Jag känner igen mig i Lars Tunbjörks bildvärld. Jag åkte med min familj på husvagnssemester. Vi var på Skara sommarland, stora lågprisvaruhus som Ullared och några kända bilder Tunbjörk tog är från Öland där jag växte upp. Jag träffade Lars ett tiotal gånger skulle jag gissa. Första gången var våren 1997, då han förläste på GFU (Grundläggande fotografisk utbildning) på Folkuniversitet. Jag gick den intensiva och årslånga kvällskursen i fotografi där, i lokalerna som då låg på Götgatan i Stockholm – innan Götgatan blev ett konsumtionsstråk. Han kom och visade diabilder och gjorde stort intryck med sin lågmälda föreläsning och sina inte så lågmälda, färgstarka bilder av Sverige. Hans bok Landet utom sig hade några år tidigare kommit ut och slagit Sverige med häpnad. Är det så här Sverige och vi ser ut genom en kameralins? Ingen hade visat oss det innan på detta sätt. Landet utom sig från 1993 var dock bara en mild föraning om var vi skulle befinna oss idag med gigantiska köpstäder och gallerior, överkonsumtion och miljöproblem. Landet utom sig har blivit än mer utom sig.

Fotografi: © Lars Tunbjörk. Ur boken Landet utom sig.

Många år senare korsas våra vägar då vi sitter på en fotografmiddag efter någon vernissage. Det har precis kommit en ny digital pocketkamera som det går att ta RAW-filer med, något fotograferna längtat efter. Kameran går runt bordet. Tunbjörk är intresserad, trycker på kamerans blixt, höjer kameran och fotograferar rakt framför sig. Mannen mitt emot honom, jag minns tyvärr inte vem det var, har just höjt sitt rejäla ölglas. När jag sekunder senare ser på kamerans display har Tunbjörk lyckats ta en bild på mannen genom ölglasets botten som förstorar och förvränger ansiktet likt en Francis Bacon-målning. Han har lyckats göra en ”Tunbjörk-bild”, bara så där i all hast. Den var bra och jag minns att jag var imponerad i tysthet.

På en liknande vernissagemiddag pratade vi en del. Tunbjörk berättade om vikten av att vara född i Borås för hans bildskapande. Jag förstod vad han menade. I min uppväxt åkte jag med mamma på bussresor till postordervaruhusens och textilindustrins mecka Borås. Där fanns miljöerna han fortsatt sökte i sin bildvärld. Boken I love Borås kom ut 2006. Dess neonfärgade, skyltliknande omslag skriker på samma sätt som reklam skriker. Under skyddomslaget döljer sig en bild från varuhusen i Ullared. De gigantiska kundvagnarna, som visas i bilden, är så stora att de gör att vad du än som konsument stoppar i dem upplever du det som att du handlat alldeles för lite. En kvinna i bilden pekar på en chokladask och barnet framför henne står vid en kundvagn fylld med ostbågar, chips och plastrullar av något slag. Det är plast och skräpmat och reklamtexter i ett virrvarr. Liknande bilder i boken finns från storvaruhus i Stockholm. Det är inget landsortsfenomen. I love Borås är formgiven av Greger Ulf Nilson, liksom boken Kontor / Office som kom några år tidigare, 2001.

Fotografi: © Lars Tunbjörk. Ur boken I Love Borås.

Under något år extraarbetade jag som kopist i en bildateljé som låg i ett gammalt slakteri. Alla rum var kaklade och jag minns hur det kändes lite som att sitta på botten av en simbassäng. I ett av rummen jag arbetade i fanns endast sjaviga skrivbord och datorer med gigantiska kabelhärvor. Golvet var slitet och kleinblått. Lars Tunbjörk var en av kunderna och kom för att skanna sina negativ. Min tanke när han klev in i rummet, där jag satt, var att jag befann mig i ett av hans motiv. Jag log för mig själv när jag såg humorn i min arbetsmiljö. Jag arbetade åt några av Sveriges bästa konstnärer och fotografer, sittandes på botten av en simbassäng med en kabelhärva som tagen ur boken Office / Kontor.

För mig är det omöjligt att bläddra i fotoboken Office / Kontor utan att tänka på den tragikomiska 90-tals komedin Office Space och den skildrade misären av att jobba på kontor. När en av kontorsarbetarna i filmen blir påkörd och slipper att jobba är han lycklig och säger glatt till kollegorna ”Good things can happen in this world. I mean, look at me”. De sterila, omänskliga, lysrörsbelysda miljöerna med heltäckningsmattor i grått ger lätt klaustrofobi. Är det här inte så långt från sin ursprungliga miljö människan kan komma? På omslagsbilden finns en skylt med röda bokstäver som det står EXIT på, en flyktväg ut.

Fotografier: © Lars Tunbjörk. 1.) Ur boken Office / Kontor. 2.) Ur boken Vinter.

Skulle jag velat bli porträtterad av Tunbjörk, då? Nej, det hade nog varit lite skrämmande. En blixt i ansiktet, porer som syns, fläckar i huden. Kanske skulle rentav själen synas i det starka ljuset, alla dolda sorger och rädslor. Den mest gripande av hans bildserier är nog Vinter. I vintermörkret framträder det dolda än tydligare när blixten går av. Kanske har vi släppt på garden under det mörka vinterhalvåret, tänker att ingen ser väl oss ändå i det svarta. Men Tunbjörk såg, kände kanske igen sig och visste därmed var han skulle leta. Det finns en ömsinthet i det avslöjande, ingen illvilja. Det är därför jag tänker att han kanske kände igen sig, att bilderna ibland kanske var som självporträtt.

På vernissagen till separatutställningen av bildserien Vinter på Moderna Museet såg jag bara Tunbjörk på håll. Det var alltför mycket folk för att ta sig någonstans i vimlet. Det var lite som att vara på en tyst rockkonsert en våning ner i museet. I trappan upp och på våningsplanet ovanför var det också fullt. Succé kan man säga. Sista mötet med Tunbjörk skedde i samma lokal som Vinter visades i. Den gången var det en samlingsutställning där svenskt fotografi ur museets samlingar visades och mötet skedde framför hans bilder. Annika Wik, filmteoretiker, stod bredvid mig och jag minns hur jag fick tillfälle att säga hur bra hans bilder är, hur bra fotograf jag tycker han är. Jag är glad att jag fick säga det, för det blev sista gången jag såg honom innan han gick bort 2015.

Lars Tunbjörk lämnade över 500 000 negativ efter sig. Eftersom det häpnadsväckande nog inte finns någon institution som tar hand om vårt fotografiska bildarv startades Lars Tunbjörks Stiftelse 2016 som har som syfte att: "...ekonomiskt och på andra sätt stödja bevarandet, vårdandet och tillgängliggörandet av Lars Tunbjörks fotografiska och konstnärliga arv."[1]

Linda Bergman (f.1976) är konstnär/fotograf, konstvetare och skribent/kritiker utbildad på bland annat Stockholms universitet, Uppsala universitet, Linnéuniversitetet och Konstfack. Linda Bergman driver bokförlaget Boris Press och är chefredaktör för och medgrundare av VERK tidskrift.

Lars Tunbjörk (f.1956) arbetade i början av karriären som pressfotograf på bland annat Borås Tidning, Stockholms-Tidningen, Aftonbladet och Dagens Arbete. Lars Tunbjörks stora genombrott kom med boken Landet utom sig och med sitt dokumenterade av sin samtid blev Lars Tunbjörk en hyllad världsstjärna där till exempel USA föll handlöst för hans fotografier och där han fick uppdragsgivare som The New York Times Magazine och TIME. De älskade hur han med sin kamera och sin unika mix av humor, värme och svärta visade platser och situationer som annars inte syntes. Parallellt arbetade han med sina egna projekt som utmynnade i tio fotoböcker, flertalet utställningar och hans fotografi finns representerat i samlingarna hos såväl MOMA som Centre Pompidou, Moderna Museet i Stockholm, Hasselblad Center, Borås Konstmuseum och Maison Européenne de la Photographie i Paris.

TILLBAKA | NÄSTA