Svante Larsson: En bild säger mer än 1000 ord är en välkänd sentens med oklart ursprung tillskriven bland andra Henrik Ibsen. Som fotograf tänker jag i bilder, men här arbetar jag paradoxalt nog med ord för att prata om bilder. Ord i skriven textform till skillnad från i talad form, för om bilder skiljer sig från ord så skiljer sig även skriven text från muntligt framförande av ord genom tal.

Den här texten består av min text och citat från en längre konversation med Tris Vonna-Michell i hans lokal i Stockholm.

Det första verk jag såg av Tris Vonna-Michell var balustrade #2 under grupputställningen British Art Show 7: In The Days Of The Comet på Hayward Gallery i London. Verket är en installation bestående av printar, diabilder och ljud. Diabilderna visas på en Telex Caramate 4000, en diabildspelare med inbyggd skärm och kassettbandspelare som möjliggör ljuduppspelning via hörlurar. I hörlurarna hörde man hans röst framföra berättelsen kopplad till bilderna. I det verket fanns flera av de komponenter som återkommer i Tris Vonna-Michells verk: rösten, analoga reproduktionsmetoder av bilder och maskiner parat med okonventionella berättarstrukturer.

Mest bekant är han som konstnär för sina performanceverk, som Finding Chopin, ett verk som beskriver ett intrikat sökande efter ljudkonstnären och poeten Henri Chopin. I både balustrade #2 och Finding Chopin är hans röst central för förmedlingen av känsla, innehåll och mening. Tris Vonna-Michell pratar snabbt och ordrikt kombinerat med ett förtätat berättande och intrikata, vindlande historier.

Det muntliga framförandet av dessa verk skapade hos mig en stark koncentration för att hänga med. En ansträngning som blev en stor del av upplevelsen av verken och som samtidigt fick mig att reflektera över relationen mellan muntligt och visuellt berättande och konstruktionen av mening i berättelser. Speciellt i relation till berättelsers uppbyggnad.

Tris Vonna-Michell: Jag tror att jag känner en frustration över materialet men jag tror också att det finns en estetisk laddning i den frustrationen. Frustrationen i berättandet som uppstår när jag går igenom det här materialet står i motsats till att berätta från A till Ö. För mig handlar det mer om att säga, här är materialet, här är världen, här är universum och jag kommer att försöka karva mig in i det, mejsla ut berättelsen och jag kommer att svettas ut frustrationen som uppstår på vägen gemensamt med dig som tar på dig hörlurarna eller tar del av en performance och du kommer svepas med i samma frustration.

SL: Människan är en meningsskapande varelse, ständigt sökande efter mönster och betydelser. Vi läser av vår omvärld, tolkar den hela tiden för att kunna leva, för att kunna umgås med andra människor. När vi möter berättelser beror det på hur de framförs och våra erfarenheter vad och hur vi förstår. Är berättelsen igenkännbar som genre, är den möjlig att klassificera, kan jag hoppa över detaljer för att jag känner igen mönster, eller är det något som avviker från det igenkännbara. Såväl i mötet med konstverk av olika slag som i vardagen i mötet med vår omgivning, med andra använder vi vår förmåga att läsa av för att förstå, för att kunna agera. Det funktionella tolkandet av vardagen kan spåra ur och tillvaron kan plötsligt ses som full av dolda innebörder och meningar, ett tillstånd nära psykisk ohälsa.

Tris Vonna-Michell. Collections & Collaborations (study II), 2023.

Att ta del av performanceverket, Finding Chopin, påminner lite om det. Det skapar en upplevelse av att falla in i något redan pågående, ett sökande, något slags arbete. Att försöka pussla ihop exakt vad som pågår under framförandet gav upphov till en intensiv närvarokänsla, en känsla av delaktighet och även en känsla av att kanske inte riktigt förstå vad som sker. I mina försök att beskriva detta fick jag följande kommentar av Tris.

TVM: Tror du att det också beror på att du kanske inte litar på att berättaren har kontroll? Jag menar inte för att på ett omvänt sätt fiska efter komplimanger, utan jag menar att jag alltid känt mig tvungen att berätta dessa historier, jag har alltid varit på en sorts jakt, på ett ganska naivt sätt och jag visste verkligen inte vart sjutton jag var på väg med verket. Inte för att säga att jag försökte skapa ett verk om mening, men det har mycket med mening att göra och även med tillit.

SL: En viktig aspekt av Tris Vonna-Michells performances och andra verk med förinspelad röst är denna: där i upplevelsens nu kan man inte kan backa och läsa om som nu i denna text. Här kan du som läsare kan du ta om, backa, reflektera men under ett performance verk eller en under uppspelningen av tidsbaserat verk finns ett annat flöde. Lite samma som uppstår i ett samtal, under en konversation eller under ett lyssnande. Det kan uppstå ett flyt, som tillfälligtvis utökar ditt vetande under samtalet genom de associationer som uppstår där. Mycket aktiveras i medvetandet samtidigt med en medvetenhet om närvaron i nuet. En närvarokänsla som påminner om den som musik kan aktivera, en närvaro i nuet som fotografi inte aktiverar på samma sätt.

Det är en generell skillnad som gränsar till plattitydens. Tiden i fotografier är alltid fixerad i en dåtid. Röstverk är oavsett om de är inspelade eller live ett presens och betraktandet av en bild är trots det betraktande nuet alltid ett betraktande i relation till ett imperfekt. Det möjliggör en större grad av reflektion i ett annat tempo i betraktandet av fotografier som saknar den slags närvaro liveframföranden och tidsbaserade verk har, en närvaro som skapar en annan slags påtaglighet. En påtaglighet som har direkt bäring för hur vi upplever och tolkar närvaron av äkthet i olika typer av verk.

Under arbetet med sina performanceverk upptäckte Tris Vonna-Michell att det krävdes speciella strukturer både för honom och den som var åhörare.

TVM: Något jag varit upptagen av i de talade performanceverken och i de inspelade är vad för sorts mentalt rum de skapar, vad skapar möjligheter för associationer eller disassociationer. Vad förflyttar dig ur intensiteten, jag behövde själv upprepningar för att inte tappa koll på berättandet eftersom jag aldrig skrev ner berättelserna. Alla performances var alltid improviserade, även om det går att ifrågasätta hur improviserat det är när man berättar samma 10-minutershistoria i 12 år. Hur som helst, jag hade inget skrivet manus och jag insåg att det behövdes upprepningsmarkörer för att jag skulle kunna berätta, men också för att en åhörare skulle kunna loopa ut och in i historien. Nu i arbetet med kollagen, försöker jag se hur jag kan skapa upprepningar inom dem. För mig är de så täta, och arbetsprocessen innebär att jag bokstavligen spenderar månader per bild.

SL: Upprinnelsen till de senaste fotografiska verken är det material som Tris Vonna-Michells ärvde från sin far. Fadern hade en enorm mängd material och apparater för både rörlig bild och stillbild samt för ljudinspelning. De adderades till den samling av analog bildvisningsutrustning som Vonna-Michell redan hade.

TVM: Här i studion här har jag sex skåp som jag skaffade efter att min pappa dog och mycket av materialet i dessa skåp är ganska ordnat, det är magnetband, olika former av fotografiskt stillbildsmaterial och rörligt filmmaterial. I mitt andra förråd är det däremot bokstavligen över 100 plastlådor med osorterat material och det har varit svårt att arbeta med. När jag uppträdde med mina performances, tog det lång tid, bokstavligen fyra eller fem år av att berätta samma 10-minuters historia, tills jag det femte året insåg att de osynliga markörerna/motiven/upprepningarna behövdes. Med den konstruktionen kunde hela verket börja falla fritt och det möjliggjorde att andra kunde hoppa in i det sätt jag framförde verket på.

Tris Vonna-Michell. Collections & Collaborations (study II), 2023.

I arbetet med min pappas material är jag i början, vilket är svårt då jag främst arbetar med analog fotografering, en långsam och kostsam process. Saken är den att jag känner att jag behandlar dessa verks konstruktioner som en perfomancekonstnär, som en berättare, men paradoxalt nog lägger jag i slutet fram en stum bild. Det här är en enorm påfrestning för mig, eftersom jag vet att det finns så mycket inbäddat i verket. Men jag måste lita på den här processen eftersom det varje gång tar två månader att göra ett verk från början när jag packar upp dessa artefakter till den slutgiltiga bilden. I förlängningen hoppas jag kunna skapa det som motsvarar repetionerna, noderna i performanceverken som en slags dolda kommentarer, men just nu är det blind tro. Därför känner jag mig, efter att ha arbetat i 20 år, som mest sårbar, efter att ha framfört muntliga berättelser och nu i motsats till detta försöker skapa fotografiska verk, fotografiska studier, fotografiska objekt.

SL: När jag betraktar de senaste fotografiska verken ser jag en förtätning, där finns gåtor och spel mellan form och innehåll. Min blick fastnar i bilderna/objekten/studierna, i de former och motiv som finns där. Tris Vonna-Michell kallar dem studier, Study 1-5. De lämnar det rent dokumenterande och i kollagen uppstår en komplexitet som bjuder in till tolkning. Angående arbetsprocessen, konstruktionen av kollagen och närvaron av slump eller styrning säger han detta:

TVM: Jag skulle säga att det är mer medvetet närvarande i valet av material vid uppackning, men under bildkonstruktion, blir rytmerna och upprepningarna, sekundära i förhållande till de tekniska begränsningarna. Ett exempel är hur jag använder min pappas abstrakta fotografier. De togs främst på diabilder och han ville alltid ha dem utan de fickor de ska förvaras i för att skydda mot damm, repor och fläckar, vilket jag älskar och det vill jag med i kollagen. Grejen är att de ofta är böjda och oformliga. Det kan stöka till hur de kan placeras rent praktiskt då de inte ligger still. Men å andra sidan tror jag att det finns en undermedveten typ av rytm, parallellt med den mer medvetna rytmen, som handlar om en teknisk typ av ansträngning. Sen väntar man lång tid innan man får resultatet. Och det resultatet kan se uselt ut och då är hela den där kompositionen förstörd och...du gör en ny. Det här är ju lite löjligt, jag skulle kunna skaffa en digital storformatssensor, men det kommer an på ett annat faktum, att det för mig finns en sorts skyldighet som berättare: Jag kan inte motstå att det finns 20 lådor med 8x10 tums dia och fem storformatskameror i efterlämningarna.

SL: Begränsningarna som Tris Vonna-Michell låter sig styras av påminner om hur författaren Georges Perec skapade begränsningar för sina historier, som att inte använda bokstaven e i en hel roman, att skriva en berättelse utifrån iakttagelser från ett och samma kafébord vid samma klockslag under flera dagar, att skriva en roman utifrån de olika våningarna och lägenheterna i ett hyreshus i Paris. För Tris Vonna-Michell är begränsningen för arbetena att de ska vara utförda med de kameror, det restlager av diafilmsblad och de kvarlämningar som finns efter hans far. En uppsättning regler med förankring i faktiska objekt och en högst reell värld som skapar historier genom de kopplingar som uppstår mellan det som avbildas och hur det avbildas. Däremellan och hur det avläses av den som betraktar verket uppstår läckage.

TVM: För mig som individ krävde den typ av personliga fiktioner som pågår i mitt liv alltid ett enkelt konceptuellt paradigm. Vilket kunde vara att jag var tvungen att ta mig till en plats och där behövde vidröra, gå in i ett arkiv, gå in i ett rum, gå ned i en tunnelbana, röra vid ett träd, titta på ett monument och ta en bild. De upplevelserna, några dagar av aktualitet, möjliggjorde konstruerandet och berättandet av en historia.

SL: Förhållandet mellan fakta och fiktion har gradvis förändrats det senaste decenniet. Vi lever i ett tillstånd ibland benämnt post-sanning. För Tris Vonna-Michell har det förändrat hur han arbetar och gjort länken till det vi benämner verklighet viktigare för att inte säga oumbärlig.

TVM: I detta verk, i relation till idén om det förändrade paradigmet gällande fakta, fiktion och läckage däremellan, så var det verkligen viktigt för mig att dessa 8x10 tums diablad, oavsett hur täta och ogenomträngliga de än kommer att vara i slutet, har samma sorts erfarenhetsmässiga kopplingar som tidigare verk.

Jag skulle inte nämna allt i pressmeddelandet eller i arbetet, men det är intressant att du tog upp det, för det hänger ihop med något jag har gjort med alla mina tidigare verk. Det måste vara något jag verkligen kan känna på ett fiktivt och ett faktiskt plan, att jag på en underförstådd nivå faktiskt hanterar, bokstavligen hanterar materialet. I alla mina verk har det alltid varit samma strävan, det handlar om att ta och arbeta med några få smulor, kärnor eller fragment av sanning, vad det nu är, eller artefakter som jag vill konstruera en värld av och de sakerna måste existera faktiskt, påtagligt så jag både kan greppa dem och tappa greppet om dem. Det är mitt sätt att vara grundad i den här världen.

SL: I Tris Vonna-Michells senaste verk uppstår meningskonstruktion ur framläggandet av en stum bild.

Svante Larsson är medlem i Verkgruppen samt konstnär, skribent och tidigare lektor i fotografi vid Konstfack, var bl a ansvarig för kursen Fotografins och videokonstens historia. Larsson är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm.

Tris Vonna-Michell (b. 1982) works in various media utilising a plethora of technical devices, modes of presentation and installation approaches, encompassing performance, audio recordings, slide projections, poetry, sound poetry, printed matter, photography and film. Recent works can be found in numerous public collections such as Serralves Museum, Porto; Moderna Museet, Stockholm; San Francisco Museum of Modern Art (SFMoMA); Centre National Des Arts Plastiques (CNAP), Paris; Tate Modern, London; and Hamburger Kunsthalle, Hamburg. Vonna-Michell is based in Stockholm and since 2016 has been teaching at the Art Academy, KHiO, in Oslo. Together with Diana Kaur he runs Mount Analogue, a publishing space, curatorial and editorial agency and analogue studio.