"Bara det ofullkomliga kan begripas — kan föra oss vidare" [1]

– Novalis

Avgränsningar och reduceringar präglar den fotografiska processen och dess språk på en så grundläggande nivå att det är lätt att bokstavligen bortse från det. Det handlar om val av motiv, ljus och tidpunkt genom vilka fotografiet förblir en skärva av det synliga. Men det fortsätter i ännu högre grad genom bildrutan – hur utsnitt, kameravinkel, upplösning liksom tonomfång, kopiering, tryck och inramning på en gång möjliggör och beskär den fotografiska bilden. Ur bildfloderna ska det sedan vaskas fram guldkorn, ett antal bilder för en bok eller en utställning. Osynliggörandet av alla dessa avgränsningar står i nästan dialektisk kontrast till fotografins historiskt självpåtagna synliggörande. För att se något måste en blunda för något annat.

Någon vill kanske invända att sådana begränsningar gäller för alla bilder, oavsett om det rör sig om måleri, grafik eller teckning. Pappret, duken eller väggen avgränsar alltid bild från icke-bild. Men den fotografiska bildens tillblivelse står alltid i en komplex relation till den värld och verklighet den avbildar, och den (o)trogenhet, kritikalitet och kreativitet som det sker med, något som är intimt förknippat med dess indexikalitet. Ett index (från latinets pekfinger) är ett tecken i egenskap av att det pekar tillbaka på orsaken, att något utanför har skapat ett avtryck på filmen eller sensorn, oavsett hur digitalt, kemiskt eller optiskt det manipuleras på vägen. För att läsa fotografi som bild måste vi ständigt bortse från kornets, pixlarnas eller utskriftsrastrets upplösning. Jag tänker på alla bildflöden som helt ofiltrerat och helt utan konstnärliga syften drabbar min näthinna i det pågående kriget i Ukraina. Alla dessa brutala brottstycken, lemlästade kroppar och sargade huskroppar i blixtbelysning tycks på ett skrämmande sätt vara kongeniala med fotografiets ontologiska fragmentering, med kamerans och gevärets besläktade shooting. Bildens beståndsdelar är redan trasiga. Kanske är det därför det upplevs dubbelt så våldsamt?

Allt detta bildar bakgrundsbruset för hur jag möter Erik Gustafssons bilder som varken skildrar krig och konflikt, eller är tillkomna inom rådande digitala paradigm. De väcker hos mig istället en annan nästan fysiskt kännbar förundran med språkliga förtecken. Gustafsson är aktuell med hela tre utställningar och gestaltningar samtidigt i Stockholm när detta skrivs: fotoserien Pause Between Thought and Action genom SL:s konstväxlingar på Mariatorget (18 februari 2022 – 18 februari 2023) [2], separatutställningen Little Rehearsal Time på Gallery Steinsland Berliner (21 april – 21 maj 2022) [3] och som nominerad i stipendietävlingen Den tänkande handen för unga tecknare på Konstakademien (23 april – 23 juni 2022) [4]. Dessutom visar han nya verk i separatutställningen Time Loop Rabbit Hole på fotogalleriet MELK i Oslo (20 maj – 12 juni 2022) [5].

Reflektionerna i den här texten handlar främst om utställningen på Gallery Steinsland Berliner och verken på Konstakademien som alla går i fragmentets och momentets tecken. De präglas av en lätthet och produktiv mångfald med utfällningar i helt olika tekniker, genrer och uttryck som hålls ihop av den analoga teknikens möjligheter och brister. Här ryms både det linsbaserat dokumentära, rester av fotografins materialitet, experiment med luminogram och andra ljusskrifter exponerade direkt på fotopappret.

Erik Gustafsson. 1) Landscape and Aurora. 2) Blue Mimic (Lilium Martagon). 3) Color Fold.

Särskilt på Gallery Steinsland Berliner infinner sig en känsla av “grupputställning med sig själv”. Gustafsson bekräftar intrycket av “utställningen som en orkester där varje verk, litet eller stort, har sin viktiga funktion. Stycket vi skulle framföra handlade om att visa blickens och framförallt handens betydelse. (...) Det blir som att de stör varandra, samtidigt som de fullbordas när de visas tillsammans.” [6] Fotografiet på väg att lösgöra sig från indexikaliteten där ute exponerar snarare sin egen fotografiska tillblivelse där inne – i mörkrummet. Det kan låta introvert men upplevs snarare som intimt och lustfyllt. Gustafssons bildvärld tillkommer genom upprepningar och reversiva färgskalor i de fotografiska processerna. Bilderna uppstår i flera led av exponering och framkallning i ateljén och mörkrummet. I dessa olika processer märks olika temporaliteter, från extremt långsamt till blixtsnabbt, ibland i samma bild.

I Gustafssons repertoar återfinns solariseringar, fotogram och luminogram, alla med anor från Bauhaus-rörelsens experiment i mötet mellan konst, design och hantverk mot ett nytt Gesamtkunstwerk. Fotografen, målaren och scenografen László Moholy-Nagy (1895 – 1946) liksom den självlärde professorn Otto Steinert (1915 – 1978) finslipade liknande processer.

Den senares hallucinatoriska och abstrakta ljusskrifter har varit stilbildande och nämns även av Gustafsson som viktiga referenser. Vill en dra en gräns mellan abstrakt och konkret, eller mellan realism och fiktion blir det svårt om inte omöjligt. Det slår mig att inte minst utställningen Little Rehearsal Time balanserar på samma egg: även om verken hålls inbördes separerade från varandra är det aldrig en fråga om att skapa skillnader. Mellan raderna och ramarna anas osynliga samband, lik fotnoter till en process som är förlagd utanför eller efter kameran. Ur det bildmässigt fragmenterade växer en paradoxal helhet fram.

Dags för ett klargörande: vad menar jag med fragment här egentligen? Brottstycken, skärvor, partiklar kan tjäna som synonymer, men är inte allting vi varseblir endast del av en större helhet? När blev det avbrutna eller oavslutade någonting av värde och betydelse? Daniel Birnbaum och Anders Olsson presenterar i boken Fragment en samling översatta litterära fragment av diktaren Novalis [7]: “Med romantiken föds en ny syn på det oavslutade, på det litterära verket som essentiellt ofullbordat – öppet. Den romantiska poetiken är en försvinnandets estetik; drömmen gäller inte verkets och helhetens varaktighet, utan poesins flyktiga ögonblick, den rena akt som med nödvändighet upphäver sig själv – om möjligt utan att lämna några spår efter sig. (...) Ur denna nya syn på verket och helheten föds det litterära fragmentet, romantikens genre par excellence.” [8]

Erik Gustafsson. Woman Dressed As Bat (Day).

Det kan tyckas förmätet att göra kopplingar mellan litterära och fotografiska fragment med över två seklers mellanrum. Jag ser minst tre beröringspunkter: romantiken som ett sorts urmodernism är så allestädes närvarande i våra estetiska preferenser att vi har blivit blinda för det. Att tänka fragmentariskt är det normala, särskilt inom vår fragmenterande postdigitala offentlighet. Det är svårare att uppfatta och tänka i helhetliga kedjor. Sedan lutar jag mig mot ovannämnda bildruta som villkorar fotografins optiska, rumsliga och tidsliga avgränsning; dess inneboende ofullbordan att vilja säga mycket eller allt i en enda bild. Slutligen, och med en vågad tolkning av ljusskrift [9] som urfotografisk (an)teckning, närmar sig Gustafsson en språklighet i relation till de tecken, koder eller chiffer i serien The Conductor Series. Den ger upphov till ett dubbelbottnat spel mellan ljusets flyktiga penna över det som för mig ser ut som brailleskriftens taktila punkteringar – i samma fotografi men på olika lager i processen. Utställningens profilbild Blue Mimic (Lilium Martagon) kombinerar på ett egenartat sätt det bildliga och skriftliga fragmentet.

De lösryckta och rytmiskt uppbrutna ljusskrifter i bildserien Landscape and Aurora reflekterar fotografiets språkliga och måleriska möjligheter och pekar tillbaka på en performativ skrivakt – hur handen tecknar och målar med ljus direkt på fotopapper i mörkrummet. Här omformuleras och rentav omkastas definitionen av indexet, från naturens pensel till konstnärens ficklampa. Språkligheten ska trots allt inte förväxlas med budskap. Bildernas på en gång öppna och krypterade skrift kräver en minst lika performativ och medskapande läsakt av betraktaren. Att jag så gärna vill läsa eller förstå de tecken och möjliga tydningar är avgörande för det mötet. Eller med Birnbaums ord: “Det ideala fragmentet är i denna mening obegripligt. Det ‘drar till sig och stöter ifrån’, men låter sig inte hållas kvar som ett meningsfullt innehåll. En samling fragment kan därför aldrig summeras.” [10]

Erik Gustafsson reflekterar fotografiets inneboende fragmentering som genom ett prisma, men utan att representera den. Därigenom skapas en kontext där verken kommenterar varandra och överskrider det som verkar som en splittring i olika partikulära riktningar. Fragmentet som form både förverkligas och upphäver sig själv i den rörelsen. Jag menar att många av hans experimentella verk kan läsas som ett bidrag till en återförtrollning av fotografin som tar till vara bildskapande snarare än avbildande processer. Han gjuter nytt liv i den lite utnötta frågan om var fotografiet börjar eller slutar.

Timo Menke är konstnär och har undervisat som lektor vid institutionen för konst på Konstfack 2004-2014. Han är även verksam på Filmform med arkivering och distribution av film och videokonst.

Erik Gustafsson (f.1987) är konstnär och bor i Göteborg där han tog sin masterexamen i fotografi vid HDK-Valand. Han har haft separatutställningar på bl.a. NSFW/Svilova, Göteborg, Galleri Steinsland Berliner, Stockholm och är nu aktuell med en utställning på MELK Galleri, Oslo. Han är också igång med att publicera sin andra publikation som visar bilder ur serien Pause Between Thought and Action.