Ser tvåsamheten. Det lilla, som är det stora. Händer som möter varandra. Skönheten i bilderna, i skuggorna. Rösterna. Isoleringen. Mörkret runtomkring. Glitterfabriken.

Ringer en vän som jag tror känner filmaren. Jag råkar höra av mig till honom när han befinner sig i direktsändning i radio, vilket han skrattar åt när han ringer tillbaka. Han säger att min idé att skriva om Alexander Rynéus är fantastisk, att han borde ha kommit på att göra det själv. Jag får en adress till Rynéus och mailar honom.

Googlar. Tittar på en trailer för Händelser i Ydre, som Alexander Rynéus regisserat tillsammans med Per Bifrost och Malla Grapengiesser. Ser en scen med ett par som talar om kärlek. De sitter lite stelt i en soffa, men de vänder sig efter en stund mot varandra och tittar sedan tillbaka in i kameran. Något hände mellan dem.

Vardagshistorier, magi, skog, sjöar, möten. Människor på små orter, okända eller nära filmaren, hans föräldrar. Modern, som han följer i Glitterfabriken, som säger: ”Att filma det här huset och filma en annan, som du har velat gjort, det kan man ju ställa sig frågande till. Det kan ju inte vara någonting att filma.” Rynéus visar oss dock att det är just när det inte händer något särskilt som det kanske blir intressant, i alla fall när någon är bra på att berätta. Rynéus är en bra berättare. Och i Glitterfabriken viskar han. För att höra och se måste man lyssna och titta. Likt när hans pappa läser ur dagboken i filmen. Observationer. Fågelarter. En värld som öppnar sig och är magisk om man lyssnar, om man ser, om man studerar och lär sig saker om sin omgivning, om det nära.

I en scen i Glitterfabriken sitter Alexander Rynéus mor vid ett köksbord vänd mot ett fönster i mörkret. Hon räknar: 1, 2, 3, 4. Det blixtrar och vi ser hennes ansikte. Hon fortsätter räkna: 1, 2, 3. Ovädret kommer närmare. Hon sitter kvar. Lugnt räknandes. I ett annat klipp berättar hon om sina ögon, om synen som hotas. Scenerna liknar varandra. Hotet om något men också vad jag tolkar som ett avvaktande lugn och en acceptans. Hon talar om oro, att det egentligen är rädsla.

Rynéus svarar efter några timmar på mailet jag sänt honom. Och han säger ja till ett samtal. Det visar sig att hans nya film, Berättelsemaskinen, ska visas kommande helg på Kalmar konstmuseum och att han ska vara där och prata. Jag befinner mig nära Kalmar, så jag åker dit. Jag är tidig, som jag ofta är, och slinker in i filmrummet och väntar på att hans film ska börja.

Filmerna som visas i rummet rullar hela dagen och jag har turen att just då sitta där ensam. Jag tycker om det, att vara ensam med bilderna och ljudet i mörkret.

Jag finner direkt beröringspunkter mellan Glitterfabriken och Berättelsemaskinen i formen för berättandet och i viss mån i innehållet. Den lilla orten, fabriken, kärleken till naturen, intresset för att dokumentera och bevara, ett äldre par och deras relation. Regissören och fotografen, Rynéus, är ”synlig” på så sätt att de filmade personerna ibland talar till honom. Hans egen hand letar sig i en scen in i bild, liksom hans skugga i en scen mot slutet. I båda filmerna är han med själv på detta vis. Han betraktar inte på distans, men om man ska vrida på ord – med distans. Han stör inte dem som filmas utan verkar med tålamod vänta på ögonblicken. I Berättelsemaskinen skildras hur berättelser vi bär på skapar mening i våra liv men kanske också en tyngd, som han själv säger i samtalet på Kalmar konstmuseum.

Några dagar senare ringer jag upp Rynéus och frågar hur han själv ser på det synliga och det osynliga i hans senaste film. Han talar om en utgångspunkt och ett ramverk. Pappersbruket i Hylte, får fylla den funktionen, berättar han, men bruket blir sedan i någon mån osynligt, något i bakgrunden. Och det han säger stämmer med min upplevelse. Människorna på orten och deras nät av historier, deras samtal sinsemellan och med den tyste filmaren, är filmen. Rynéus visar oss vikten av minnen, vikten av att skapa sig något att hålla fast vid, vikten av att dokumentera och bevara.

När jag berättar för Alexander Rynéus att jag kanske inte minns alla scener rätt när jag återger partier ur dem i diskussionen vi har, säger han att det kanske inte spelar någon roll, utan att det viktiga kanske är vad jag minns. Och de orden fastnar i mig, för det visar hans öppenhet och det gör att jag förstår varför jag tycker han är bra. Han verkar inte vara låst vid en berättelse, utan öppen för att det finns flera möjliga berättelser i alla led.  

Linda Bergman (f. 1976) är skribent och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift. 2020 tilldelades hon Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Som konstnär finns hon representerad i bland annat Moderna Museets samling och hennes senaste bok med fotografier och texter, Vind är också beröring (Sandarbeten), släpptes hösten 2022.

Alexander Rynéus (f. 1987) är filmskapare och konstnär. Utbildad vid Konstfack och Biskops Arnö. Tidigare filmer: Händelser i Ydre, Glitterfabriken, Berättelsemaskinen, Autonomous, Stekenjokk & Äggvaktarna och Malmberget. Visats på bl.a  Netflix, Amazon Prime, Folkets Bio, Göteborgs Filmfestival och nominerats till Dox:Award – CPH:DOX, Best newcomer award – International Filmfestival Mannheim-Heidelberg, Emerging Artist Award – Full Frame Documentary Filmfestival m.m. Visats på Kalmar Konstmuseum, Hallands konstmuseum, ArkDes. Han arbetar nu på flera långfilmsproduktioner och ett nytt flerkanaligt videoverk.