Leif Wigh, som var fotointendent på Moderna Museet i Stockholm mellan 1977-2004, skriver återkommande i VERK tidskrift. Han beskriver sina texter på detta vis:
Det här är texter om minnen och om mötet med kulturen, om personliga hågkomster av upplevelser. Möten med fotografer och möten med fotografier. Bilder som konstfullt i sig handlar om möten med människor, landskap, byggnader och föremål. Beskrivningar av liv. Frågeställningar, nyfikenhet och ett försiktigt sökande efter ljuset i det mångåriga arbetet.
När kom Helen Levitts bilder inför mina ögon första gången? Var det i någon av John Szarkowskis böcker? Eller var det när Lars Svanberg på 1960-talet skrev i Populär Fotografi om hennes bok A Way of Seeing? Troligen var det Svanbergs presentation som väckte mitt intresse.
Artist: Helen Levitt. Title: N.Y. Year: c. 1940. Image file: provided by Museum of Modern Art, Stockholm. Reproduction rights by Galerie Thomas Zander.
Hennes bilder blottade ett poetiskt flyt, ett märkligt rörelsemönster utfört av barnen på New Yorks gator under 1940-talet. Både empati och intellektuell svalka samsades om de svartvita bildytorna. Interaktion och dramatik människor emellan framträdde på ett helt unikt sätt. Med tanke på närheten till de avfotograferade och tätheten mellan personerna var det märkligt att hennes aktiviteter med kameran inte uppfattades av de porträtterade.
Hon dolde sin kamera. En metod hon börjat fundera över under det sena 1930-talet, då hon arbetade tillsammans med Henri Cartier-Bresson och Walker Evans på Manhattan. Medan Cartier-Bresson med sina livliga ögon använde en svarttejpad Leica 35-mmkamera, placerade Levitt sin kamera i en vardaglig korg – i en shoppingväska. I väskan kunde hon utföra exponeringar med en trådutlösare utan att väcka uppmärksamhet. Det fanns en flexibel skygghet i hennes väsen. Hon gled smart, ”street-wise”, smidigt förbi utan att själv bli iakttagen. Betraktar man de som blivit fotograferade så ser man att de tittar förbi henne. Och förbi kameran. De är helt inne i sina liv och i sin värld, i okända handlingsmönster.
Helen var på sätt och vis osynlig. Hon bad aldrig artigt om ett leende! Istället fångade hon de personliga uttrycken i levnadssätten på gatorna. Under dessa exkursioner med alla dess exponeringar var det aldrig någon som upptäckte att hon fotograferade. När Walker Evans började utföra sina fotografier av passagerna i New Yorks tunnelbana så var Helen medresande med sin shoppingkorg. Hon instruerade honom att exponera bilder i kameran genom ett litet hål i korgens ena sida. Något medpassagerarna aldrig heller uppfattade. Så kom Walker Evans bilder till för den berömda boken Many are called publicerad år 1966.
Redan under de första resorna till New York började jag söka Helen Levitt. Hennes namn fanns i Manhattans telefonkatalog så jag ringde gång efter annan. Flera gånger svarade en kvinna och sa helt kort ”She´s not here” och lade därefter på luren. Jag hann aldrig säga något utan blev bara avsnoppad!
Helen Levitt (1913-2009) var av rysk-judisk härkomst. Hon växte upp i Brooklyn, New York, och blev redan i tonåren bild- och konstintresserad. 1931 anställdes hon för sex dollar i veckan som assistent till fotografen J. Florian Mitchell i Bronx. Mitchell var bekant med Helens föräldrar och arbetade mestadels som porträttfotograf och hade som kundkrets konfirmander och brudpar. Helen Levitt kände inget större intresse för mörkrumsarbete eller retuscheringar, men lärde sig de olika metoderna. Under de följande fyra åren skaffade hon sig en allsidig fotografutbildning och började på allvar tänka sig en framtid i yrket.
1934 köpte hon sig en Voigtländer kamera och fotograferade familjen och vännerna. Genom arbetsgivaren kom hon i kontakt med organisationen Pictorial Photographers of America, en organisation som marknadsförde fotografi som konst. Hon deltog i föreningens månatliga möten på The Art Center och såg i organisationens utställningsgalleri bland annat fotografier av Anton Bruehl och en samlingsutställning med japansk fotografi. Sannolikt innehöll bilderna, som väckte hennes intresse, detaljer hon tidigare inte sett i fotografier. Hon blev också bekant med organisationen Film and Photo League vars samhällskritiska verksamhet passade henne bättre än piktorialisternas mjuktonade och romantiska bildvärld.Eftersom hon ville vara både privat och organisatoriskt obunden sökte hon typiskt nog inte heller medlemskap i den organisationen men besökte ofta föreningens filmvisningar på New School of Social Research.
1935 blev hon genom fotografen och filmaren Willard van Dyke uppmärksammad på fransmannen Henri Cartier-Bressons bilder från Mexico. Hon fann att den franske fotografens formmedvetna bildspråk och intellektuella hållning var det hon själv sökte uttrycka i sin bildkonst. Henri Cartier-Bressons utställning på Julien Levy´s galleri på Manhattan i sent 1930-tal gav henne den slutliga inspirationen till att själv ge sig ut i New York för att skildra gatuscenens begivenheter.
1938 besökte hon Walker Evans, som rönt stor uppmärksamhet för sin utställning American Photographs på Museum of Modern Art – MOMA, och visade honom sina fotografier. Under besöket dök Evans samarbetspartner, författaren James Agee upp och han blev lika imponerad som Evans av Levitts bilder. Helen Levitt blev, med sin något blyga personlighet, under tidigt 1940-tal litet av en kultfigur, en fotografernas fotograf och hennes bilder var kanske de första om vilka uttrycket ”street photography” användes.
I tidigt 1940-tal anställdes hon som lärare i en skola i East Harlem och undervisade i konstvetenskap. Samtidigt började hon med sin nyköpta Leicakamera fotografera barnens kritteckningar på gatorna. Likaså barnens lekar och upptåg som är flitigt förekommande i hennes bilder och formas inte sällan till ett koreografiskt rörelseschema, där kroppsspråken har mycket att berätta. Och Levitt lyckades inför omgivningens granskande blickar dölja både kameran och intentionerna.
Hennes helt spontana fotografier av gatulivet med dess kvicka ingredienser av musikalisk improvisation, av dans och fräckhet är unika. De speglar inte bara hennes egen konstnärliga personlighet utan också spänningen i New Yorks dåtida etniska grupper.
Tillsammans med Janice Loeb (som varit gift med Helens bror Bill) och författaren James Agee gjorde hon i sent 1940-tal filmen In the street i vilken hon använder samma metod som i fotograferandet. En handburen korg dolde den tystlåtna, fjäderdragna 16 mm-kameran som startades med ett enkelt grepp. På så sätt kunde hon omärkligt skildra den vardagsdramatik och rörelse som utspelades i gatans hägn. Helen Levitts första europeiska utställning ägde rum 1985 i Moderna Museet, samtidigt visades filmen In the Street. Den mästerliga filmen och ett antal av hennes fotografier förvärvades till museets fotografisamlingar när utställningen avslutades. Helen Levitt var ganska okänd i Europa och hennes bilder och film väckte stor uppmärksamhet, inte minst bland kvinnliga konstnärer. Både bilderna och filmen kom att inspirera konstnärer och musiker under 1990-talet.
Det var som sagt inte lätt att komma i kontakt med henne. Men jag hade tur. På ett party med en rad författare och konstnärer blev jag bekant med en kvinna. En målare med märkliga, men expressivt tilldragande bilder. Vi kom att äta middag tillsammans några dagar senare. En rad olika konstnärsnamn diskuterades och plötsligt kom Helen Levitts namn upp på dagordningen. Det visade sig att middagspartnern var bekant med Helen Levitt. Hur minns jag inte längre men under måltidens förlopp gick Tillie som konstnären hette ut till telefonhytten och ringde upp Helen. Det var en tid då mobiltelefonen inte var i allmän ego. Hon kom tillbaka efter en stund och meddelade att vi var bjudna till Helen dagen därpå. Så dagen därpå tog vi oss till Helens studio någonstans i närheten av tolfte gatan. Vi blev sittande under eftermiddagen och Helen var förvånad över att en europé hade så pass detaljerade uppgifter om henne. Mötet ägde rum 1983 och följdes senare upp av flera träffar på tu man hand.
Året därpå besökte jag åter Helen och vi inventerade hennes märkliga bildskatt. Märkligt nog bjöd hon då inte bara på kaffe utan också musik på skiva av John Coltrane! Han måtte haft ett större genomslag i New Yorks konstnärsvärld än vad vi hade förstått i Sverige. Jag inviterade samtidigt Helen till Stockholm. Men hon tyckte inte om att flyga.
- Men vill du åka båt då, frågade jag.
- Nej absolut inte, svarade hon.
Hon var då nyligen fyllda sjuttio. Vilket på intet sätt märktes. Hon var rörlig, snabb, kvick i språket som ibland kunde låta som en sjömans, vilket hennes vänner brukade framhålla.
Artist: Helen Levitt. Title: N.Y. Year: 1971. Image file: provided by Galerie Thomas Zander. Reproduction rights by Galerie Thomas Zander.
Utställningen blev lyckad och många besökare passerade stillsamt hennes fotografier. Efter att utställningen avslutats och materialet återsänts kom plötsligt ett paket till Moderna Museet i mitt namn. Det visade sig vara ett färgfotografi visande ett par barn vid en godisautomat utanför en affär på Manhattan. I paket fanns också ett litet handskrivet brev med texten:
”Leif, här har du till ditt museum, hälsningar Helen.”
Mer än tio år senare började det röra sig i Europa. Kolleger från olika utländska museer och institutioner började ringa Fotografiska Museet i Moderna Museet och frågade hur det kom sig att vi så tidigt hade visat Helen Levitts fotografier?