TILLBAKA | NÄSTA

Ett konstaterande

Text: Dawid
Publicerad 2024-07-19

 

Det förföriska i den analoga processen med dess höga abstraktionsnivå är uppenbar. Idén om fotografiets verklighetsförankring har med åren fått sig ordentliga törnar, vilket dock numer beskrivs som en tillgång. Bevisbördan finns ej mer. Eller. Man refererar ändå ofta till fotografiet som ett giltigt avtryck av verkligheten, trots de charmiga bristerna med tekniken.

Att fotografiet är en utsaga, likt texten, förstås inte alltid. Trovärdigheten är uppenbarligen ett mindre problem, kanske till och med en tillgång. Och vad beträffar den digitala bilden så vet vi med besked att den inte är att lita på, den förtjänar med fog misstro. Man kan säga att den moderna digitala tekniken egentligen är en ännu effektivare drömskapare med sina optimerade och manipulerande och idealiserade avtryck. Betänk att båda vägarna ändå bara är ljusvågornas avtryck och påverkan på kemi och mekanik. Som konstnär förstår jag att man uppskattar filmens och silverprintens förlåtande karaktär, dess tendens att förhärliga omvärlden.

Att en gång i tiden göra stora bilder var närmast omöjligt. Att retuschera var tidskrävande, att efterlysa och mörka ner små partier kunde vara näst intill omöjligt osv. Men det var en trevlig upptagenhet. Samtidigt så är tiden idag framför dataskärmen en god möjlighet att glömma sig själv. Icke att förakta.

Och den möjlighet till kontroll som digitaltekniken innebär är också förförisk på sitt sätt. Men notera i detta sammanhang att det finns en allmän uppfattning som säger att fotografen skriver ut ett större antal identiska printar i hopp om att få sälja alla dessa bilder. I själva verket gör man nog snarare kanske ett par stycken initialt för att se vad man håller på med. Och, om man har tur, vill någon i framtiden ha ett exemplar av just den bilden. Då försöker man igen och upptäcker att materialen man jobbar med inte längre existerar eller att programvaran du använder eller dina idéer om hur din bild ska se ut har förändrats. I korthet så är oftast den digitala utskriften föränderlig i praktiken, likt den analoga silverprinten.

När man kopierar sin bild i mörkrummet så fångas man av det magiska när bilden växer fram i framkallningsskålen, till skillnad emot den torra processen vid datorn när ettor och nollor blir till bild på din skärm. Det är numer inte ovanligt med olika hybridtekniker. Man kanske fotograferar på film, scannar den för att sedan skriva ut bilden i en skrivare. Notera också att det idag begränsade urvalet av olika silverpapper inte går att jämföra med det stora utbud av syrafria vackra papper som idag finns att tillgå, vilket i praktiken innebär att man har stora möjligheter att optimera bilduttrycket.

Jag tänker i detta sammanhang på när jag ställde ut ramade bilder ur en och samma serie som jag antingen gjort i mörkrummet, alternativt själv skrivit ut. Inte ens mina väldigt kunniga och kompetenta kollegor reagerade. Dock; jag tänker att uppdelningen i analogt och digitalt är ett utslag av romantik och lust runt tillblivningsprocessen. Verktygen är trots allt bara verktyg. God soppa kokas både på dyrbara spisar och över öppen eld.

DAWID (Björn Dawidsson), född 1949, är fotograf/konstnär och verksam i Stockholm. Dawid har gjort böcker som ROST, Mot fotografiet, Beautiful Frames och SJÄLV. Han har ställt ut separat på exempelvis Malmö Konsthall, Folkwang Museum, Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet. Dawid tilldelades Konstnärsnämndens Stora Stipendium 2004 och är representerad i flertalet betydelsefulla samlingar.