David Molander. 1) Ur serien Inre Yttre palats, 2017, inkjetprint, träram och museiglas, 107x203 cm. 2-4) Detaljbilder. 5) Elfenbenstornen på Cecilia Hillström Gallery. Installationsbild: Jean Baptiste Béranger.
David Molander arbetar med digitala foto- och filmkollage och animation. Han samlar ihop ett omfattande bildmaterial och omarbetar materialet till stillbilder eller rörliga bilder som rör sig mellan den dokumentära genren och fiktion. I sin serie Elfenbenstornen vänder han blicken mot Japan, där han skapar kompositioner av historiska konstverk blandat med nytt material i lager på lager. Det är en blandning av motiv från träsnitt från 1700- och 1800-tal och samtida serieteckningar, barnböcker, datorspel och populärkultur som mixats i hans verk.[1] Ett viktigt tema i David Molanders konstnärskap är städer – hur de ter sig arkitektoniskt och visuellt men också hur den sociala miljön fungerar och hur vi lever i städer. Han behandlar städernas anonymitet, vardagens rutiner och vad den sociala miljön kan ha för betydelse för vår förmåga till verklighetsflykt och kreativitet.
Molanders intresse för Japan föddes långt innan han besökte landet. När han väl kom dit var det som möta ett avlägset minne, berättar han. Tokyos vägbroar och neonljus hade redan passerat framför hans blick i datorspel och serietidningar. Han upplevde att landskapen var som hämtade från japanska träsnitt. Som liten älskade han att förlora sig i flöden av konstnärer som Hokusai och Kunisada och idag har Molanders intresse för Japan kommit att omfatta att han samlar på japansk förpackningsdesign, då han menar att det finns något i japansk visuell kultur som bär på en helt egen sensibilitet. ”Det finns former och texturer som ritar helt nya banor i min hjärna”, berättar han och förklarar hur han tror att det finns sanningar och krafter i exempelvis det vackra som inte går att intellektualisera kring eller uttrycka på annat sätt än visuellt. Det vackra har ett egenvärde, ett självändamål. Han tror att många i Japan nog också tänker så när han till exempel hittar att någon skrivit en hel bok om skuggor, eller ägnat ett helt liv åt att slå in ett paket på ett ultimat sätt. ”Det där är något nästan religiöst för mig, en spirituell kraft som nås genom konsten,” säger han och berättar hur han i det finner essensen av det han upplever som sitt släktskap med och dragning till japansk konst.
David Molander - Ur serien: Den flytande världen, 2017, inkjetprint på Kozopapper, printat och lackat trä in i träram, 205x127 cm. 1-3) Detaljbilder. 4) Installationsbild: Jean Baptiste Béranger.
I Molanders gigantiska kollage i serien Elfenbenstornen finns det bland ett par hundra bearbetade bilder av träsnitt bland annat infogade träsnitt av Toyohara Chikanobu (1838-1912), som är mer känd under namnet Yōshū Chikanobu 豊原周延 och som var aktiv under Meiji-perioden. Molander har signerat sina kollage med sitt namn i kalligrafi jämte en fragmenterad signatur av Chikanobu, då Chikanobu också är närvarande i Molanders bildverk. Molander har blandat Chikanobus bildvärld med sina egna fotografier och därmed undersökt de olika roller och persona som kvinnor i Tokyo antar, framför allt i nöjesindustrin. Verket rör sig mellan dåtid och samtid och anspelar på olika roller eller kulturella sfärer.
Chikanobu var samuraj och förmodligen en av de sista sanna ukiyo-e konstnärerna. Han utbildades med Kunisada, Kuniyoshi och Eisen. Chikanobu såg möjligheterna att blanda traditionell design med utländska idéer. Under andra halvan av 1800-talet öppnade Japan sina dörrar för import från väst och därmed också för fotografi. Det kommersiella värdet av nishiki-e (träsnitt i många färger) sjönk när ukiyo-e blev omodernt. Det tidskrävande arbetet med träsnitt hade svårt att tävla med litografi och fotografi. De arbetslösa konstnärerna som ägnat sig åt träsnitt hamnade hos små förläggare i Edo[2] (numera Tokyo) som gjorde enstaka printar med målarna och andra anlitades för illustrationer för magasin eller omslag till kuchi-e noveller (romantiska noveller för en kvinnlig publik och litterära magasin). Med påverkan från fotografin från väst utvecklades den japanska bildvärlden mot mer realistiska avbildningar och inspirerade av impressionismen växte intresset för hanteringen av ljus och skugga, samtidigt som tematiken var strikt japansk.[3]
Åtminstone sedan slutet av 1800-talet har konstnärer i Sverige, likt Molander idag, varit inspirerade av Japan och japansk konst. Kontakten med Japan skedde genom resor, forskning och samlande som bland annat delades genom litteratur och utställningar. Kontakten mellan europeiska länder och Japan började redan på tidigt 1540-tal. De svenskar som först kom till Japan kom i holländsk tjänst.[4]
En av de svenska konstnärer som inspirerades mycket av Japan var Carl Larsson (1853-1919) och han skrev 1919 ”…såsom artist är Japan mitt fosterland”. De svenska konstnärerna mötte ofta den japanska form- och bildvärlden genom resor till Paris.[5] De första japanska föremålen kom till Europa under 1860-talet och under 1890-talet fördjupades inflytandet från Japan genom måleri, bokkonst och konsthantverk. Det var främst ukiyo-e med de japanska träsnitten som inspirerade konstnärerna vid denna tid. Särskilt kända är motiven från nöjesvärlden i staden Edo men även vardagsbilder och landskap var vanliga motiv. Japanskt hantverk blev också populärt att samla på under denna tid. Man samlade på inro[6] (bärbara dosor), netsuke[7] (miniatyrskulpturer) och tsuba[8] (parerplåtar från samurajsvärd).
Att inte göra skillnad mellan konst och hantverk ansågs typiskt för japansk konst. Det gränsöverskridande sättet att arbeta i olika material och formgivningen av bruksföremål hade tydliga japanska influenser. De flesta i väst som inspirerades av Japan reste aldrig dit, vilket gjorde att det fanns en romantiserad och exotisk syn på landet, men den japanska estetiken förändrade tydligt den västerländska konstens utveckling.[9]
För att återvända till David Molanders arbeten kallas ett stort kollage i serien Elfenbenstornen för Den flytande världen, vilket är en översättning av den japanska termen ukiyo-e. I det verket är ett tjugotal av träsnitten gjorda av Katsushika Hokusai (1760-1849) 葛飾北斎 blandat med ett hundratal träsnitt av andra dåtida konstnärer och samtida fotografier. Hokusais mest kända verk är 36 vyer av berget Fuji. Molander säger i en presstext: ”Det känns som att jag varit i den flytande världen genom att titta på bildserier som Hokusais vyer av berget Fuji. I mitt minne blir det inte enstaka bilder utan ett flöde där allt hänger ihop, som i mitt kollage. Fotografierna som jag infogat från Tokyos nutida nöjesdistrikt kopplar ihop de hundraåriga karaktärer som dagens kvinnogestaltningar i nöjesindustrin bygger på. Där framträder en bild av komplexa roller som både bibehållits och förändrats genom århundraden.”[10]
Molanders process är väldigt digital, då bildernas komposition byggs ihop i datorn. Han berättar att det kanske är därför som det är viktigt för honom att slutresultatet har en taktilitet och blir en solid pjäs med en viss tyngd. Från arbetet med bilderna i datorn förklarar han hur det kunde vara små detaljer som han smälte ihop, tagna från olika partier av exempelvis vatten, från en mängd olika verk som sedan vävdes samman till en ström. Molander har negativvänt en del bilder, vilka ser ut nästan som röntgenbilder eller som det låter… filmnegativ. Att Molander använt så många bilder och så många upphovspersoner tror han att de gamla ukiyo-e konstnärerna skulle ha älskat. ”De brukade ju själva samarbeta med en bild där en gjorde landskapet, en annan figurerna och en tredje förgrunden. Och sedan kommer ju dessutom mina samtida fotografier in i smältdegeln.”
När Den flytande världen hade börjat få sin slutgiltiga komposition började Molander trycka tester på olika sorters papper och på trä. Slutresultatet blev ett stort verk, 200x140 cm, där ett tryckt Kozopapper monterats svävande framför tryckt lackat trä. Kozopapper är ett traditionellt japanskt papper bestående av mullbärsfibrer, vilket gör det starkt och hållbart. Bilder är också tryckta på ett bakstycke av lackat trä. Även om Molander inte använt sig av japanskt lack i detta fall är lack något som förknippas med Japan. Den kända japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Trädet tappas på sav och efter tappning dör trädet. Saven är nästan ofärgad men kan färgas med pigment som svart (järnoxid) eller rött (kvicksilver).[11]
Molander framhåller hur det mjuka pappret möter det hårda lackade träet och därmed förenar två tekniker som återfinns i japansk traditionell konst. På träet är de flesta av fotografierna tagna av Molander medan kollaget som printats på pappret mestadels innehåller ett material från träsnitten. De olika lagren samverkar och skalan och tyngden i verket i kombination med det lätta svävande pappret gör det till ett slags metaforiskt vattenfall i sin materialitet och korresponderar därmed med den visuella värld han skapat.