Joline Uvmans cv vittar om ett intresse för text, skulptur och installation. Hon har ingen formell skolning inom fotografi, men beskriver arbetsprocessen med serien Auto Bios Grapho som ett experimenterande med analogt fotografi i möte med digitala processer. Hur har hon använt kameran inom ramen för projektet?

Hon berättar:

–     Mellanformatskameran blev utgångspunkten för arbetet rent materiellt, men också det medium som konceptuellt kunde fånga upp materialet jag redan börjat samla och producera i form av texter, skulpturer och ritningar av grafer.

En tidig referens för projektet var Autobiography of Red av författaren Anne Carson och specifikt huvudpersonen Geryons förhållningssätt till självbiografi. I boken använder han sig av olika medier, bland annat fotografi, för att skriva sin historia. Joline inspirerades av metoden och bestämde sig för att låta fysiskt material och teknik stå i direkt korrelation till det skrivna. Hon summerar:

–     I helhet ser jag arbetet som en visuell dissektion av självbiografins form och som en meditation över orden grapho, bios och auto. Jag ville låta det personliga möta det strukturella genom att tänka kring mätbarhet, varande, roller och tro.

Varje del i serien har fått följa sin egen inneboende logik och fotografiska process. Auto sätter text i fokus och är den tredje och avslutande delen av en serie utställningar som visats på Study For Art Platform i Stockholm 2023–2024. När jag är på besök är gallerilokalen typisk vitmålad och badar i dagsljus. Det är högt i tak och Auto är installerad i rummet som ett pärlband. Det är rasande snyggt, grafiskt tilltalande och vid närmare inspektion matchar varje bit helhetsintrycket. Det är påtagligt att finish fått ta plats och omsorgen om detaljerna är slående. 

Installationen består av 20 fotogram som framkallats genom att Joline belyst ljuskänsligt papper mot sin dataskärm. Bilden på skärmen har transformerats direkt till pappret och avtrycket har fångat upp information på hela skärmen. De här avbildningarna har hon sedan monterat på aluminiumskivor och givit samma mått om skärmen. Hon förtydligar hur processen gått till:

–     Rent tekniskt har jag hittat ett kommando på min dator som stänger av skärmen, med ett knapptryck tänder jag sedan skärmen och låter pappret belysas några hundradelssekunder, för att sedan stänga av den igen. Processen är väldigt fysisk med en direkt relation till min egen hand – jag har behövt hitta en speciell takt mellan knapptryckningarna eftersom tiden jag belyser avgör hur ljus eller mörk bilden blir. I detta blir varje bild unik där fysikalitet, tid och närvaro förstärks genom variationen i gråskalan mellan de olika bilderna.

Joline förklarar att hon experimenterade mycket med ljus och mörker under arbetet och förtydligar att målet hela tiden varit ”att skapa bild snarare än att visa upp text.”

Hon beskriver arbetet med att skriva som ”ett sätt att tänka kring tvärsnittet mellan subjektiva varanden och sociala strukturer.” Utställningstitlarna Grapho, Bios, Auto är en uppdelning av det engelska ordet autobiography och vittnar såklart om ett jag, men hon understryker att hon aldrig velat vara personlig. Snarare har hon bjudit andra kvinnor att ta plats i sin historia. Här finns spår av konstnärer som Agnes Martin och Eva Hesse och referenser till filosofen Simone Weil, Jungfru Maria och mytologins Medusa.

Auto lånar titel från grekiskan, med betydelsen själv. Ordet “auto” har fått stå som utgångspunkt, men texten drar i olika riktningar bort från jaget. Tittar man uppmärksamt ser man att varje text är numrerad och innehåller tecken för vad som ska komma i nästa. Det finns en röd tråd, men här har också lämnats plats för mellanrummen, det osagda och mystiska. Även serien andra delar, Grapho och Bios, bär på de det outtalade och drar mot det oförklarliga.

I Grapho möter betraktaren fotografier av grafer ritade i ett anteckningsblock. Teckningarna har först scannats in i en dator och sedan har fotokopiorna fotograferats med mellanformatskameran. Därefter har negativen digitaliserats och redigerats, och till sist framkallats på svartvitt fotopapper. Ordet “grapho” kommer också från grekiskan och betyder skriva. Graferna i noteringshäftet har ett abstraherat uttryck med en konstant kurva, men har inte givits några numeriska värden. Grafens funktion har på så sätt lösts upp och tilldelats en uppgift bortom det matematiska språket.

I serien Bios har ordet använts i betydelsen ”liv” och återger objekt som står lutade mot en vägg som Joline fotograferat med mellanformatskameran. I bilderna återkommer växtlighet som torkat och upphittade föremål som bär spår av människor. De analoga fotografierna har genomgått en digitaliseringsprocess och manipulerats. Färgerna är tex förvrängda och ger ett tydligt måleriskt uttryck. Bilderna är printade med bläckstråleskrivare och har monterats på stora vita gipsliknande skivor. Joline berättar att hon under installationen av Bios i den höga och smala lokalen velat uppnå i en suggestiv framtoning, som i en kyrka.

Det sakrala anslaget återkommer också i installationen av Auto. Det finns något okränkbart i seriens precision och påtagliga omsorg för detaljer.

Jenny Danielsson pratar gärna om konst. Det gör hon i The Artword Podcast och ofta som moderator. Hon har en Master of Research i Cultural Studies and Humaities från University of London och en magisterexamen i konstvetenskap från Stockholms universitet. Hon bor i Stockholm och utgör ena halvan av Konstkompaniet.

Joline Uvman. (f.1992 i Motala) bosatt och verksam i Berlin och Stockholm. Hon arbetar med installation, skulptur, text och fotografiska processer. I sitt arbete sammanför hon olika språkligheter - det materiella, matematiska och skrivna - för att tänka kring affektiva tillstånd och tid, ofta kopplade till kvinnliga figurer och figurationer. Joline Uvman är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan, Stockholm.