7]
För att använda sig av så stora polaroider, 8”x10” (20x25cm), som det är fråga om i detta fall krävs dock en ganska avancerad och kostbar utrustning. Det behövs en storformatskamera och till skillnad från de bilder man tar med enkla polaroidkameror körs filmen igenom en framkallningsmaskin. Denna utrustning fann Strömholm som sagt bland annat hos fotograferna Göran Pihl och Lennart Durehed. Den senare berättar hur Strömholm kom med klara kollage, rekvisita och polaroidmaterial till hans studio i mitten på 1980-talet.
Det var dockor till exempel. Han hade ju tänkt ut, jag kommer inte ihåg, ett tio- till femtontal grejer varje gång han kom med färdiga uppsättningar som han lade upp framför kameran eller på golvet. [...] Jag har inget minne av att vi stod och dunkade fem likadana så, för att göra en upplaga. Det var inte så det var, utan han flyttade ju lite. Vi jobbade ju lite med det. Vi tog kanske fem bilder på ett motiv men de var ju inte identiska de fem. Som du säger har du ju sett olika. På det sättet är alla polaroidbilderna unika.[8]
Angelica Julners namn dyker återkommande upp när jag undersöker tillkomsten av Christer Strömholms polaroidbilder. Julner är själv konstnär och träffade Strömholm när hon gick på Fotoskolan 1969, då han var rektor på skolan. De levde sedermera ihop i tio år. De skapade konst tillsammans och delade idéer och inspirerade varandra.[9]
För att återgå till objekten i bilden minns Angelica Julner dem som loppmarknadsfynd. De kom från hennes och Strömholms gemensamma sakletande.
Loppmarknadsfynd hade han gjort långt innan vi träffades men han hade aldrig gjort någonting med dem utan de bara låg likt stilleben på alla hyllor överallt, särskilt i Frankrike. Vi kallade rummet för mausoleet, men när jag gjorde mina assemblage blev han inspirerad att använda sina föremål.[10]
Julner berättar att idén till hennes assemblage uppkom då hon besökte franska gravar, som skiljde sig mycket från svenska gravar. I Frankrike använder man sig av dekorationer och ofta fotografier på den avlidne i ovala ramar på gravstenarna.
Varje lördag, söndag och måndag besökte Angelica Julner tre stora loppmarknader i Paris för att hitta material till sina combines som fotografier, smycken, fjädrar och tyger. Christer var med henne och letade samtidigt efter fotografier, helst sådana som tiden redan gjort till fragment. Senare kombinerade han dem med andra bilder eller objekt.[11]
När jag studerar Julners assemblage upplever jag en stark koppling till Christer Strömholms polaroidbilder. Det finns likheter i motivval, i hur objekten fotograferats rakt uppifrån och i de känslor de väcker i mig som betraktare. Julners bilder är inte fotograferade med polaroidfilm utan med en småbildskamera vid namn Leicaflex och Kodachrome diafilm[12] men de visar, liksom Strömholms polaroider, på någon slags utsatthet och skörhet och påminner betraktaren om död och förgänglighet. Christer Strömholm och Angelica Julner var uppenbarligen viktiga för varandra kreativt. Det tycker jag man ser i dessa bilder.
Assemblage av Angelica Julner, 1972-1977.
Liksom Angelica Julner så har sonen Joakim Strömholm berättat om Christer Strömholms kärlek till samlandet av objekt, gärna trasiga och bortslängda saker och Joakim menar att det bottnar i hans uppväxt.
Jo, så var det då att Christer hade en ganska taskig uppväxt och blev skilsmässobarn och levde antingen uppe i Norrland eller nere i Eksjö eller i Göteborg. Jag vet inte exakt var det var men varannan sommar så var han på än det ena stället än det andra och då hann han precis göra i ordning sina grejer. Du vet ung kille som samlar på prylar. Det gjorde han. Så han hade en massa leksaker och grejer och så var det dags att flytta därifrån och när han kom tillbaka nästa sommar och skulle öppna sina lådor och väskor eller vad han nu hade så var alla de här leksakerna borta. Tillslut så började han tillverka små lådor och lade sina små heliga leksaker i sammet och grävde ner dem, för att de vuxna inte skulle få för sig att slänga vad de tyckte var värdelösa grejor men för Christer så spelade de tydligen en väldigt stor roll. Det är som små pojkar som har en massa saker i fickan, en helig sten. Det kan vara vad som helst som spelar en stor roll för en. Det där sa han en gång att det där eviga... att de vuxna bara tog hans heliga saker. Det tog han igen i vuxen ålder. Han började gå på loppmarknader. Han var så intresserad av föremål att han till och med lade beslag på min teddybjörn. [...] Varför har du den? Jag vet inte, svarade han. Annars hade väl någon slängt den och han hade säkert rätt. Någon hade säkert slängt den, för det fattades en arm och den var helt söndergullad.[13]
Bildernas objekt är isolerade från omvärlden och placerade centrerade på mitten av bildytan.[14] Även Strömholms användande av gamla uttjänta föremål som objets trouvés är ett isolerande grepp, därför att ett gammalt föremål förlorar sin tidigare mening eftersom det ryckts ut ur sitt sammanhang och sin relation till andra ting. Detta är ett surrealistiskt sätt att flytta objekt ut ur livsvärlden (vi kommer ihåg surrealisternas förtjusning i loppmarknader) för att göra dem "funna" och därmed nya igen.[15]
”Isoleringen i Strömholms fotografi förstärks ytterligare genom att fotografierna ofta saknar titlar eller information om var och när de är tagna”.[16] Strömholm har inget emot att hans bilder tolkas olika av olika människor, utan tvärtom vädjar han till deras minnen och erfarenheter.[17]
Den mest påfallande egenskapen hos Strömholms blick är kanhända ”dess koncentration, dess förmåga att välja ut och fixera ett enstaka objekt”.[18] ”Att skapa en bild handlar inte bara om att konkludera, utan lika mycket om att särskilja”[19], i synnerhet när det handlar om fotografi. Överallt finns det möjliga bilder att fånga med en kamera men det svåra ligger i att skala av och välja bort, visa det som kanske ingen annan sett i en situation, i ett ansikte eller i ett föremål.
I Christer Strömholms bilder finner jag ofta mycket starka motiv men de överglänser aldrig bilden. ”Låt inte motivet skymma bilden”[20], är ett citat från Strömholm. Han skapar alltid en spänning som räcker hela vägen och han väljer sitt ögonblick, sin komposition, sina val av objekt mycket noggrant. I detta kan jag se en upprepning av vissa teman och grepp.
Polaroid I av Christer Strömholm, 1977.
I Polaroid I finns en genomskinlig, centrerad glas- eller plastkropp av en trolig mansfigur som sträcker sig från överkant till nederkant av bilden mot en helt svart bakgrund. I magpartiet finns det ett fågelfoster eller möjligtvis en flådd, död fågel i en varmröd färg. Den röda färgen drar min blick till sig och placeringen i kroppens centrum. Manskroppen ser ut att stå i kontrapost (it. contrapposto) eller kanske som om den går, men det är svårt att avgöra då ena benet är mycket skadat. Fötter, underben, underarmar och händer liksom hals och huvud saknas. Bröstpartiet utgör ett svart hål mot den svarta bakgrunden. Mörkret i bröstkorgen förstärker en känsla av ångest i bilden. Det röda i fågeln kan upplevas som något infekterat, sårigt, blödande. Kanske bär mannen på en frihetslängtan, då fågeln för mig förknippas med flykt och frihet. Den röda färgen är eldlik och kroppens material, plast eller glas, ser ut som is. En kombination där det kroppsliga hotar med att förtäras, smältas av elden och uppslukas av den omgivande svärtan.
Manskroppen bär på ett annat liv, likt en havande kvinna. Att man ser kroppen i genomskärning påminner om anatomiska bilder. Till skillnad från sådana kan denna ses som ett försök att visa hur en människa ser ut känslomässigt på insidan. Fågeln, likt ett foster, som bärs inuti den genomskinliga kroppen borde skyddas från omvärlden men detta misslyckas då kroppen är transparent.
Djur är vanligt förekommande i Strömholms bildvärld. Det är intressant att han även lyfter in djur i sina kontrollerade och arrangerade stilleben.
Isolering, avskärmning kanske också fångenskap kan tolkas in i denna bild. Den genomskinliga kroppen stänger både inne och ute, som ett skydd och ett fängelse. Isoleringen, bestående av det svarta, öppnar för fria associationer. Det finns inget som distraherar utan fokus läggs fullständigt på objekten.
Varianter på Polaroid I av Christer Strömholm.
Det som gör att jag valt att just analysera den svarta polaroiden, Polaroid I, är att här finns ingen storleksreferens och det svarta känns mer hotfullt än bakgrundsfärgerna i de andra bilderna. Avsaknaden av storleksreferens genom den svarta bakgrunden gör isoleringen mer påtaglig. I varianten med text uppkommer dock ett intressant möte mellan en tvådimensionell och tredimensionell upplevelse.
Den genomskinliga kroppen ger mig associationer till ångest och tvångsföreställningar. Personer med melankoli kan drabbas av tvångsföreställningar om att kroppen består av ett skört eller obeständigt material och kan uppleva det som att kroppen är gjord av halm, smör, lera eller just glas.[21] ”Illusionerna kring den egna kroppen kan vara närmast psykotiska: att sakna huvud, att huden krymper, kroppen expanderar, sprängs i stycken eller smälts till vatten.”[22]
Polaroid II av Christer Strömholm, 1977.
Polaroid II är fascinerande i sin lek med det tvådimensionella och tredimensionella. Kontrasten mellan det tredimensionella huvudet och den tecknade kroppen avbildade fotografiskt gör att även om allt i slutbilden är tvådimensionellt uppfattas det inte som platt. Det blir en surrealistisk lek med djup, en illusion som effektivt påverkar mig som betraktare. Huvudet på dockan tycks sticka ut ur bilden och blicken fångar mig, på samma sätt som figuren själv är fjättrad i sina bojor blir jag fjättrad av dess blick. Det känns som om jag och dockan befinner oss i ett trångt, vitt rum och att dockan är lika levande som jag är.
Strömholm använder sig ofta av greppet en bild i bilden. Teckningen, som är avfotograferad här, kommer från en instruktionsbok om hur man fjättrar fångar.[23] Hand- och fotleder är hopkedjade men den illustrerade kroppen sitter med händerna i kors och fötterna i tofflor. Det blir en dramatisk kontrast mellan de avslappnade händerna och kroppen och de spända kedjorna. Den dubbelknäppta kostymen är grön liksom händerna. Trots att ansiktets färg skiljer sig från händernas är min upplevelse att huvud och kropp hör fullständigt samman. Detta också trots upplevelsen av en kontrast mellan tredimensionellt huvud och tvådimensionell kropp.
Ansiktet på dockan är androgynt och håret högst upp på hjässan ligger där som ett guldgult fågelbo. Munnen är röd liksom kinderna. Intressant nog är att den röda färgen är återkommande i alla polaroider jag valt att analysera här. Det är en dramatisk färg som suger blicken till sig och Christer Strömholm verkar tycka om att använda sig av den i sina bilder.
Dockansiktet stirrar på oss med en intensiv och samtidigt död, blå blick. Ögonfransarna som ramar in ögonen är målade överdrivet långa och ögonbrynen är mörka. Om den som porträtteras tittar tillbaka mot betraktaren kan den inte ägas eller objektifieras på samma sätt som om den skulle avbildas i exempelvis profil utan det blir en delad blick, ett delat beskådande.[24] Jag upplever det dock som om den starkaste blicken här är den i bilden. Dockan vinner över mig och jag viker undan för dess ögon.
Bilden skapar ett krypande obehag i mig om jag betraktar den en längre stund och det är just ögonen, de överdimensionerade ögonfransarna och dockans stirrande som bidrar till detta tillsammans med den avslappnade kroppen.
Bilder av dockor är vanliga om jag ser till Christer Strömholms hela produktion[25] och även att använda sig av en avbildad bild i bilden.[26]
Polaroid III av Christer Strömholm, 1977.
Polaroid III föreställer ett ansikte med en röd och vit mössa med veck och rosett. En distanserad blick i fjärran, en perfekt målad röd mun, en vit sjal med röda och blåa detaljer och ett randigt klädesplagg går att utläsa av bilden.
Barn återkommer i Christer Strömholms bildvärld, liksom att fotografera av bilder. Ansiktet som möter mig är docklikt, bokmärkeslikt och det skulle kunna vara en helt och hållet målad bild. Det är visserligen ett handkolorerat fotografi, som Strömholm fotograferat av, men något med bilden känns väldigt ofotografiskt. Kanske är det att det saknas en definierad bakgrund i bilden? Att det är en bild i bilden förstärker det ofotografiska.
Också här utför Strömholm en lek med tvådimensionellt och tredimensionellt, där den trasiga bilden är tvådimensionell och sprickorna känns tredimensionella. Skärvorna blir det isolerande greppet. Flickan möter betraktarens blick men en distans skapas av sprickorna som framträder som ett galler framför ansiktet. ”En bild som är en exakt kopia av föremålet är för alltid bara en kopia”[27], menade Strömholm och här blir hans tillägg i bilden hur han placerar skärvorna mot den svarta bakgrunden. Det blir ett galler, ett mosaikliknande utseende där de förskjutna bitarna skapar en ny bild. Eftersom ansiktet ser ut som en porslinsdockas skapas en ytterligare spänning och dramatik i att ansiktet är i skärvor, sönderslaget, krossat. Sprickorna leder betraktarens blick in mot centrum av bilden.
Ett isolerande grepp är också det faktum att vi är minst två led från den avporträtterade. Det som är avbildat här är inte den lilla flickan utan den trasiga bilden av den lilla flickan.[28]
Att färgerna troligen kommer från handkolorering är ett subjektivt tillägg i ursprungsbilden. Möjligtvis accentuerar polaroidtekniken kontrast och färgmättnad.
Bilden känns nostalgisk. Det är uppenbarligen en bild som sparats och fotograferats av trots att den är i bitar. Personen på bilden måste vara viktig. Det bekräftas i en text av Christer Strömholm:
Flickan i den röda hatten var min mor. Hon hette Lizzie och var född 1885 på Avenyn 18 i Göteborg. Detta handkolorerade fotografi hittade jag efter hennes död, omsorgsfullt inslaget i ett gammalt Svenska Dagblad från 1908. Bilden var i sitt spräckta tillstånd nedstoppat i ett kuvert, helt utan kommentarer och väl gömt i ett metallskrin – sparad.[29]
Med vetskap om vem bilden föreställer uppträder ytterligare distans till motivet för att flickan på bilden har sedan den ursprungliga bilden i bilden exponerats blivit vuxen och är när denna bild togs död. Hon dog 1975.[30] Denna ytterligare distans gör bilden än mer surrealistisk. Kanske är denna bild också ett sorgearbete för Strömholm.
Christer Strömholm talade i sin text ”... att göra bilder – Om den fotografiska bildens djupa förankring i bildkonsten” om ikoner och hur familjebilder under 1800-talet fick samma plats på väggen som ikonbilder tidigare haft.[31] Bilden av hans mor är nästan ikonlik med hennes blick snett mot fjärran.
Christer Strömholm, Polaroid IV, 1977.
Den fjärde och sista polaroidbilden jag valt föreställer en öppen mun och bilden är beskuren strax ovanför nästipp och beskär haka. Läpparna är slarvigt målade röda och läppstiftet är också utsmetat. Munnen är som ett stort svart hål. Ett tyg eller en gasbinda är spänt över näsan så den blir sned, vilket gör ansiktet mänskligt. Den icke-perfekta hos människan figurerar ofta i Strömholms bilder. Jag upplever det som att det handlar om att skildra ett slags utanförskap.
Det tunna tyget ger associationer till gasbinda och det röda läppstiftet får mig att tänka på blod. Huden är torr, fnasig och vit. Är den avbildade död? Jag noterar en svart, eventuellt mörkröd, fläck på kinden. Är det en mouche kanske? Christer Strömholm fotograferade transsexuella, som i till exempel Vännerna från Place Blanche[32], och jag undrar om den avbildade personen är någon av dem. Jag får veta att bilden inte föreställer någon av Christer Strömholms levnadspartners Angelica Julner eller Ingalill Rydberg.[33]
Det finns en stark kontrastverkan i bilden mellan de svarta, röda och de vita partierna. Detta bidrar till dramatik. Kontrasterna är något jag upplever att Strömholm jobbar med återkommande för att skapa spänning i bilden. Det kan vara med hjälp av färger, ljus och mörker, trasigt och helt.
Det dolda återkommer också ofta i Strömholms bilder. Det finns ett tyg, glas eller galler mellan motiv och betraktare. ”Gränsen skapar en skillnad mellan det näraliggande och synliga och det bortomliggande och mer eller mindre osynliga eller ogripbara.”[34] Man kan ibland undra vad det är Strömholm avbildar. Är det kanske just tyget, glaset eller gallret som är motivet? Om man utgår från att en fotograf lägger skärpan på det viktiga i bilden[35] kan man av detta fotografi dra slutsatsen att det är själva mellanskiktet, som gestaltas av tyget, som är det viktiga.
”Det är alltid mer som döljs än vad som syns. Även om betraktaren ibland kan inbilla sig motsatsen.”[36] ”Ju mer bilden beskurits desto gåtfullare kommer den verka på bildjaget”.[37] ”Ju mer som saknas, desto mer kan suggereras”.[38] Christer Strömholm utövar ett våld mot bildens marginal och mot bildens utanför, vilket är viktig faktor för kvaliteten i hans bilder.[39] Han visar väldigt tydligt vad det är han vill att vi ska uppmärksamma genom att ta bort allt utom just det han vill att vi ska se. Det finns dock en motsägelse i detta då han samtidigt i sin beskärning gör att vi inte riktigt vet vad eller vem det är vi betraktar.
Mysteriet med kvinnan på bilden får sin lösning i en artikel av Guy Jamais från 1977, där det avslöjas att kvinnan är Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (numera Ekman). Denna bild finns dessutom i många varianter.[40]
Min undersökning av om Strömholms motivval och teman förändrats av teknik och sätt att arbeta visar att det finns många likheter mellan hans dokumentära bilder och dessa polaroider. Djur, barn och trasiga objekt är vanligt förekommande både bland de iscensatta och de dokumentära bilderna. Död och förgänglighet behandlas ofta. Kompositionsmässigt använder sig Strömholm av snäva beskärningar vilket drastiskt separerar motivet från omvärlden och skapar en isolering eller så isolerar han bilden, som i Polaroid I och II, genom att skala bort allt runt motivet och exempelvis ha svart eller vitt som bakgrund.
Ett mellanskikt mellan betraktare och objekt återkommer. Strömholm fokuserar ofta på detta mellanskikt, både emotionellt och tekniskt i både sin svartvita dokumentära produktion och i sina arrangerade färgpolaroider.
Något jag upptäckte under mina analyser var Strömholms arbete med en tvådimensionell och tredimensionell upplevelse genom att fotografera en kombination av tvådimensionella och tredimensionella objekt.
Det finns många bilder att belysa på de teman jag tagit upp i texten och uppenbarligen också fler att upptäcka och fundera kring. Det är intressant att leta efter mönster och återkommande motiv i Christer Strömholms konstnärskap. Det har hela tiden, när jag undersökt hans bilder, känts som att det finns en röd tråd som leder mig vidare mot nya upptäckter och återseenden.