Tillbaka | Nästa

Att blicka rakt in i materien och förlora sig

Text: Niclas Östlind, Verk: Åke E:son Lindman
Publicerad: 2024-07-19

Åke E:son Lindman. Kemigram.

Som liten kille i mitten på sjuttitalet fick jag – i likhet med många andra – en kemilåda. Den rymde olika preparat, pulver och vätskor som kunde blandas i provrör och följde man instruktionerna som bifogades genomfördes små experiment. Jag var inte tillräckligt systematiskt lagd och saknade tålamod så det blev mest fräsande och svavelluktande brygder av alltihopa. Lådan rymde också ett enklare mikroskop och med det öppnades en helt ny värld. Mellan två tunna glasskivor kunde man placera fragment av fjärilsvingar, växtdelar och – om någon vågade sticka sig i fingret – en bloddroppe. När skärpan ställts in framträdde strukturer, former och rumsligheter som inte var möjliga att se med blotta ögat.

En liknande hisnande känsla infinner i mötet med Åke E:son Lindmans kemigram. Det är ett arbete som pågått i många år och tagit olika riktningar. Gemensamt för bilderna är dock att de förflyttar betraktaren till platser som finns någon annanstans; kanske inuti kroppen med vävnader och nervtrådar som är kraftigt uppförstorade, eller grottor där droppformade stalaktiter hänger från taket och stalagmiter reser sig underifrån likt uppochnedvända istappar. Kemigramen tar oss ned under vattenytan, bland växter som slingrar sig och böljar av havsströmmarnas rörelser. Men också in i täta skogar fyllda med trädstammar som står i rader bredvid varandra, eller till platser som låter oss blicka ut över vidsträckta slätter, dalgångar och bergslandskap, eller över hav och himlar där bilden delas av horisontens raka streck.    

Åke E:son Lindman. Kemigram.

Vad som också kännetecknar kemigramen är deras iögonenfallande fysiska närvaro – en egenskap som väver samman bilderna oberoende av vad de tycks föreställa. Det handlar först och främst om de ljuskänsliga papperna med sina olika ytor och tjocklekar, men också om de täta eller transparanta skikten som spåren av kemikalierna ger upphov till. Variationen av toner spänner från partier av mörkt rödbrunt till rosa- eller grönskimrande slöjor.

I flera fall förstärks pappernas fysiska egenskaper av veck, brott eller revor som har uppstått när bilderna knycklats till och bearbetats. De avsiktliga skadorna synliggör den skapande processen och bidrar till den känsla av föränderlighet som genomströmmar kemigramen. Bilderna är resultatet av ett samspel mellan upphovspersonen, framkallningsvätskorna och fotopapperet – och de vittnar om både improvisatoriska färdigheter och en lyhördhet för slumpens möjligheter.

Åke E:son Lindman. Kemigram.

Det oförutsägbara väcker nyfikenheten och viljan att utforska kemigramens imaginära världar – platser som, via bildernas materialitet och den kamerlösa processen, öppnar sig för våra blickar och vår fantasi.

Niclas Östlind är fil. dr i fotografi, curator, lärare och forskare på enheten för film, fotografi och litterär gestaltning vid HDK-Valand. Han arbetar för närvarande med forskningsprojektet: Moment: linsmedial evidens och estetik i Sverige 1939–1969.

Åke E:son Lindman (f. 1953), Stockholm, är utbildad vid Konstfack 1975–77 och sedan 1982 verksam som frilansfotograf med inriktning på arkitektur.  Han har ställt ut separat på exempelvis Camera Obscura, Konsthallen i Hishult, Hasselblad Center, Björkholmen Gallery och i grupputställningar på exempelvis Fotografiska Museet och Moderna Museet i Stockholm.