MEGA för tankarna till något storslaget – och det är ett storslaget projekt som Maria Elena Guerra Aredal dragit igång. Att helt få grepp om vad MEGA Foundation är för något är inte så enkelt som att besöka det lilla galleriet som är inhyst i en lägenhet på Södermalm. Det finns så många bottnar och tankar invävda i detta projekt som spränger gränser och utmanar konventioner. Inte minst detta att jag efter inbokat besök bjuds in till ett galleri, som samtidigt är en lägenhet... inte bara ett galleri inhyst i en lägenhet istället för en lokal... eller en gallerilokal som någon också bor i... utan en vanlig tvårumslägenhet i ett vanligt hyreshus, som innanför dörren är allt annat än vanlig. Men så är inte heller Maria Elena en helt vanlig gallerist och kurator! I sitt hem har hon skapat ett rum för människor och konst och för det dynamiska utvecklandet av idéer där det utforskande skapandet står i centrum. Ett galleri och ett hem, med de två rumsliga sfärernas alla motsättningar sammansmälta till en synnerligen organisk mötesplats.
Att lyfta saker och ting ur dess konventionella sammanhang är ett medvetandegörande om hur mycket vi tar för givet, hur våra vanemönster och förväntningar leder oss genom tillvaron. Detta verkar vara Maria Elenas paradgren; att ifrågasätta normer och vända ut och in på konsensusbegreppen med ett sunt varför? eller Tänk om – istället...?! En mental kullerbytta som får oss att lyfta blicken och också bli medvetna om oss själva, inte bara om hur vi som individer förhåller oss till olika situationer i omvärlden, utan omvänt vad omvärlden förväntar sig av oss i dessa situationer... och hur vilsna vi blir när det inte är som vi förväntar oss. Kanske beror det på, som hon själv säger, att MEGA Foundation alltid har behövt förhålla sig till något annat jämsides, eftersom verksamheten startade helt utan budget eller den ekonomiska tyngd man vanligtvis förknippar med gallerier. Maria Elena har letat efter möjligheter där andra sett hinder, utifrån vad det tycks, en aldrig sinande entusiasm och nyfikenhet. Parallellt med andra jobb, andra verksamheter, andra användningsområden för den rent fysiska platsen. Ett förhållningssätt som också inneburit att MEGAs verksamhet på ett naturligt sätt tagit ett stort steg in i områden och miljöer där konsten oftast är frånvarande.
Direkt innanför dörren uppstår den första tankevurpan som får mig osäker om var jag faktiskt befinner mig: jag möts i hallen av galleristen, bakom henne längre in i hallen anar jag köket och matbordet, direkt in till vänster identifierar jag gallerirummet... ska jag ta av mig skorna? Det är en tillsynes banal tanke och hon identifierar direkt min tvekan, skrattar, ”De flesta brukar bli osäkra på om de ska ta av sig skorna; om de kommer hem till mig eller till ett galleri” säger hon och förklarar att jag bestämmer själv. Jag tar av mig skorna, det känns respektlöst att låta bli och det här är en människa jag verkligen respekterar! Redan där flyter vi in i samtalet och jag tänker att det är nog så här hon möter sina gallerigäster i allmänhet? Med en spontanitet som gör att det som kanske kunde känts obekvämt i situationen att besöka en främmande människa i hennes hem, aldrig ens skymtar förbi. Vi talar om det och om hur det känns i den omvända rollen, att ta emot okända i sitt hem. Hon förklarar att hon gillar spänningen, och tänker jag spännvidden, mellan det offentliga och det privata. Hon uppskattar att se sitt hem som en social plats, att flytta in den offentliga sfären i det privata rummet... samtidigt som det privata rummet blir en offentlig plats. Det skapar en dynamik också i mötet med dem som besöker galleriet, till sist hamnar de ofta över en kopp kaffe i hennes kök och i djupare samtal om konsten, skapandet och livet. Att det blir en djupare upplevelse av konsten för den som kommer hit, men också för henne som förmedlare av det hon ställer ut. Hon får en unik möjlighet att se hur konstnärskapet och projektet förs ut i världen genom andra människor och hur deras upplevelse av konsten hon visar blir en del också av hennes egen.
MEGA Foundation är ett ganska hemligt, för många säkert osynligt galleri, men genom det synliggör det på många sätt själva fundamentet i att visa konst. Att konsten i sig strävar efter att spränga gränser och söka nya vägar och utlopp. Maria Elena förklarar hur hon drivs av dialogen och processen tillsammans med konstnären i utställningens tillblivande. Arbetet med att få ett verk att både landa och lyfta i det rumsliga.
Hon upplever att det i stor utsträckning saknas kreativa ytor i Stockholm, där det som visas på kommersiella gallerier dikteras av vad som är säljbart, medan man för att komma i fråga på offentliga institutioner istället måste vara väldigt etablerad. Det är ont om utrymme för experimentellt skapande där det konstnärliga uttrycket kan utmanas och utvecklas. Det händer också något annat när man lyfter ut galleriet ur dess traditionella exklusiva position i samhällshierarkin, en form av offentligt rum som många inte känner sig bekväma i eller kanske ens välkomna att besöka: Ett galleri i ett hem ger en ingång till andra människor, även om naturligtvis vissa känner sig obekväma just därför att man passerar från den offentliga till den personliga sfären, så öppnar en ny yta upp för en annan publik. Man kommer närmare. MEGA Foundation känns nära. Nära till mötet, nära till konsten, nära till både konstnären och kuratorn, det skapar en stark upplevelse av delaktighet.
Det rum där galleridelen är inhyst är egentligen sovrummet. Väggarna är inklädda i nya väggar som tydligt definierar galleriet. Detta handlar dels om en önskan att rent fysiskt skapa ett rum i rummet, dels om att som hyresgäst skydda lägenhetsväggen som ju formellt inte är hennes egen. För just den här utställningen har även fönstret byggts för, något jag inte ens noterar förrän Maria Elena påpekar det, så självklart accepterar jag detta som ett gallerirum när jag väl klivit in. När jag besöker MEGA hänger fortfarande Viktor Fordells utställning Seven days of flicker kvar, fastän att utställningstiden egentligen gått ut. Det är en fotoutställning där fotografierna i det närmaste gjorts osynliga. I linje med min allmänna upplevelse av MEGA som en plats som kullkastar det vedertagna, en Alice i underlandet värld där ingenting nödvändigtvis är vad du förväntar dig att det ska vara. Längs väggarna i rummet löper en färgglad ledstång. Vid närmare betraktande visar sig de lysande färgerna vara förvrängda bilder... Om jag inte på förhand vetat att det rörde sig om fotografier hade jag knappast tagit dem för det, formatet en rundsvarvad ledstång skapar ingen föreställning om att jag ska presenteras för fotografi. Jag frågar om de är printade direkt på ledstången, tänker att bilderna är datamanipulerade för att likna speglingen på en ledstång... för att flyta ihop tillsynes skarvlöst, men får förklarat att det är precis tvärtom. Viktor Fordell har fotograferat speglingar i en ledstång, som han sedan kopierat upp och fäst runt en annan ledstång i samma format. Förvrängningen av bilden är analog och gör mig uppmärksam på de små detaljerna i vardagen vi så ofta springer förbi. En blomma speglad i en ledstång är fantastiskt vacker och en människa som speglas kan förvandlas till en färgsprakande abstraktion som för tankarna till norrsken. Vi ser andra saker när vi inte vet vad vi ser. Världen kan växa om vi uppmärksammar de små skiftningarna, tycks bilderna viska i detta rum som själv leker med synlighetens och osynlighetens förvillande perspektiv.
