Kameran blev tidigt min följeslagare när jag var ute på äventyr i någon närliggande skog. Den blev ett naturligt sätt för mig att fånga världen och skapa objekt. Fotografi har för mig alltid varit ett spännande experiment, en ideal metod och ett redskap för att erövra medvetandet och förstå verkligheten. Fotografiet och fotograferandet befriade mig från begränsningar.

Jag bläddrar ofta i böcker av andra fotografer och konstnärer som liksom jag intresserar sig för naturen och vår omgivning. En fotograf vars bilder jag känner ett starkt släktskap med och nyfikenhet på är Jan Töves bilder. Eftersom arbetsmetoder och tankar om processer ser väldigt olika ut kontaktade jag Jan Töve för att samtala om hans arbetsmetod och vilket förhållningssätt han har till kameran, tekniken och processen i sitt arbete.

Att fotografera blev tidigt en så viktig del av Jan Töves liv att det överskuggade allt annat, berättar han. Men det var i första hand inte en drivkraft att ha det som yrke, även om han påbörjade en utbildning till filmfotograf på DI som han senare hoppade av, då han upptäckte att stillbilden var det han ville ägna sig åt. Han utbildade sig till lärare men började kort därefter frilansa som fotograf och parallellt med arbetet som uppdragsfotograf lade han mycket tid på egna projekt. 

Att fotografera har varit ett självklart val för Töve även om han ägnade mycket tid åt att både teckna och skriva som ung, men från det han fick sin första kamera väcktes något slumrande inom honom. Fotografiet kombinerade bildskapandet och berättandet – i tiden, i rummet, i ögonblicket på ett outgrundligt och fascinerande vis.

Kameran betyder ju olika saker för olika konstnärer och fotografer. För Jan Töve är förhållandet till kameran viktig. Han säger att en bra kamera inte står i vägen för perceptionen och tankeprocessen. Den är som ett fönster mot världen. Han upplever handhavandet av den analoga kameran som betydligt mer momentant. Man behöver inte konfigurera den, ha koll på batterier, menyer, mätpunkter, autofokus och annat som stör skapandeprocessen. Töve upplever att hans storformatskamera är mer följsam och mindre distraherande, än den digitala kameran. 

Han säger att när han fotograferar digitalt så använder han sig mest av en analog kamera med digitalt bakstycke. Och då är skillnaden mindre. Minsta pip från en kamera stör hans process. Han stänger alltid av telefonen när han fotograferar.

Den analoga processen är viktig för Töve och den appellerar mer direkt till hans seende. Han upplever en större samstämmighet mellan det han ser (motivet) och den färdiga analoga printen. Processen involverar också en mer fysisk interaktion med materialet i hela kedjan och ger en mer taktil upplevelse.

Det är också vissa skillnader i handhavandet av själva kameran, men den stora skillnaden mellan digitalt och analogt ligger i efterarbetet. Den analoga processen har en fördröjning som han bejakar eftersom man inte omedelbart ser resultatet. Från det att den analoga bilden tas tills att man har en fysisk bild i sin hand förflyter det tid. Man hinner få distans till motivet, eventuella emotioner kopplade till fotograferingstillfället bleknar bort. Betraktelsen av slutresultatet blir mer ”nykter”. Visst kan man låta sina digitala bilder ligga till sig, men det är en passiv process. I den analoga processen, som sträcks ut i tiden, är man aktiv och fysiskt involverad under hela framkallningsförloppet. Materialet hanteras med händerna och man ser det växa fram på ett annat sätt. Detta betyder ju inte att det rent tekniskt blir bättre. Den digitala tekniken är ju svårslagbar när det gäller skärpa, upplösning och avsaknad av korn, men det gör den också mer förutsägbar och lite tråkig. I den analoga processen kan saker gå fel, och gör det rätt ofta, säger Töve.

En fin jämförelse som han gör är att analog fotografi är som en krokig grusväg. Den digitala metoden är mer rak asfalt, även om båda tar dig till målet. Han berättar att han kom att tänka på den framlidne amerikanske fotografen Richard Benson som i en intervju från 2011 kort och gott konstaterar att digitalt är bättre[1]. ”Det må vara sant…men analogt är vackrare”, vill Töve då tillägga.  

I Mörkrummets plötsliga försvinnande åskådliggör författaren Johan Gardfors både mitt och Jan Töves förhållande till arbetet i mörkrummet och dess betydelse. Han skriver: ”Mörkrummet är därmed även en ort för det grekerna kallade poiesis, en skapande eller framkallande verksamhet som kan vara poetisk lika väl som rent hantverksmässig. På samma sätt som fotografin kunde förverkligas först när den sammanförde det optiska med det kemiska, behöver kopisten förena det tekniska och det poetiska för att bilden ska framträda.”[2]

I landskapet arbetar Jan Töve nästan alltid tematiskt. Nu arbetar han med ett projekt i det landskap där han växte upp. Och då, precis som i hans tidigare projekt Grusväg, förflyttar han sig till fots. Det ger honom en mer intim kontakt med landskapet och öppnar upp sinnena. I denna typ av projekt har han sällan några detaljerade bildidéer på förhand. De växer fram under projektets gång. I inledningsskedet bejakar han slump och tillfälligheter. Men övergripande finns det en plan. Det kan handla om att han vill återvända till en miljö i ett annat ljus eller annan årstid. Det kan också handla om att det finns delar i landskapet som är viktigt för berättelsen, delar som måste vara med. Till exempel en kulturhistorisk anknytning, landskapsförändring och/eller miljöpåverkan.

Det händer ofta att hans projekt tar en annan vändning. Och däri ligger tjusningen, säger han. Att han från början inte vet. När han har sin grundidé klar är han angelägen om att sätta igång. För hans erfarenhet säger att det är längs vägen arbetet tar sin form. Och han vill vara öppen för vad som kan ske under resans gång.

Jag känner igen mig i Jan Töves metoder och arbetssätt och tänker att strövandet och den övergripande planen styr över slutresultatet, men metoden har också har en djupare innebörd än den direkta. Jag tror det gäller både för mig själv och för Jan Töve. Vi söker platser som har betydelse för oss själva och för den miljö vi lever i, men vi har också en önskan att förmedla det till andra och få andra att reflektera över vår livsmiljö nu och framåt. Liz Wells skriver i publikationen Broken att ”Genom att representera landskap, terräng eller vatten, på ett särskilt sätt, bidrar fotografin till att bekräfta eller utmana rådande uppfattningar om miljöfrågor. Därav följer behovet av att kritiskt utvärdera teman, sammanhang, epistemologier, kritiska metoder och de estetiska val som genomsyrar och karaktäriserar samtida konstnärliga fotografiska arbeten som förhåller sig till miljöförändringarna i vår tid.”[3]

Jan Töve skapar genom det upplevda landskapet. Författaren och fotografen Deborah Bright får sammanfatta våra tankar. ”Oavsett dess estetiska egenskaper är varje återgivning av ett landskap också en dokumentation av människans värderingar och de handlingar som jorden varit utsatt för under tidens gång.”[4]

Annika Thörn Legzdins är fotoförfattare, konstnär och gallerist och är utbildad på Akademin för Fotografi, Institutionen för konst, Konstfack, Stockholm, 1996-1999 och Kungl. Konsthögskolan 2014-2016. Thörn Legzdins har givit ut fyra böcker där den senaste boken Ephemera fick utmärkelsen Svensk Bokkonst. Hon har haft flera offentliga gestaltningsuppdrag och ställer ut både i Sverige och utomlands och har tills nyligen varit ordförande för Fotoförfattarna inom Svenska Fotografers Förbund.

Jan Töve (f.1958) är verksam i Hökerum utanför Borås. Han har studerat vid Dramatiska Institutet (DI), Stockholm och lärarhögskolan i Jönköping, men har sedan 90-talet varit verksam som frilansfotograf vid sidan av egna projekt. Hans fotografi utgår från landskapet i vid bemärkelse där människa, miljö och samhälle kommenteras eller ingår. Jan arbetar nästan alltid tematiskt med olika projekt, vilket kommer till uttryck i böckerna Riverside (Nya Vyer, 2007) Silent Landscape (Nya vyer, 2012), Faraway Nearby (Hatje Cantz, 2017) Night Light (eget förlag, 2020), Grusväg (eget förlag, 2022) och Blackwater (eget förlag 2024). Han har ställt ut både i Sverige och utomlands, senast i samlingsutställningen ”Contemporary Landscapes” på Oceanside Museum of Modern Art i San Diego (2012) och separatutställningen ”Grusväg” på Wärenstams konsthall, Borås (2022).  Jan Töve sitter i styrelsen för Fotoförfattarna/SFF.