Jag minns en bok sedan jag var liten, jag minns många böcker, men den här drog i mig med tusen trådar. Den skrämde, lockade, förförde... Den öppnade dörrar till det oförklarliga, det obegripliga... jag vill minnas att den hette just In i det okända. Den stod där i ett undanskymt hörn i någon mer perifer bokhylla. Jag misstänker att det var en sådan där bok som köpts på impuls, bläddrats i och sedan ställts undan. För mig som barn var den däremot som att få nyckeln till en annan värld - en inre, men också så oändligt mycket större och tidlös yttre värld. Det okändas värld, den parallella verkligheten.
Jag tror inte att jag läste så mycket mer än bildtexterna, för det var just fotografierna som var den centrala upplevelsen. Flera av dem lever kvar helt tydliga i hjärnans vindlingar; ansiktet på mormodern med de blanka glasögonen i bakrutan på den något åldriga bilen - men de var ju på väg från hennes begravning när bilden togs! Eller bilderna på spöket utan fötter som osaligt vandrade längs korridorerna på slottets vindsvåning.... Ända tills det visade sig att det tvåhundra år tidigare lagts in ett nytt golv, för när man renoverade det såg hantverkarna spökets tillsynes avklippta fötter, som fortfarande vandrade på det första golvet under det nya...

Fenomenet med alla dessa märkliga fotografier som bevisade det oförklarliga, fastän att inget synts när bilden togs, förklarades lite otydligt med att kameran fångat något, ett minne, en hälsning, en varning från en annan tid, ett annat rum, som vi med våra sinnen inte förmådde uppfatta. Idag kan jag, som fotograf med mörkrumsarbetet i färskt minne, tänka mig tusen förklaringar till hur dessa bilder blivit till, möjligen med benägen hjälp av en inspirerad kopist och entusiastiska uttolkare. Ändå lever känslan väldigt tydligt kvar och jag är starkt benägen att hålla fast vid den: Vi lever i en värld som vi hela tiden tolkar med våra ytterst begränsade sinnen, men att vi inte ser, hör, luktar eller förstår något, betyder inte att det inte finns. Vi kan inte se klimatförändringarna, vi kan inte greppa världsrymdens oändlighet, jag kan inte uppfatta de doftstråk grannens katt lämnade efter sig föregående natt - även om min hund gör det. Tanken att vi egentligen bara uppfattar fragment av det som verkligen händer och samexisterar omkring oss hela tiden - är både förförisk och skrämmande, allt beror på perspektivet. Oavsett vilket, kräver det ödmjukhet inför det obegripliga, otroliga men ändå möjliga.

Mie Vinther Jensens fotografiska serier Extensions och Real Situations liksom Tobias Sternbergs och Nat Tafelmacher-Magnats stopmotion filmer, tangerar samma känsla som en gång bläddrandet i den både förföriska och skrämmande boken. De gläntar på dörren till något annat. Mies bilder är en hyllning till det långsamma. Hon arbetar med analogt fotografi som hon sedan bearbetar och printar digitalt. Genom att lägga till något, antingen i form av rekvisita och/eller fysisk påverkan av platsen vid fotograferingstillfället, eller genom digital manipulation, förvandlas bilderna till ett drömlandskap på gränsen mellan nyfiken förvåning och mardröm. Hon beskriver hur hon vill få betraktaren att känna att om du kan föreställa dig något - så är det på riktigt! Människan i landskapet och interagerandet i naturen är också återkommande aspekter i hennes verk. Här finns också en önskan, som i Real Situations att tillföra ett lekfullt perspektiv, en upptäckarglädje och förvåning i vardagen genom att som betraktare tillåtas nya och oväntade vinklingar av det välkända. Det finns en poesi i Mies bilder, en lågmäld humor genom underliga tillgrepp. Molnet som hänger i en sytråd, sänglampans strålar som förvandlats till ett pärlband eller sandhögarna längs gångvägen, förklädda till fjällkedja. De väcker tankar, framförallt kanske glädjen i betraktandet, förundran. De förför.

Bilder Mie Vinther Jensen, ur Serien Real Situations. 1) Cloud, 2) Ants, 3) Drop, 4) Fly, 5) Island, 6) Apple, 7) Light, 8) Mountains.

Serien Extensions visar en blandning av platser som utvalts omsorgsfullt och fotograferats på ett sätt som förstärker känslan av att dras in emot något nervkittlande, både lockande och obehagligt. Bildernas subtila iscensättning förstärker redan existerande särdrag på platsen, genom en ficklampa placerad lågt bland grenarna, eller de tålamodsprövande förberedelserna som ligger i att samla ihop ett stort antal sniglar och vänta tills de lämnat sina silverglänsande slemspår i märkliga snirklar och krumelurer som ett intrikat kartmönster på en sten. De påminner mig om den skräckblandade förtjusningen när vi som barn tog oss in i ödehus och med bankande hjärtan trevade genom övergivna, mörklagda rum där doften av fukt och mögel låg tung i luften. Känslan av att alla sinnen skärptes, vibrerande på helspänn, beredda på det värsta. Hur vi sedan skrikande av fasa störtade ut vid fladdrandet av ett skynke, dunsen av en fågel, eller bara uppfattningen av att någon trott sig se något - snubblande genom spindelväv och damm för att kiknande av skratt falla ihop väl ute i tryggheten och det varma solljuset igen. Eller om att andlöst inte kunna slita sig från en deckare eller thriller; förförelsen i skräcken. Hur vi sugs mot det skrämmande, det okända. Det går igen genom historien, kulturen, folksagorna, myterna... fortsätter vidare genom dagens mediabrus. Det är något i det fasansfulla som förför oss. Handlar det om en förberedelse för det stora okända som väntar oss alla vid livets slut? Handlar det om kittlingen av att det kunde ha varit jag, men jag kom undan, jag klarade mig, som en krydda i tillvaron? Handlar det om makt? Om att genom skrämsel hålla folk fångna och lydiga? Ett övertygande om att om vi inte gör som överheten vill går det åt helvete... och då behövs de skräckinjagande exemplen.

"Illusion is necessary in the practice of magic on a human, everyday level, because the real power to manipulate the unseen does not actually physically exist. It is a social construct, like money, that a society decides to believe in. As such, an illusion."

(Nat Tafelmacher-Magnat and Tobias Sternberg)

Citatet från Nats och Tobias beskrivning av sina verk, sina konstnärskap, det sätt de valt att arbeta med och undersöka illusionen genom illusionen, sätter fingret på det som på djupet fascinerar mig med deras arbete, liksom Mie Vinther Jensens. Att som konstnär lyfta fram det osynliga, ge drömmen - eller mardrömmen - illusionen ett språk. Att leka med fantasin och bana nya vägar, öppna andra rum och att som i Alice i Underlandet, ge oss nyckeln till en alternativ verklighet. Orden drar en röd tråd mellan det allmänt accepterade och definierade historiskt mytiska beteendet till dagens "osynliga" myter, de "sanningar" vi generellt tar för givna.

De animerade filmerna The Witch och The Magician, leker med våra föreställningar om sanning och myt och tydliggör den mänskliga strävan efter den magiska verkligheten. Vid sidan av individuella konstnärliga arbeten samarbetar Tobias och Nat i projekt om just myter och illusioner, frågeställningar kring hur bilder behandlas och uppfattas kognitivt, som fascinerar dem båda. De beskriver hur de valt stop-motion animation genom pixilation; användandet av en levande aktör i filmande bild för bild, där även proppar och rekvisita kan flyttas stegvis och illustrera rörelse, eftersom det tydliggör illusionen av illusionen.

Betraktaren flyttas från upplevelsen av det magiska som sker på filmen, till medvetandegörandet om att det som syns är en illusion, vilket i sin tur blir ett medvetandegörande om att det klassiska sätt vi lärt oss att tolka och avkoda världen - seendet - inte nödvändigtvis ger oss sanningen. På så sätt återförs vi till mytens och magins möjlighet. Vi ser att det vi ser är en illusion och genom att vi ser det måste vi ifrågasätta vårt seende eftersom det samtidigt presenterar oss sanningen genom att vi sett det vi har sett.

I filmen The Witch ställs vi inför urbilden av häxan, som utifrån egoistiska motiv, enträget försöker betvinga naturen, de materiella såväl som de levande tingen omkring sig. Genom magin hon utövar blir dessutom gränsen mellan levande och död materia otydlig och flytande.

Den arketypiska häxan är ond och har makten att med trolldom förvränga våra upplevelser, eller ännu värre, att förhäxa oss och ta oss med bort från denna världens logiska principer. Nat och Tobias beskriver magi som en självklart existerande, social konstruktion. Den ser kanske olika ut i olika tider och rum, men den är lika stark. Den finns, därför att vi tror att den finns. Vi tror att den finns eftersom tillräckligt många vill tro på den. Magin kittlar oss. Den skrämmer och förför oss och vi vill så gärna bli förförda... Samtidigt vill vi ju gärna bemästra det som skrämmer oss... Nat och Tobias hänvisar i sin beskrivning av projektet till antropologisk forskning om hur vidmakthållande av mytologier, makten vi tillmäter magin, fungerar som traditionsbärare och själva fundamentet i kulturen. Här relaterar vi ju helst till så kallade urfolk eller historiska kulter och trosfattningar, men samtidigt visar forskningen på hur lite vi egentligen förändrats, hur fundamenten bara är tillsynes väsensskilda, men i praktiken fogas ihop och hålls samman av oförändrade principer.

Stills from The Magician. Berlin 2018, Tobias Sternberg and Nat Tafelmacher-Magnat, Hd-video 6’14”, potrait format.The Magician is one of a series of pixilated film projects by artist couple Tobias Sternberg and Nat-Tafelmacher-Magnat. The films are inspired by mythology and illusion, with a sincere nod at the cradle of filmmaking in the stage magic and gadgetism of the late nineteenth century entertainment industry.

Vilka var då medeltidens häxor och illusionister? En del hamnade nog bara olyckligt i vägen för tidens vanföreställningar. Andra var däremot människor som vågade ifrågasätta samtidens makthavare och kapital. Farliga genom socialt engagemang och fritt tänkande. Liksom nu utfördes hetsens fotarbete ofta av de missnöjda massorna, av frustrerade människor som kände smaken av makt genom att ge röst åt maktens ställföreträdare. Att vetenskapsmannen Galileo 1633 drogs inför inkvisitionen och dömdes för kätteri genom sitt påstående att jorden kretsade kring solen och inte tvärtom, ger en bra illustration av hur vedertagna sanningar kan förskjutas över tid[1]. Hysteri. Fake News. Populism. Hur förhåller vi oss till sanningen när den hotar vår världsbild? Hur förhåller vi oss till visselblåsarna när de kritiserar vårt levnadssätt?

Alf Hornborg[2] pekar på hur människan i alla tider haft en benägenhet att tillerkänna döda ting magiska egenskaper. Han refererar till Karl Marx' förklaring på 1840-talet, att inte bara "vildar" ägnade sig åt avgudadyrkan och fetischer, men att det sätt som pengar laddades med värde i samtidens Europa, visade på ett tydligt magiskt förhållningssätt. Marx menade att den spridda uppfattningen att ränta på ett förunderligt sätt fick pengar att producera pengar oberoende av mänsklig verksamhet, i själva verket var ett maktmedel, en illusion, som tjänade att dölja det faktum att tillväxten berodde på orättvisa utbytesrelationer.

Konstens förmåga att lyfta fram det okända, det skrämmande och förföriska, det lockande obegripliga, kan vara ett sätt att visa oss att magins och illusionernas tid inte är förbi. Kan ge oss verktygen att utmana vårt seende. Att omvärdera invanda tankemönster. Människan är än idag i högsta grad en mytisk varelse. Vi behöver mytologierna, traditionerna att binda upp våra liv kring. Yuval Noah Harari beskriver i sin bok Sapiens, hur mänskliga samfund byggs och hålls samman av berättelser. Han drar paralleller mellan studier av hur schimpansflockar fungerar och hur en furir kan bli gud för sin pluton som utan att tveka följer honom i döden... för att sedan beskriva hur den typen av ledarskap lätt havererar om antalet "följare" blir för stort. För att bli ledare av den katolska kyrkan under medeltiden eller upprätthålla internationella, politiska och ekonomiska projekt som EU, eller ledningen av multinationella företag idag, behövs berättelser - ett gemensamt upprätthållande av myten och en allmän acceptans av spelreglerna. Övertygelsen håller oss samman, får oss att vilja tro på kristendomens heliga sakrament och världsordning, på pengars värde som betalmedel, eller existensen av ett astronomiskt företag genom fortlevnaden av dess logga, oavsett om såväl ledning, arbetare, upphovsland som produkt byts ut.[3]

När man hör vår tids varningsklockor ringa allt enträgnare och följer de globala politiska debatterna kring klimatkrishantering i FN-huset, är det lätt att drabbas av den flathet och oförmögenhet med vilken denna ödesfråga hanteras. När man ser Greta Thunberg liten och rak hålla sitt brinnande tal inför den stora församlingen välskräddade makthavare, målas bilden av en ljusgestalt, en ledare och symbol för gräsrotskampen på våra näthinnor och sprids som en löpeld i sociala medier! Det är magi i praktiken! Men det är som hon säger: Det är inte hon som skall stå där, inte ett barn som skall driva världens kamp för att ha en framtid, det är vi alla, men framförallt: Det är makthavare, företagsledare och politiker - vår tids illusionister, som skall ta sitt ansvar. Den totala dominansen av elefanten mitt i FN-husets stora kongressal, den arkaiska tron på möjligheten med ständigt ökad ekonomisk tillväxt på en begränsad planet, som omöjliggör konstruktivt agerande för att hejda katastrofen vid horisonten. Vår tids myt och saga. Vår tids troll och djävulspakt. Det är som att vända upp-och-ner på hela huset i jakten efter glasögonen man skjutit upp i pannan. Vi ser inte det vi har närmast framför ögonen och få saker är så krävande som att avkoda sin egen tids dogmer och mytologi.

Illusionen om det nödvändiga, förföriskt skrämmande. Samtidigt finns där utrymmet för skapandet av nya myter. Ett oväntat sätt att betrakta tillvaron. En annan berättelse som sprids mellan människor över hela världen, slår upp dörrarna för nya perspektiv, en annan verklighet.

Pia Siri Isaksson är ansvarig utgivare för VERK tidskrift samt skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon har en BA (Hons) i Fine Art Photography från Glasgow School of Art och en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Mie Vinther Jensen bor och verkar i Köpenhamn. Hon har en BA (Hons) i Fine Art Photography från Glasgow School of Art och en MSc i Information Science and Cultural Communication of Copenhagen. Hon arbetar huvudsakligen med analogt fotografi och hennes bilder inkluderar ofta en viss form av iscensättning eller manipulation.

Tobias Sternberg är en svensk konstnär som främst arbetar med skulptur och installation. Han föddes 1973, studerade Konst vid Goldsmith’s College i London och har sedan sin examen 2005 ställt ut omfattande i både kommerciella och alternativa utställningar och festivaler främst i Europa men också i USA. Han bor sedan 2009 i Berlin där han 2015 var med och grundade projektrummet HilbertRaum. Han är representerad av Krupic und Kersting Galerie i Köln, och har deltagit i flera konstmässor. Hans verk finns i privata samlingar i Tyskland, Belgien, Schweiz, England mm.

Nat Tafelmacher-Magnat föddes i Zürich, Schweiz. Hon studerade konsthistoria och film i Frankrike, följt av Konst vid Goldsmith’s College i London. Hon bor och arbetar i Berlin, där hon efter att ha studerat film vid filmArche nu driver projektrummet HilbertRaum tillsammans med 16 andra konstnärer. Hennes kortfilmer och videos har vistas vid många internationella festivaler och utställningar.