Martin Magntorn, 1-2 från utställningen Dagar på Martin Bryder Gallery, 2024. 3 Hockey table game, 4 Days, 5 Entertainer.
”Där bodde min bästis”, sa jag till min 13-årige son och pekade upp mot några lägenhetsfönster. Vi hade kört en halvtimme för att han skulle klippa sig hos ”rätt” frisör och salongen jag hittat på nätet visade sig ligga i min barndomsväns gamla kvarter. ”Där har jag sovit många nätter”, fortsatte jag. ”Så som ni gör nu.”
Senast kvällen innan hade jag letat fram madrasser, täcken, kuddar och lakan till fyra tonårskillar; hemma hos min kompis hade extrasängen alltid stått hopfälld bakom hennes sovrumsdörr. Jag minns att det aldrig gick att sätta sig i den, för då föll den platt ihop. I stället var man tvungen att sträcka ut ett ben och lägga sig raklång. Och sedan bli liggande. Så lustigt. Jag hade inte tänkt på den där sängen på flera år.
Några dagar senare besöker jag Martin Magntorns utställning Dagar på Martin Bryder Gallery i Lund. Det första som möter mig är en grön sovsäck, hängande likt en böna, i något som påminner om en klädställning. Verket heter Puppa och återigen slungas jag tillbaka till de där övernattningarna i mitt-emellan-land. Doften av främmande tvättmedel i sängkläderna, visksamtal i mörkret, tonårstankar, oändligt tonårsliv. Jag då, sonen nu.
Men då sovsäcken och Puppa väcker minnen från min ungdom är det snarare som förälder jag speglar mig i resten av utställningen. Där är klädberget som växer mig över huvudet, hur ofta jag än tvättar. Där är viljan att ge barnen ett kul och aktivt sommarlov med badminton och kasta-ring – men också besvikelsen, och den sorgesamma insikten i att inget längre är som förr. Där är känslan av att bara vilja lägga sig raklång mot ett svalt stengolv, djupandas och dra ett gammalt hockeyspel över sig.
Dagar är dagar jag känner igen, både genom de faktiska tingen på bilderna och genom den omsorg de ger uttryck för. Att vara förälder är lika mycket att älska och vilja väl som att streta på och stå ut. En känsla som Martin Magntorn fångar fint – både i sina fotografier och skulpturer – ofta med en slags lågmäld, men samtidigt färgstark, humor.
Verket Son-father-father-son har en lite allvarligare underton. För vem håller egentligen upp vem i en familj? Eller – för den delen – tynger ner? Föräldraskapet har varit centralt i flera av Martin Magntorns arbeten. I boken Daddy Cool, utgiven av Breadfield Press 2020, gjorde han ett försök att närma sig sin far – den framstående bostadsmäklaren – på nya sätt efter hans död. I Mamman utan skugga, som ska ges ut hösten 2024 på samma förlag, ligger samtal med hans mamma till grund för berättandet i både bild och text. Och i båda böckerna löper trådar till det egna föräldraskapet.
– Min pappa och jag hade en okej relation innan han gick bort, men det var först i efterhand jag fick en tydligare bild av honom och kunde förstå mer av hans handlingar och sätt att vara på.
Att göra en bok om min mamma var från början inget jag hade haft en tanke på; kanske för att jag trodde att jag kände henne bättre än min pappa. Men något förändrades när han dog, det var som att hennes inneboende personlighet kom fram. Som att hon började lysa eller glöda i en annan färg. Det väckte min nyfikenhet och jag insåg att min pappa nog hade skymt sikten ibland – gjort det svårt att se hela henne. Sedan var det nog också den egna upplevelsen av föräldraskapet som bidrog till att jag tänkte att jag, genom arbetet, kunde lära mig något. Kanske skapa en förståelse kring varför det kan kännas så svårt och utmanande att vara förälder ibland. Mycket av arbetet handlar ju i slutändan om att förstå sig själv och var man kommer ifrån, berättar Martin Magntorn.
I boken Mamman utan skugga vävs hans egen barndom samman med mammans. I utställningen Dagar har utforskandet av föräldrarollen skett i det egna hemmet i Malmö. ”Som ett försök att stanna tiden ett ögonblick, eller att få syn på vardagen som annars så lätt bara rusar förbi.” Han berättar att han tycker om att arbeta parallellt med utställningar och böcker.
– De kan ha en fantastisk samverkan. Böcker blir naturligt mer slutna och avslutade i sitt uttryck. En utställning kan pysa ut friare och skapa lösare associationer för betraktaren. Ge mer luft mellan verken och skapa en annan sorts liv. Dessutom kan man få ta del av samtal och reaktioner på ett helt annat sätt i galleriet, jämfört med när man ger ut en bok.
Jag stannar upp vid ett fotografi av två kvinnor i en säng. Kanske en mor och en dotter. Och plötsligt är den där igen, den osynliga tråden genom tidslagren. Solen som strålar in, minnena som plötsligt poppar upp och binder samman då med nu. Och det vackra, men samtidigt vemodiga i det.
13-åringens frisyr? Den blev – trots moderns välvilja och tre körda mil till ”rätt” salong – fel. Men nästa gång ett sådant föräldramisstag begås vet jag åtminstone vad jag ska göra. Gå ut i förrådet, djupandas och dra ett gammalt hockeyspel över mig.