Airplane, Icarus och Labyrinth.

Tre verk av Neil Goldstein i närmandet till himmel och jord.

De knyts samman genom den grekiska mytologin och berättelsen om Ikaros och dennes far Daidalos.

Neil Goldstein (1939–2001) född i New York kom till Sverige 1968 för att gå på Christer Strömholms fotoskola. Där kom han snart att själv undervisa.

Jag gör en berättelse om Neil Goldsteins verk med den koppling som finns mellan temat Himmel och jord och men den möjlighet jag har som levt med Neil sedan 1973 fram till Neils död 2001. Ett något vanskligt tilltag men utgår från fakta om tre av Neils arbeten. Neils arbeten som finns och Neils egna och andras ord. /Bedömningar om verken utifrån recensioner./ Lämnar till läsare att utifrån bilder och denna text att få en inblick. Tolkningen behåller jag för mig.

Att övervinna en skräck som att våga flyga blev för Neil verket Airplane. Innan dess tog sig resan över Atlanten annat färdsätt. Först arbetade Neil på båtar som gick efter den svenska kusten och för att därefter få gå på Atlantfartyg. Både på M/S Alabama och Svenska Amerika Linien m/s Sagaholm. Möten med båda mörker och ljus över havet. Rädsla över att flyga övergick i en fascination för detsamma.

Projektet Airplane började med förfrågningar till flygbolag om att från cockpit med kamera på stativ få fotografera himlen. Flygbolaget Finnair svarade på idén och tillät Neil att fullfölja sitt projekt. Efter ett antal resor kom verket Airplane att slutligen bestå av 17 unika bilder. C-prints, monterade på diamantglas på en massiv ram av björkträ, i en upplaga av 1 ex 70x70x4,5cm.

Tre bilder ur Airplane inköptes av Landstinget och placerades i ett anhörigrum på Danderyds sjukhus. Den placeringen blev upptakten till ett samtal mellan Per Hüttner, då curator på Konstakuten på Södermalm, och Neil och blev en installation med de tre verken och med lån av bårsäng, landstingets gula filt och ett rum möblerat liknande det på sjukhuset.

Neil Goldstein. Anhörige Rummet.

Per Hüttner

Verken finns i 'Anhörige Rummet', vilket är den plats där anhöriga kan ta ett sista avsked av en vän eller familjemedlem då de nyligen gått bort…

Verket och den förflyttning av plats och sammanhang som Goldstein gör väcker komplexa och svåra frågor om gränser mellan det privata och offentliga. Från Goldsteins egna frågor runt kulturell tillhörighet och vad som konstituerar 'hemma' i de stämningsfulla och magnifika fotografierna, till vem och i vilken situation vi har tillgång till de av statsmakten färdigställda rummen för sorgearbete.

Verket är i sin poetiska lätthet både en provokation och en hyllning till livets största och viktigaste frågeställningar.

Klingspor kommenterar i Expressen, 28/10 2000.

”…

Och pappershandukar (usch, varför tänker jag på onanibåsen i poseringsrummen?). Fällda tårar torkas av landstingets bakteriefria näsdukar. Sorgen organiserad, omhändertagen. Institutionssorg. Det var länge sedan snyftande begravningståg gick genom staden.

Tänk krisgrupper. Betald medkänsla, sorgen under kontroll, inte ute på gator och torg i obetalda amatörens händer. Vår tids medkänsla omvandlad till det kliniska ordet empati.

Tänk rökruta. Bli ledsen här. Snyt. Landstinget bjuder.”

Fred Andersson i Svenska Dagbladet, 28/10 2000.

”…Jag sitter i en kopia av rummet … här uppstår intressanta frågeställningar om sanning och fiktion, eller om andlighet, konst och institutioner. Kring den till hälften utdragna pappersnäsduken på bordet kan man utveckla en hel konstteori. Jag vet inte om konstnären eller en besökare dragit ut näsduken, men så länge jag inte rör den blir förblir den ett fruset ögonblick (stilleben). Allt är inte meningsfullt men kan bli föremål för meditation.”

Genom museichef Elisabet Haglund kom Airplane att visas på Borås Konstmuseum 2001. Neils text Airplane ingår i den katalog som gjordes till utställningen. Katalogen var en vit, liten papplåda och Airplane stämplad med en gummistämpel i blått. Innehållet bestod av fem så häften med en text av Neil (återgiven här), museichef Elisabet Haglund, pilot SAS Torsten Elfhag, meteorolog Per Holmgren SVT och konstskribent Anders Olofsson. Dessutom innehöll katalogen två installationsbilder och tre detaljer utskurna ur en Airplane print, 10x10cm. Kataloghäftena formgavs av Marie-Louise Weise, Borås Konstmuseum.

Citat ur texthäftena till Airplane:

”…I Neil Goldsteins bilder saknas objektsliga referenser. Himlakropparna är ljus, amosfären är ljus och tätare atmosfär är moln och den icke synliga utgångspunkten är flygplanet…

Bilden kan liknas vid bilden när man ser mot ljuset genom ögonlocken. Ögonlocket , den förtätade anhopning av molekylarena som hindrar blicken, men håller kvar ljust. Men bakom ögonlocket och på jordytan är det annorlunda. De atmosfäriska molekylerna har mindre täthet på 11 000 meters höjd än vid jordytan. Blicken kastas ut mot oändlighetens gränser. I den tunna atmosfären som flyplanet rör sig i…

Neil Goldsten visar genom sina bilder människans möte med jordatmosfären, ett koncept som omfattar ett metafysiskt perspektiv, ett möte med det oändliga, av att befinna sig i gränstrakter där tomheten är ett tillstånd.

Elisabet Haglund

”När jag ser på bilderna påminns jag om en roman av Paul Bowles, The sheltering sky. Där drivs tre amerikaner allt längre in i Saharas öken av krafter som är dem övermäktiga. För att överleva borde de vänt åter mot kusten och civilisationen men istället vandrar de in i en värld som hotar att förgöra dem. Den skyddande himlen är vår livssfär. Utan den går vi under, livet blir en omöjlighet. Ett hölje vi ömt borde vårda. Denna tunna hinna är något som fyller bilderna vi ser. Om vi betraktar dem noga, kan vi kanske få syn på det som gör livet möjligt. Den livgivande energin i vår biosfär. Förstår vi överhuvudtaget vilken respekt vi ska visa detta hölje? Eller går vi mot vår undergång i en värld fylld av outhärdlig hetta?...

Bland kondensstrimmor på 10 kilometers höjd blir vår sårbarhet i livets och jordens tunna hinna så uppenbar. Här, i en luft som är för tunn för att ge liv, är världsrymdens mörker att ana. På vår resa skiftar himlen i kobolt, antwerp till indigos djup. Solen sänker sig i ett brinnande hav som förstärks i intensitet av våra luftföroreningar. Sedan tar nattens djup vid…”

Torsten Elfhag

”Vi är inuti molnen. Från marken kan de se fasta och kompakta ut, men här uppe så märker vi att de har samma konsistens som tät dimma har på marken. (Och det är ju inte så konstigt eftersom dimma också är moln, moln som ligger på marken.) Man tappar orienteringsförmågan. Allt är likadant åt alla håll. Vad är egentligen uppåt och nedåt???

Men så börjar det bli ljusare och plötsligt är vi ovanför molnen. Himlen är intensivare och djupare blå än vad den brukar se ut från marken. Det beror på att atmosfären är tunnare och luften kring oss inte lika bra kan sprida ut solljuset över hela himlen, utan mer av rymdens färglösa mörkhet "färgar" av sig.

Molntäcket under oss kan antingen vara ojämnt, fullt med konvektiva celler, som likt fontäner i ultrarapid kastar upp bubblor av molnelement allt högre upp i luften, eller så kan det vara platt som en ny markyta. Och med den bländande kritvita marken under oss och den mörkblåa himlen ovanför oss skulle vi lika gärna kunnat bli förflyttade till en annan värld.

Fortsätt titta ut genom flygplansfönstret när du flyger! Det tänker jag göra. Till slut kanske någon av oss får syn på någon i den världen som lärt sig den svåra konsten att vandra på molnen…”

Pär Holmgren

”Naturen, skrev Oscar Wilde i en essä, är egentligen bara en tarvligare efterapning av konsten. Dimman över Themsen - äh, det där gjorde Turner mycket bättre. Och Göran Palm var ju inne på samma spår i en känd 60-talsdikt, där han stod vid havet och konstaterade: havet - jaha, det är som på Louvren.

Jag kommer att tänka på dom här paradoxerna när jag ser Neil Goldsteins flygfotografier. Dom är, verkligen, den perfekta genvägen till naturen, till landskapet ovanför molnen. Det är vackrare hos Goldstein, det är mer lättillgängligt, på något sätt verkligare - än när man sitter där, ett par tusen absurda meter upp i luften, med fjärilar i magen och inte riktigt förmår njuta av utsikten.

Men Neil Goldsteins bilder ger också associationer till konsthistorien. Dom dramatiska diagonalerna av molnstrimmor som skär över bildytan - är det inte Olle Baertlings oavslutade trianglar? Och alla dom fantastiska nyanser av djupblått som himlen kan prestera - det är ju som att gå på en utställning med Yves Klein. Här är det naturen som får sista ordet: uppe bland molnen är alla blå monokromer redan gjorda.”

Kristjan Saag Kuturnytt P1 Sveriges Radio, maj 2001.

Neil dör i oktober detta år, 2001. Eva Asp, kurator och konsthallschef på Midlanda Konsthall, låter i utställningen AIRBORN/LUFTBUREN, 2002, Neils Airplane visas tillsammans med svenska och internationella konstnärer som anknyter i sina verk till att flyga, att vara luftburen.

På Centrum för fotografi i Stockholm kurerar intendent Gunilla Muhr och jag utställningen Hommage to Neil Goldstein, 2006. En utställning som är retrospektiv och tar förutom Airplane, upp dokumentära svartvita reportage och projekt som Neil arbetat med genom åren. Även verket Best Before/Life time garanti. En tolkning utifrån de feministiska diskussioner som pågick. Verket bestod av en halvpall med burkar där två polaroidbilder, som visade delar av kvinnokroppen, var instoppade och med ett datum, best before, på locket, i kontrast till tre fotografier av män i olika åldrar i kalsonger med texten Life Time Garantie.

Installationsbild CFF 2006.

Några av de svartvita stenporträtten från Krigs-Monument Monument finns också med. Krigs-Monument Monument utgick från de stenar som lämnades kvar i Bohuslän, huggna för att ingå i Hitlers Sodatenhalle i dennes nya Germania. Fotografierna på stenarna visades 1993 först på Index på Sankt Paulsgatan och de 17 stenblocken placerades på Södermalmstorg. Utställningen installerades sedan på olika platser i Sverige och på Klosterruine i Berlin. hannah goldstein (stavar sitt namn med gemener) gjorde videoverket Umwege Adding to the Archive, 2013 som utgår från verket som tycktes försvunnet.

Idag kan jag reflektera över och knappt minnas hur vi lyckades finna transport med långtradare av detta verk till olika platser i Sverige och till Berlin. Det gick. Starka intryck från där Krigs-Monument Monument kom att installeras. Ett verk nära marken även detta.

I Bryssel på Musée des Beaux Arts lär Neil ha suttit i många timmar framför Pieter Breugels konstverk Icarus. Han kontaktar konsthistoriker i USA, memorerar dikter om Ikaros, framför allt William Carlos Williams ”Landscape with the Fall of Icarus” och sätter sig in i Ikarosberättelserna. Hittar där även början hur Daidalos bygger en labyrint. Tidigare intresserad av land art bygger Neil ett flertal labyrinter. Det tar honom 1989 till Cape Hattera, North Carolina där den första byggs vid Atlantkusten. Konstruktionen av denna tog tre dagar och var enbart till för fotografering. Den blev täckt med sand och försvann i sandklipporna. Det blir flera i Stockholms skärgård bland annat på Edöö, 1990 på Heligholmen utanför Holmhällar på Gotland och ansökan om tillstånd på andra platser. Intresset för labyrinter blev även ett större arbete med svartvita fotografier av häcklabyrinter på den engelska landsbygden.

Brevet Ikaria berättar om vår resa till ön 2000. Neils beslut var att fotografera med en hålkamera riktad direkt mot solen på två av de platser myten säger att Ikaros störtade. Ikarosbilderna skulle kopieras på silke. Tunna, lätta och som tillåter rörelse.

Airplane, Icaros, Labyrinth, Neils tankar om dessa verk återfinns i Ikarosmyten som har sin början i ett uppror, en konflikt med en far, mellan en far och en son.

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator, kritiker och ingår i Bildkonstnärsfonden samt Bildkonstnärsfondens delegation för Iaspis.

Neil Goldsteins verk har bland annat ställts ut separat på Galerie Weißer Elefant, Berlin, Tyskland 2013 och i Hommage à Neil Goldstein, Centrum för fotografi, Stockholm 2006 samt på Borås Konstmuseum, 2001. Han var initiativtagare till den årliga fotoutställningen Planket, Stockholm. Publikationer innefattar Airplane, Borås 2000 och Krigs-Monument Monument, Stockholm, 1993. Han representeras av von Bartha Gallery, London.

Airplane

Neil Goldstein. Airplane installation.

Antingen på återväg hem eller du kan omöjligt vända hem.

När jag kliver på flyget till New York är jag på väg hem. När jag reser tillbaka till Stockholm, där jag har bott de senaste trettio åren, är jag också på väg hem.

Jag tillbringar en stor del av tiden med att titta ut genom fönstret, när jag korsar Atlanten och lämnar Europa. Jag sitter intill fönstret som vetter mot norr och sedan mot nordväst och slutligen mot norr igen, över Long Island, när vi närmar oss Kennedy. På återresan vetter det mot sydväst när vi lämnar Nordamerika och mot söder när vi når Europa. Solen lyser alltid på den andra sidan av planet. Mitt fönster är alltid på höger sida och framför vingen.

På min resa hem och åter hem är mitt gamla språk mitt språk. Jag tappar intresset för mitt nya språk. Det svåraste med att återvända till Nordamerika är att lämna Europa.

Allt detta handlar om att vem jag är beror på var jag befinner mig.  Ibland när jag klagar på maten i mitt nya hemland, tittar folk föraktfullt på mig och säger ”Hamburgare”. Det handlar inte om hur det smakar, utan om i vems mun det är.

Tillhör jag en grupp människor som har en förkärlek till att vandra runt eller inte är förmögna att slå sig ner någonstans. Är detta en källa till mitt nästan konstanta missnöje eller är det ett sätt att distansera mig själv, eller mitt sätt att söka igenkänning, genom att inte vilja bli igenkänd?

Detta projekt började med ett försök att utforska erfarenheten av flygning och rädslan för att störta. Under den nästan åtta timmar långa resa, som det tar att flyga över Atlanten, finner jag mig själv i ett mycket osäkert tillstånd. Utan att egentligen vara rädd för att störta är jag ändå medveten om att det kan hända när som helst. Hur många människor förväntar sig att dö i en flygplansolycka?

Att då titta på himlen är för mig antingen ett redskap eller en flykt för att kunna hantera den verkligheten. Bilderna är mycket vackra och något som jag gör, kanske för att kompensera frustrationen över att leva varje dag. De handlar inte om vardagen utan snarare ett medel för att kunna hantera den.

Eftersom jag lever med dessa bilder är de förenade med mig. Att ställa ut dem i en offentlig lokal skiljer dem nästan ifrån mig. Jag har gjort dem. Betraktare kan känna en egen bindning eller ”äganderätt” till dem. Nya parametrar skapas. Finns det någon så kallad universell sanning här, eller är jag bara naiv?

I processen att flytta från ett hem till ett annat drabbas jag inte av våndan att vara hemma. Var vill jag helst vara? När jag flyger över Atlanten är jag inte någonstans, eller i ett tillstånd av glömska - en känsla som jag har haft vid Atlantens stränder och i landskapet vid Capability Brown.

Mina bilder av luften står i kontrast till min egen person.

Neil Goldstein

IKARIA 

Neil Goldstein. Icaros.

We came to look for the place that Icaros fell into the sea. Legend has it that Hercules found his body in the waters adjacent to at the time an unnamed island. After recovering Icaros’ body the island was given his name, Ikaria. The sea between Ikaria and Samos is called the Ikarian Sea.

Hercules happened to be in the right place at the right time. He was there to heal his wounds in the thermal baths and found the remains of Icaros lying in the sea. Deadalus, Icaros’ father, continued his flight and went on to Sicily.

Ikaria is a savage island. It seems as though all of the tourists have gone away, or perhaps they never arrived in the first place. Not as picturesque as many other places, the villages are poor. Abandoned cars are on the sides of the roads. The air is filled with a brown dust from the dirt roads and from the past summer, which dried out large areas in country. The people seem to have more time than in other Greek places. Life goes on.

Iréne and I arrived on a Friday morning on the ferry from Samos. A few travelers sat outside on the top deck. The Greeks stayed inside on a lower deck. Departing from Vathi, we stopped in Kalosovarri and finally arrive in Evdilos around 1030 in the morning. The people from the car rental agency promised to meet us at the boat, but were late. A man with a pickup truck put our bags in the back and offered to take us the 250 meters into the town. After loading everything, the man from the agency arrived and we had our car, probably one of the poorest jeeps in the entire country. It got us everywhere we wanted to go.

Travelers differ from tourists in the sense that they usually have much more time and are not organized. They can stay in the same place until ready to move on. They may be distinguished from tourists by their backpacks and their shoes. We are probably somewhere in between, are travelers in the sense of getting off the beaten path but our middle age demands far more creature comforts and having a limited amount of time equates us to the tourists. 

Off with the car to Kampos, the ancient capital of Ikaria to our host Vassilli Dionysos. He spots us driving to his pension and says he will be there in a few minutes. His English is good. He comes and tells us that he is the second Dionysos on the island. The first lived more than two thousand years ago and introduced wine to the ancient world. The second, as he explained, is living in world full of plastics and unrealities, unnatural things and airplanes. He invites us for coffee and tries to charm the two ladies we have offered to take to Armenistsis into being his guests. I’m not sure what was most important for him, renting another room or meeting two single women. He is neither a good charmer nor a good listener, but, as we were to discover later in our stay an extraordinary giver. Generosity is Vassilis’ greatest quality.

We offer him the greeting from our internet friend in the U.S. Tony who teaches history at East Carolina University and whose family originates in Ikaria. Vassilli is the caretaker of the little archeological museum in Kampos. He either knows everything about the island, or will not admit to what he doesn’t know. 

He immediately begins to tell us that he has other ideas about how Icaros came to this island. His main theory is that they came by boat from Crete. In the midst of a storm, the sail was blown off of the mast and the boat sunk. The sail, flying with the wind created the myth that Icaros fell out of the sky. Knowing that Daedalus next known venue is in Sicily, I ask him how he got there but receive no answer. He does agree that our idea about finding the small rock promontory jutting out into the Aegean Sea is acceptable. I still believe in Ovid’s version.

Our first afternoon, we decide to cross the island. Kampos is on the north side; all of the Icaros sites are over the mountain on the south coast. It’s only a 40 kilometer drive. And off we go, And the roads curve and curve and curve, one hairpin after another, up and down, mostly up straining the motor, changing gears all the time. Once I rented a Mercedes in Berlin and was the first person to drive the car. It had only gone 28 kilometers. Now I guess that they are getting even. I hope that I am the last person who ever rents this jeep. Up and up finally coming to the windmills at the top and the other side doesn’t seem to be very far away. Now the entire process goes into the opposite sense. Down, around, braking and shifting and braking again. More and more hairpins. It was only just down the hill. I begin to understand why people used to use driving gloves. And we are there in Agios Kirikos, city and capital of Ikaria. It only took 90 minutes to drive 40 kilometers. I feel like I have blisters on my hands.

Five cafés and restaurants are situated in the harbor. It takes a good fifteen minutes until someone comes to take our order. We are impatient, have watched too much television. It really doesn’t matter how long it takes for the waiter when he doesn’t care if you sit at the table for the rest of the afternoon with an empty glass in front of you. Coffee, frappé, a drink made with instant coffee using an electric mixer served on ice with milk and sugar seems to be replacing the traditional Greek coffee in a demi-tasse with grounds in the bottom of the cup. The water is probably more important than the coffee. Henry Miller writes paragraphs applauding the water. I am sure it is from the tap, yet very drinkable. Ikaria has few residents in relation to the size of the island.

It’s not small, but quite hilly and mountainous. There are few beaches; the best are on the northern side. There are few tourists, in a country where tourism is the largest industry. There is only a small airport, a few years old, built with funds from the European Union. They simply leveled a small valley on the eastern end of Ikaria. The runway is far too short for the jets that arrive on neighboring islands. I feel as though we are off of the beaten track.    

Back in the jeep, We drive a bit down the coast and up the coast and again the same procedure in reverse, going back to the other side of the island. At this point we didn’t know that we would repeat this excursion every day we stayed on Ikaria.

Stockholm, October 2000

Neil Goldstein