TILLBAKA | NÄSTA

Att komma nära det nära

Text: Linda Unnhem, Verk: Rebecka Uhlin
PubliceraD: 2022-10-01

Bilder Rebecka Uhlin.

Det är vår och jag sitter och tar tiden på en portfoliovisning. Hör bara brottstycken av de lågmälda samtalen och de välmenande råden, men noterar plötsligt hur en diskussion spetsas till:

– Det räcker inte att du en har relation till den du fotograferar, du måste kunna göra relationen intressant för andra också. Komma åt det allmänmänskliga.

 

Sedan är det sommar och jag håller en kurs i fotografi på en folkhögskola. Vi pratar om bilder som kommer nära och berör, fotografier som klibbar fast i minnet.

– Bilden på plastpåsarna, utbrister en deltagare som gått en av mina kurser tidigare. Den har det där!

Hon minns inte vad fotografen heter, men bilden på de ursköljda plastpåsarna, hängande på tork i soldiset, har etsat sig fast.

När jag hämtar boken – Aina & Tage (Journal) – och visar de andra deltagarna bilden, nickar de och ler.

Förstår precis.

 

När det snart är höst ringer jag upp Rebecka Uhlin. Berättar om sommarkursen och känslorna kring hennes fotografi. Frågar vad hon själv tror; vad är det som gör att just bilden på plastpåsarna kommer så nära?

– Många har sagt att de relaterar till sina egna föräldrar eller mor- och farföräldrar, att de kan känna igen den generationen, och deras sätt att förhålla sig till vardagen, i bilden. Jag själv ser framför allt ett beteende som min mormor har haft så länge jag kan minnas; hur hon tar hand om saker, lagar hellre än kastar, är sparsam och noggrann. Bilden är – för mig – på något sätt en symbol för hur hon är. Sen kan den vara något helt annat för någon annan, för så är det ju med fotografi. Vi tolkar utifrån från våra egna referenser och erfarenheter och jag är ganska mån om att inte lägga mig i den tolkningen, eller berättelsen, genom att tala om vad något ”föreställer”.

De plockar liljekonvaljer, skottar snö och slumrar mitt emot varandra på altanen. De äter dagens på plastbricka, tvättar trasmattor och planterar blommor på en grav. När och varför bestämde du dig för att följa dina morföräldrars liv med kameran?

– Jag började fotografera dem 2011, för mitt examensarbete på Nordens Fotoskola. Anna Clarén var min handledare och jag minns att hon sa, på tal om att fotografera någon nära: ”Jag har väntat på att någon ska komma med en sådan här idé!” Många fotografer riktar ju annars blicken mer utåt, mot det som är längre bort. Sedan var jag också väldigt inspirerarad av Nina Korhonens Anna, Amerikan Mummu, som jag tycker mycket om.

Vad såg du för berättelse i dina morföräldrars vardag?

– Så här i efterhand kan jag bli lite avundsjuk på mig själv, för jag tror inte att jag såg någon berättelse. Jag fotograferade bara, jättemycket och förutsättningslöst! Vid den tidpunkten befann jag också väldigt mycket i en lärprocess: jag fotograferade med min morfars gamla Hasselblad-kamera, som han hade haft när han öppnade sin porträttstudio på 80-talet, och det gick åt många rullar film. Jag fick experimentera mycket!

Varför valde du att fotografera analogt?

– För mig är det värdefullt att inte kunna se resultatet; jag blir mer närvarande i fotograferingsögonblicket och koncentrerar mig mer. Jag tycker om det långsammare tempot, där det också händer något med dem en fotograferar. Och med tanke på hur många bilder jag tog med mina analoga kamera vågar jag inte tänka på mängden bilder jag hade haft om jag fotograferat digitalt!

I boken skriver du: ”Jag tror att vi människor förstår och definierar oss själva i förhållande till varandra och vår omvärld. Bilderna i den här boken handlar om min upplevelse av mina morföräldrars relation. Oundvikligen handlar den också om mig själv.” Vilka fördelar hade du i ditt arbete av att stå dem nära?

– Jag har känt dem hela mitt liv och har en naturlig plats hos dem, vilket dels gjorde att jag kunde komma dem väldigt nära, dels att jag kunde tillbringa mycket tid där. Det var guld värt. Sedan tror jag att det generellt handlar om att visa ett genuint intresse för dem en fotograferar. Det märks – och gör också att människor lättare öppnar upp och delar med sig.

Upplevde du några svårigheter?

– Visst kan det bli känslomässigt jobbigt att fotografera dem som står en nära. Jag själv är till exempel jätteförsiktig – nästan så att det blir begränsande ibland – och oerhört mån om människors integritet. Men samtidigt: vill jag berätta något så måste jag också våga göra det. Jag tror att det finns något lärorikt i att bli berörd själv, som fotograf. Jag brukar försöka tänka att jag fotograferar så mycket jag kan – och väljer sedan vad jag vill visa. I Aina & Tage finns till exempel en bild på min mamma från min pappas begravning. Det var en extrem och väldigt känslosam situation och jag hade aldrig kommit på tanken att fotografera där om inte någon från begravningsbyrån sagt: ”Ni får gärna ta några minnesbilder.” I det läget blev kameran som ett slags skydd, något som ställde sig mellan mig och dem jag fotograferade. När jag tog bilden på min mamma hade jag inte någon särskild tanke, men självklart har vi pratat mycket om bilden i efterhand.

Att fotografera det nära och bekanta kan göra att man ibland tvivlar och tänker: ”Är det här verkligen intressant för någon annan?” Kan du känna igen dig i det?

–  Jag fick uppmärksamhet för mitt projekt ganska tidigt, så det var faktiskt nästan tvärtom. Att både jag och mormor och morfar var väldigt överraskade och tänkte: ”Oj, hur kan folk tycka att det här är så intressant?” En väg förbi den känslan tror jag, generellt, kan vara att visa sina bilder för någon som kan komma med konstruktiv kritik eller att kanske prova sitt material på en mindre utställning. Och att ge sig själv deadlines; att nära projekt kan annars ofta pågå i all evighet. Samtidigt behöver inte alla bilder visas offentligt – ett syfte kan ju vara att fotografera för att det är härligt och kreativt eller för att en vill vara närvarande i en relation med någon.

Du fotograferade själv mycket, under sex års tid. Var det svårt att göra ett urval?

– Under själva fotograferingsprocessen var det jättesvårt att få distans till bilderna, att se vad det egentligen var jag hade framför mig. Jag kan vara väldigt självkritisk. Men jag fick jättefin hjälp, först av Pieter ten Hoopen med urvalet och sedan av Gösta Flemming som formgav boken.

De senaste åren har du studerat genusvetenskap. Hur har det påverkat ditt fotograferande?

– Det har väckt många nya tankar och fått mig att omformulera en del av de projekt jag håller på med. Jag har alltid varit intresserad av människor och sociala konstruktioner och studierna har bland annat fått mig att på ett djupare plan reflektera över olika bilders betydelse och vilken roll de spelar för de normer och ideal som omger oss, men också vilken roll jag som fotograf har i detta. I övrigt försöker jag framför allt njuta av mitt fotograferande. Jag har haft perioder då jag haft höga krav och tvivlat på mig själv, men när jag gick på Danmarks Medie- och Journalistskola sa fotografen Kent Klich: ”Jag vill att du ska må bra.” Och det ligger så mycket i det: att fotografera för att det är roligt, och inte hela tiden knyta det till prestation och resultat.

 

Linda Unnhem (f. 1977) har en fil.kand. i litterär gestaltning och en fil.kand. i medie- och kommunikationsvetenskap från Lunds universitet och är verksam som skribent/journalist och fotograf/konstnär i Skåne.

Rebecka Uhlin (f.1986) är en fotograf och genusvetare bosatt i Stockholm. Hon är utbildad vid Nordens Fotoskola och Danmarks Medie- och Journalisthögskola. 2017 släppte hon boken ”Aina & Tage” (Journal) som handlar om hennes morföräldrar, bilderna har ställts ut vid bland annat Arbetets Museum i Norrköping.