Ordet kamera har blivit synonymt med den apparat som gör det möjligt att fotografera, men härstammar från latinets camera obscura – mörkt rum. En kamera, i den bemärkelse som vi vanligtvis tänker oss den, är inte är nödvändig för fotografiska bilders tillkomst, men det mörka rummet däremot, är i de flesta fall avgörande. Två konstnärer som båda arbetat med andra mörka rum än kamerahuset, är Margot Wallard och Hendrik Zeitler.

Wallard kom till Sverige 2012. Från att ha växt upp och levt i, och runt, Paris – en stad som inkluderat dess förorter har fler invånare än hela Sverige – blev Smedsby på den värmländska landsbygden hennes nya hem. Kontrasten måste ha varit total, och Wallard beskriver Smedsby som ”A place, in the middle of nowhere both geographically and mentally…” [1]. Inte så långt tidigare har hennes bror och hans partner gått bort, och i Värmland söker hon efter ett nytt sätt att göra bilder. För första gången riktar Wallard kameran mot sig själv. Naken och ensam i landskapet, soliga sommardagar såväl som under mörka nätter, och i kylan bland is och snö. Isformationer är ett återkommande motiv, avbildade både med kameran ute i naturen och genom inskanning. Med skannerns hjälp har Wallard också avbildat döda djur och insekter, samt bitar av naturen som hon funnit i hemmet i Smedsby med omnejd. Fem års arbete resulterar senare i boken Natten [2] där Wallard, enligt vad hon förutsatte sig, verkligen lyckats bryta sig loss från sitt tidigare mer dokumentära bildspråk, som i det tidigare arbetet My brother Guillaume and Sonia [3].

Natten – jag minns att Wallard nämnde att hon tyckte det var ett vackert ord på svenska. Även om det finns flera bilder av henne själv i landskapet under dagtid, så är mörkret arbetets övergripande uttryck – ibland nattens mörker, men än oftare mörkret i skannern. I boken delas bilderna in i avsnitt; ANIMALS, INSECTS, LANDSCAPES, SKELETONS, och STILL LIFE. Hela den första delen, ANIMALS, består av bilder på döda djur som lagts mot flatbäddsskannerns glasyta för att sedan belysas underifrån av skanners inbyggda ljuskälla som flyttas i takt med skannersensorns registrering av motivet. En orm, en mus, en räv, en grävling, ett rådjurshuvud, fåglar och flera andra djur avbildas in i minsta detalj. Fjädrar, päls och skinn lyses upp av ett till synes hårt och starkt ljussken. Jag associerar ljusskenet till det från en bils strålkastare, viltolyckor, och blod mot bilens vindruta. Men skannerns ljus är inte alls starkt, det förmår endast lysa upp sådant som befinner sig allra närmast skannerglaset och avtar sedan fort. Tredimensionella objekt som skannas in, omsluts därför av ett mjukt mörker – så svart som natthimlen bara kan bli på platser långt ifrån en upplyst storstads återsken.

Också avsnitten INSECTS och SKELETONS, består enbart av bilder som tillkommit genom inskanning, och i den sista delen, STILL LIFE, blandas inskannade objekt med kamerabilder. De inskannade objekten i detta avsnitt är bitar av naturen; mossa, bark, stenar, och mot slutet också is. Is, först i fast form men som efterhand övergår i smält tillstånd. Bubblor och pölar på skannerglaset. Ibland reflekteras skannerns ljus i ytspänningen, i andra partier passerar ljuset rakt genom smältvattnet och ut i den mörka skannerrymden. Skalan blir svårbedömd, bilderna skulle i vissa fall kunna ses härröra från ett teleskop, men oftare går tankarna till något betraktat genom ett mikroskop – större blänk indikerar områden som innesluter en mängd mindre partiklar. Att det rör sig om något mikroskopiskt förstärks också av Wallards två sista självporträtt, fortfarande naken och ensam, men nu med en lätt rundad mage.    

Margot Wallard, ur boken Natten.

Zeitler kom från Tyskland till Sverige som utbytesstudent på Högskolan för fotografi och film 1999 och stannade sedan kvar för att fortsätta studierna där, istället för att återvända till Hamm där han växte upp. Under nästan alla år i Sverige har Zeitler varit bosatt i Göteborgsförorten Hammarkullen, som också blivit det område där han arbetat med flera av sina fotografiska projekt. Serien i boken 1:1 Hammarkullen, [4] skiljer sig från de tidigare arbetena, då den inte är skapad med en kamera. Bilderna är fotogram, oftast exponerade på någon plats i naturen som omger bostadsområdet. Likt arbetena i de tidigare två böckerna [5] [6], ger Zeitler oss en annan bild av förorten än den vi ofta möter i media – skog istället för höghus, och växter istället för asfalt.

Men spår av mänsklig närvaro finns också; en gunga, en orienteringskontroll och ett nätstaket.

Andra spår av närvaro intresserar mig mer; ljusläckage från gatubelysning eller månljus som färgar pappret ojämnt, små repor eller skuggan av någon insekt som satt sig på pappret i exponeringsögonblicket. Fotogrammen är gjorda med färgfotopapper och har exponerats av blixtljus som filtrerats genom färgade filter. Men för att pappret inte ska hinna exponeras och bli helt svart innan blixten går av, har Zeitler behövt ordna en camera obscura – ett mörkt rum i form av ett tält som innesluter både motivet, blixten, honom själv, och ibland också en assistent som får hjälpa till att hålla upp pappret bakom motivet. Ett av motiven är rök, Zeitler blev inspirerad av röken från en lägereld i skogen, men att bygga in en brasa i ett ljustätt tält för att exponera ett papper är ju inte att rekommendera. Istället, berättar Hendrik, skaffade han en rökbomb. Betydligt bättre än en levande eld, men ändå kanske inte helt genomtänkt – att andas, om än bara medan han rullade ihop det exponerade pappret för ljustät förvaring, var näst intill omöjligt i det totalt rökfyllda tältet.

Det är stor skillnad mellan att se ett fotogram av en gran avbildad på en boksida, jämfört med att stå inför ett två meter högt fotogram av samma kasserade gamla julgran, med sina sedan länge barrlösa grenar. Bilden av granen är en av få, som inte exponerats på plats i naturen. Istället cyklade Zeitler, till de förbipasserandes förvåning, med den upphittade granen från Hammarkullen och in till mörkrummet på HDK-Valand i centrala Göteborg, mitt i sommaren. Där la han granen ovanpå ett fotopapper utplacerat på golvet och exponerade med blixtljus. Till skillnad från mycket annan fotografi som kan göra sig lika väl i bokstorlek som i utställningsformat, så är dessa fotogram, precis som namnet 1:1 antyder, något jag tycker upplevs bäst i sin fulla storlek där materialiteten med alla små skador blir en viktig del av bilden. Det är därför fint att det med varje exemplar av boken följer med ett original, ett utsnitt från ett större fotogram i ursprungligt utförande på färgfotopapper, och i rätt skala.

Hendrik Zeitler, fotogram på silvergelatinpapper (2023). 

Parallellt med arbetet med fotogrammen i Hammarkullen (2017-2021) har Zeitler gjort tre resor till Abisko där han också arbetat med att skapa avbildningar i skala 1:1. Under de två första resorna arbetade han precis som i Hammarkullen, enbart med färgfotopapper, men i höstas tog han också med sig svartvitt fotopapper. Jämfört med färgfotopapper var det en fördel att det svartvita pappret inte var lika ljuskänsligt vilket gjorde det möjligt att skapa fotogram under den mörka natten i Abisko, utan att först bygga ett tält runt det som skulle avbildas. Jag får se några av dessa framkallade papper som ännu inte plantorkats, och som ligger buckliga i en hög på Zeitlers skrivbord. Vad är dessa vita märken i bakgrunden av den avbildade busken, undrar jag. – Pappret blev blött av de regnvåta bladen när jag tryckte det mot busken för att exponera, och här är märken av regndroppar, och i området kring bladen har en solarisering uppstått, förklarar han och pekar på andra partier.

Eva-Teréz Gölin (f. 1972) är verksam som konstnär och bildbehandlare i Göteborg, där hon också undervisar i fotografi vid HDK-Valand. I flera av sina arbeten använder hon sig av processer som utnyttjar maskininlärning och maskinell perception. Hon har studerat vid Konsthögskolan, Novia University och har en MFA i fotografi från Akademin Valand. Hennes arbeten har visats i flertalet utställningar och hon har också gett ut tre artist books.

Margot Wallard (f. 1978) var 2012-2020 verksam och boende i Smedsby i Värmland, vartefter hon flyttade tillbaka till Paris där hon är född och uppvuxen, och där hon varit verkat sedan 1997. Wallard är representerad av Galerie VU i Paris, och Gallery Dorothee Nilsson i Berlin, och har ställt ut internationellt vid festivaler och institutioner så som; MEP, Unseen, och Paris Photo.

Hendrik Zeitler (f. 1975) är född i Hamm, Tyskland, och är verksam i Göteborg. Han är utbildad i Tyskland och Sverige, med en master i fotografi från Göteborgs Universitet. Zeitler arbetar med fotografi i både bok- och utställningsform och har hittills publicerat fem fotoböcker. Han undervisar i fotografi vid HDK-Valand och är aktiv inom Fotoförfattarna/SFF samt flera andra initiativ.